Mer lästips

Äntligen någon som säger (bättre) det jag försökt påstå i tjugo år.
Svensk sjukvård är inte särskilt bra.

Artikelförfattaren riktar in sig på sjuka barn för det är hans ämnesområde, och det är ju även något jag haft erfarenhet av i Frankrike, eftersom jag väntat, fött och uppfostrat tre barn där.

Och allt har fungerat fantastiskt bra. Har mycket litet att göra med det jag läst och hört om i svensk vård.
En läkare, specialist, följer graviditeten och dyker upp vid förlossningen. Liksom den narkosläkare man träffat innan på sjukhuset, som också kommer (vilken tid på dygnet det än är frågan om) och fixar den smärtlindring man kommit överens om.
Spädbarnet följs sedan av just det Lagercrantz efterlyser, utbildad barnläkare.
Allt kollas, mäts och vägs, minsta lilla avvikelse kollas igen.
På så sätt hittade dessa barnläkare även hormonrubbningar hos mig. Via spädbarnet. Och skickade mig till vuxenspecialist.
För akutvård finns åtminstone i Paris, två stora barnsjukhus.
Brutna ben och krångligare sjukdomar tas om hand där.

Och det värsta med det här är förstås alla de sjuka svenskar som inte får den vård de behöver. Men det näst värsta är den propaganda som så effektivt bedrivits, gissar jag under hela efterkrigstiden, där svenskarna hjärntvättats och tror att de är bäst på allt, för evighet amen.

Det har ju liksom varit omöjligt att diskutera en massa saker med svenska småbarnsföräldrar t ex. Vilket gjorde att jag snart slutade med det. Tjejen som varnade mig för att föda barn i Frankrike t ex.
Tyckte att jag skulle åka "hem" istället.

Andra saker jag stött på som fungerat bättre (vad det verkar i alla fall) är barnpassning (dagis, förskola, dagmamma etc), skola - när den fungerar, elförsörjning, kollektivtrafik, tågtrafik, monumentvård, turism.

Vad svenskar fortfarande verkar bättre på: körsång, dataspel, popmusik, sopsortering, åtminstone på individuell nivå, artkännedom flora/fauna, och - bland politiker - medvetenhet om ekonomi.

Om man lyssnar på P1 får man en rätt bra bild av just detta. Kulturprogrammen ofta under all kritik, i den mån de finns, omvärldsbevakningen lätt psykotisk ity i stort sett gränslös (inga hierarkier existerar, Eritrea lika viktigt som Norden och Tyskland tillsammans t ex), men naturprogrammen helt outstanding, liksom programmen om ekonomi, gäller från hushålls- till internationell.

Men just det där gränslösa gör svensksvenskar många gånger omöjliga att ha att göra med. Jag menar, man orkar ju inte diskutera med folk som har fel men uppenbarligen inte kan ta in att de har det.

Hoppas nu bara att svenska politiker gör som Hugo Lagercrantz säger.

Hej.

Lästips

Johan Hakelius intervjuad i en norsk nättidskrift. Mycket bra om svensk självbild, svenska värderingar, svårigheter och möjligen kvaliteter.

Hynek Pallas om Prag och Tjeckien.

Om hur juridiken tar sig in på litteraturens domän i Frankrike då "autofiktionen" tar sig större och större friheter.

Tror det var allt för stunden. Hej.

Det är Vägen

som är mödan värd, heter det nånstans. Boye?

Well, well, sommarens väg avklarad i alla fall. Just hemkommen. 

Vi gick mellan Figeac och Moissac i södra Frankrike. För att precisera lite, liksom ovanför Pyrinéerna mer än ovanför Medelhavet. En bit strax norr om Toulouse.

Och jag fick lära mig att Moissac liksom trycker på Centralmassivets sista knöligheter, sen vet jag inte vad som händer, kanske blir det lite plattare ett tag innan Pyrinéerna tar vid.

För oss som är dåliga på geografi så är faktiskt Frankrike ett helsicke. Inte nog med att i stort sett allt ligger i "mitten av Frankrike", dessutom är det en förskräcklig massa småfloder som rinner ut i större floder som i sin tur rinner ut i olika hav. Och de rinner inte rakt, kan jag säga.

Här var det frågan om Lot ett tag, ett rätt beskedligt vattendrag enligt en flicka på plats. Vill man paddla kanot i strömt vatten så ska man förflytta sig några mil, till Célé. 

- Här vid Lot badar vi och fiskar gädda och tar det lugnt, sa hon.

Det tyckte jag lät kanon, men eftersom vi inte var där för att göra det, utan för att gå därifrån, så blev det ingen gädda. 

Däremot en del gått. 

Det var mycket upp och ned och kullar och rasande grus och rullande stenar i år också. Varmt, kring 30° varje dag. En rejäl åskskur. 

Rätt snart började vi traska iväg vid sju halvåtta på morgonen, fram till tio är det okej. 

Och sen höll vi på med våra beräkningar och etapper och planering och var man kan köpa picknick (bageri och helst köttaffär behövs) och var det finns en restaurang.

Men principen är denna:

Man (vi) går mellan 18 och 24 km på en dag. Man bor på "gîte d'étape", ungefär som vandrarhem. Man betalar för en sängplats. Ibland hamnade vi i sovsal med andra, ibland fick vi en egen sovsal på fyra. Ofta erbjuder de som har gîten middag och frukost, det ska man ta vara på. För en rimlig summa får man en fyra rätters god middag, ofta lokala specialiteter och alltid med god efterrätt. Särskilt viktigt om man vandrar med barn.

Middagen på gîten är kollektiv, alla som stannar över natten käkar tillsammans. Man möter nya och gamla bekanta, frågar alltid samma saker, hur långt man gått, varifrån man kommer och vart man ska, och så klagar man på de värsta backarna.

Men man hinner också prata om annat, och möter för den delen även andra européer, i år ett trevligt tyskt ungt par som sonen inte pratade tyska med. Men han fattade vad de sa och räckte dem potatisen när de pratade om kartoffeln. Än är inte allt förlorat. Irländare, engelsmän och så fransoser förstås. 

Religiösa höjdpunkter i år blev det sämre med, förra året gick vi ju mellan Conques och Rocamadour, helt otroliga ställen, både vad gäller natur och religion.

I år avslutade vi alltså i Moissac där det ligger en bit kvar av ett jättekloster som hade sin storhetstid på 1000-talet. Kvar av det är ett gäng pelare med skulpterade kapitäl kring en gård och ett jättetympanon som (tydligen) tillhör världsarvet.

I kyrkan sjunger benediktinersystrar aftonsång halvsex varje kväll. Om man bara ska göra en religiös grej i Moissac så är det att gå dit och vara med då. Mycket vackert. Och om man inte är religiös kan man göra det i alla fall - så fint är det.

Annars en vanlig men sympatisk mässa söndag förmiddag i Lauzerte.

Min svägerska tvekar liksom aldrig i såna här lägen, hon ångar på. Så vi satt längst fram i ena vingen av transeptet. Och prästan kom fram och pratade, det gör de med pilgrimerna, ställer några vänliga frågor liksom, och bad dessutom henne att läsa en av texterna, vilket hon gjorde med bravur. Hon medgav även att hon gillar det.

Och så blir man liksom välsignad i klump, ihop med alla andra som är på väg till Kompostella.

Det var en fin vecka i år också. Pojkarna hade vuxit, det märktes, ingen av dem gnällde längre. 15-åringen drog dessutom iväg på höga ben, lätt som en gasell på de där kammarna vi gick på i ett par dagar. Vit stenig väg, låg växtlighet i form av tallar och buskar med läderartade blad, mycket utsikter åt två håll, mängder av insekter och fjärilar. Knarrande cikador överallt.

Och så väntade han in oss vid någon korsväg och sen bar det iväg nedåt igen, och då förändrades landskapet dramatiskt. 

På botten rinner vattnet, grönskan är tung och tät - det har dessutom regnat ovanligt mycket i år - husen ligger i små klungor och på fälten växer solrosor, majs och tobak. 

Vad gäller fåglar: hörde väldigt mycket bofink, några jag inte kan, kring kyrkspirorna flög tornseglare i svärmar på låg höjd och vid Lot, när vi gick över en hög bro tidigt en morgon, hörde vi en näktergal i höga träd på en liten ö mitt i det där bruna klara vattnet. 

Särskild hälsning till Gabi, som är ute och knallar på sitt håll !

Och till alla andra trogna läsare av denna blogg. 

Nästa gång blir det något Helt Annat !

Ciao,

Midsommar

Till er som firar midsommar önskar jag natutvis glad missommar.

Har ni tänkt på det att man kan säga natutvis och man säger väl alltid missommar.
Det är en sån där lite knepighet det svenska språket fortsätter att gäcka oss med.

Gäckar är väl annars ett typiskt midsommarord, misstänker jag. TintomaraPuckstämpel på det.

Ralle skriver fint om sin barndoms midsomrar, så fint att jag får lust att försöka själv. Lugn, bara lugn, det kommer alldeles strax, för först vill jag bara säga att jag gillar andra halvan av hans text också, den mer vemodiga om dem som inte längre är med eller inte orkar.
Och så hade dom raketer !

För det var just det. Här firar man inte midsommar. I morgon är det la fête de la musique, band och orkestrar överallt på stan, oftast gratis. Rätt okej. Men idag är det helt vanlig arbetsdag och jag har varit och handlat och hade inte en tanke på att köpa lax eller jordgubbar eller vad man nu ska ha.

Jag funderade just på det vad jag gjorde på midsommar efter det att jag hade flyttat hemifrån, eller snarare, efter det att pappa sålde vårt sommarställe.
Har inga som helst minnen av det. Både majstång och dans på något ställe om kvällen var det tydligen slut med. Precis som jag aldrig var ute och tittade på brasor på Valborg sen jag blev vuxen. Jul firade jag dock fortfarande, alltid något.

Hur som. Midsommar då jag var barn var hyperidylliskt.
Farmor gjorde kall inkokt lax, den var fin som snus, inte rosa som dagens laxar utan blek och inne i ett block av gelé med dill och citronskivor. Fast inte särskilt god. Färskpotatis.
Om de vuxna drack pilsner och nubbe och om det var sill också minns jag inte. Dock förmodligen jordgubbar eller kanske en toscatårta, sån gjorde farmor också ibland.

På eftermiddagen (eller om det var förmiddagen, är osäker) ordnades lekar och ringdans vid bygdegården. Småbarn fick åka vagn efter Lasse Larssons arbetshäst, några fick sitta uppe på kusen också.
Häcklöpning, spikbankning, tombola och kasta ringar.
Dansa kring stång där Maries pappa ledde lekarna, en liten senig karl som var stolt över att fortfarande ha långbyxor i centilångstorlekar. Då och då slog han en kullerbytta i pur leklystnad. Två andra pappor spelade fiol respektive dragspel.
Vann grejer gjorde jag jämt. Pappa har kvar en ljuslykta i keramik och ett år fick jag en rattmuff han fick. Övriga vinster har jag glömt.

På kvällen sparkade det igång igen, då var det dans på bygdegårdens övervåning till dansband. Korv och läskförsäljning på bottenvåningen. Lyckohjul.
Och man kunde kolla på folk på ett sätt man sällan kunde annars.
Och jag fick vara uppe hur länge jag ville.

Och nu alltså ingenting i den vägen.
Visst finns här svenskar som ordnar firande en bit utanför staden, vi var med om det något år då de stora barnen var små, men jag tyckte att det var sådär. Blommorna kom från en blomsterhandlare och majstången var pytteliten. Man skulle ha picknick jag jag gillar inte picknickar något vidare.
Barnen kunde inte bitarna särskilt bra, ungefär som julgransplundring på svenska klubben, där luciatågen ser utklätt ut och barnen är stumma. Det är mammorna i publiken som sjunger bitarna.
Och det är ju helt fel.

Att upprätthålla traditioner kräver att man är in its own juice, att man är kvar i det sammanhang där de fortfarande är självklara. Med en man som hela tiden förväxlar grodor med älgar och som inte lär sig texten går det sådär.
Och det underliga är väl att jag inte saknar dem något vidare heller.
Enklare att kolla på spektaklet den 14 juli, kolla tanksen köra förbi på gatan på väg hem från paraden. Käka biff och pommes och sova middag sen.

Enklare, helt enkelt, att ta seden dit man kommer.

Bonne fête !

Mer väder - spänning :)

Jaha. Vill bara åpeka som de säger Grönköping, som väl bara Bengt O har news from, att det underliga vädret fortsätter.
Vaknade i morse vid den där timmen då allt är grått, av fågelsång. Orsaken var att fönstret var öppet bakom fönsterluckorna.
Märklig melodi, först tänkte jag att det är en näktergal, men ju mer jag liksom vaknade, desto mer insåg jag att det ju inte är troligt alls. Så jag kom fram till koltrast. Som vanligt.
Och jag gillar koltrast, det är inte det. Men ringduva, koltrast, ringduva är vad man hör här.
Sen somnade jag om och vaknade nästa gång av ytterligare ett åskväder.
Och sen började de gamla vanliga ljuden. Granne sjunger, granne spolar vatten, dottern hostar, alla vaknar. På riktigt.

Och sen gick dagen i kvalm och nu på kvällen - ännu ett åskväder.

Och så håller det på. i Lourdes är de helt översvämmade och om det här inte är nån sorts Ginnungagap så är jag född som en nors.

På något vis får det här vädret mig att tänka på sommarstugor. Att ligga en knapp meter under regnet i överslafen på en våningssäng, och nästan ha det på bara huden.
Att leva precis lika mycket i nuet som i dået. Är det den där tidpunkten Dante talar om? Man ser liksom ålderstrappan i kurbits. Samtidigt.

Och man vet inte rikgit var man befinner sig?

Mer väder

Tänkte hålla er uppdaterade idag, om vädret.

Det blåser mystiskt och ena halvan av himlen bländar, den andra är svart som graven.
Själv sitter jag som i en säck liksom.
En fågel piper hysteriskt och jag tycker att det låter som ett varningsläte.

Har tänt lyset, i tornen i Kinakvarteren är lampor också tända. Bilarna kör med ljuset på.

Tänker på en intressant artikel jag läste för någon tid sedan om ordet Finbulvinter. Enligt artikelförfattaren kunde det betyda klimatförändring, det blev liksom aldrig sommar ordentligt, det fortsatte att vara kallt. Och det kan ha berott på vulkanutbrott och ett därpå följande askmoln, kring hela jordklotet liksom.
Det är mycket vi inte vet.

Jag har i alla fall varit och handlat. Eftersom det är den vecka bacen går av stapeln, en eller två skrivningar per dag, så har jag köpt god juice. Då får man i sig vitaminer, tänkte jag.
Annars köper jag mindre god juice.

Det ska föreställa sommar, men det blir liksom aldrig riktigt av. Så snart det börjar bli varmt igen så kommer det ett åskväder och så blir det kallt.

Frågan är om man törs ha maskiner igång.

Fortfarande underligt ljus

Vädrets makter

undrar om de får de som ämne på bacen i filosofi idag. Skulle inte tro det.
Här en liten pigg genomgång av stora franska författare som inte fick den, den eftertraktade bacen. Texten är lätt raljerande och man konstaterar inledningsvis att de stackars eleverna ska svara på frågor som: Kan man lära känna Den Andre? eller Är jag ansvarig för det jag är? eller Är lyckan en rättighet?
vilken naturligtvis inte en katt kan.
Själv tycker jag att filosofin är ett lätt överskattat ämne i det här landet. Visst, jag kan gå med på att historia och geografi är viktiga, utöver sånt som alla tycker är viktigt - modersmål, matematik och engelska.
Men om man kan lära känna den andre - ja, ärligt talat struntar jag i det.
Nåväl. Denna morgon då just ett spektakulärt och mäktigt åskväder dragit förbi sitter dottern och tampas med ett ämne i den här stilen.

Själv har jag sprungit mellan våra två utsikter och följt de mörka molnen och blixtarna och själva mörkret.

Ett tag var det sista som syntes åt andra hållet Notre Dames hundsvans, bakom den bara vit gråhet eller möjligen grå vithet. Gardiner av regn.
Men nu ser man Sacré Cœur igen som den lilla grå sockertipp den som regel framstår som.
Den är vackrast i mörkret då den lyser som en dyster juvel, uppglittrad av turisternas fotoblixtar.

Kanske kan man helt enkelt avsluta det här inlägget så: Det är vackrast då det skymmer.

I princip över

Regn