undrar om de får de som ämne på bacen i filosofi idag. Skulle inte tro det.
Här en liten pigg genomgång av stora franska författare som inte fick den, den eftertraktade bacen. Texten är lätt raljerande och man konstaterar inledningsvis att de stackars eleverna ska svara på frågor som: Kan man lära känna Den Andre? eller Är jag ansvarig för det jag är? eller Är lyckan en rättighet?
vilken naturligtvis inte en katt kan.
Själv tycker jag att filosofin är ett lätt överskattat ämne i det här landet. Visst, jag kan gå med på att historia och geografi är viktiga, utöver sånt som alla tycker är viktigt - modersmål, matematik och engelska.
Men om man kan lära känna den andre - ja, ärligt talat struntar jag i det.
Nåväl. Denna morgon då just ett spektakulärt och mäktigt åskväder dragit förbi sitter dottern och tampas med ett ämne i den här stilen.
Själv har jag sprungit mellan våra två utsikter och följt de mörka molnen och blixtarna och själva mörkret.
Ett tag var det sista som syntes åt andra hållet Notre Dames hundsvans, bakom den bara vit gråhet eller möjligen grå vithet. Gardiner av regn.
Men nu ser man Sacré Cœur igen som den lilla grå sockertipp den som regel framstår som.
Den är vackrast i mörkret då den lyser som en dyster juvel, uppglittrad av turisternas fotoblixtar.
Kanske kan man helt enkelt avsluta det här inlägget så: Det är vackrast då det skymmer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar