svenska vigslar har

Det här verkar ju inte klokt!? Man kallar det "ingå giftermål" istället för ingå äktenskap så är saken biff.
Jag tycker nog att frågan bör ställas annorlunda: Vem får viga? Ska religiösa samfund (som inte vill viga samkönade par som det heter) och en massa annat löst folk för den delen även fortsättningsvis få viga par så hamnar man i det här svenska luddet: ingå giftermål...

Här är ju saken sedan länge utredd, det borgerliga äktenskapet (på rådhuset och ingen annanstans) har civilrättsliga följder - skydd arv och allt det där, det kyrkliga är endast en trosfråga. Men eftersom äktenskapet för katoliker är ett sakrament så är det fortfarande viktigt med en kyrklig ceremoni där nattvard ingår=mässa.
"Kyrkliga välsignelser" (utan nattvard) som används även här då människor av olika religion vigs har en annan och i mina ögon mindre betydelse.
Sakramenten är ju de handlingar som kan ge oss nåd. Protestanterna har två, dop och konfirmation, katolikerna sju.

Men för att återgå till den civilrättsliga biten här så kan även samkönade par ingå... ja, ett civilrättsligt avtal av äktenskapsliknande typ? liksom andra parbildningar som t ex två äldre syskon som sitter tillsammans på en gammal gård eller så. Det heter pacs, och verbet är sedan dess att man pacsar sig, inte särskilt konstigt.
I övrigt gör man vad gäller språkbruket skillnad på borgerligt äktenskap och religiöst.
Det är inget konstigt med det alls.

Robotar

Eftersom 90% av den här bloggens besökare kommer hit på bildgooglingar på Jaws (Hajen) tänkte jag i sann kultursideanda lätta upp med lite populärkultur. (Och lägga in annonser. Senare.) Jag skojar inte, folk sitter i kommuner och på skolor och googlar på Hajen så att det bara osar om det.
Hur som helst.
Wall-E var rätt kul. Jag orkar inte berätta handlingen, eller i korthet var det en klassisk Disney/Pixar, lite spännande, lite läskig och så en kärlekshistoria. Gammalt som en gammal opera. Det enda som var lite förvånande var möjligen en viss samhällskritik - vi kommer bli/är feta onyttiga drönare om vi fortsätter leva som vi gör. Kängan riktades väl framför allt mot den amerikanska livsstilen, då. Om man jämför med t ex Ratatuoille härom året, där den europeiska/franska snarare hyllades. Och som var betydligt roligare.
Rekommenderas med barn från fem års ålder, upp till vuxen.
Jag sätter inga betyg, jag har så ont i benen.

Annars var andra halvan av familjen och såg Mamma Mia. Ska intervjua den och skriva ytterligare ett publikfriande inlägg.

Hej på er!

Litteraturbranschen

Alltså, allt det här är det förmodligen bara jag (av bloggens läsare) som bryr sig om, men jag länkar ändå. Kulturutredningen uttalar sig om stödet till bokbranschen och "författarlönerna", i SvB.
Klart man inte tar bort författarlönerna. Än.
Det andra stödet är svårare, det handlar om stöd till böcker som inte skulle ha getts ut utan statligt stöd och det är de stora förlagen som får så gott som rubbet.
Att de sen inte gör två knop för att de här böckerna ska sälja är kanske en annan fråga, eller?

Det sannolika är väl att utan det stödet hade inte böckerna kommit ut alls. Å andra sidan, om det blir som man skissar här, att små förlag får större chanser att få stödet så kan det vara av godo. Små förlag har en större benägenhet att drivas av människor som faktiskt kan något om och är intresserade av litteratur. Så i såna fall kanske det blir bättre?

Mittåt!

Tack, Svante Weyler för den här texten! Äntligen! tar någon med någon sorts auktoritet bladet från munnen och uttrycker vad som faktiskt håller på att hända. Vad som händer, just nu. Jag vill också vara skapt som en nors om Bonniers omorganisation har en gynnsam inverkan på kvaliteten. Dessutom: De säger ju allihop att de ska översätta mindre. Visserligen påstår de att det handlar om deckare, men, man känner sina löss på gången vid det här laget.
Ja, Svante, du har så rätt.

Och samtidigt, orsaken till att Svante Weyler kan säga de här grejerna är förstås att han hoppat av ett av de stora förlagen, att han kör sitt eget race, säker osäker i sadeln, men åtminstone Imre hänger med.
Om fler vågade och kunde göra så?
Och om fler av samma kaliber tog över kulturredaktionerna?

Mer bokbransch

Tja, det kommer en del om böcker och författarroll och annat i tidningarna nu, här säger Weyler bra grejer, och det är han dessutom ensam om...

Och här en intressant text om hur bibliska motiv sakta försvinner i litteraturen under 1900-talet. Som helhet är texten intressant även om jag kan finna att en del författarskap saknas som faktiskt tar upp bibliska motiv.
Men kanske är det en liknande utfasning vi ser nu, litteraturen fasas ut ur litteraturen, eller snarare fiktionen håller på att försvinna till fördel för självbiografiskt och självupplevt.
Teoretiskt borde det kunna bli en och annan bra text ändå, ungefär lika ofta som tidigare statistiskt sett.

Bokbranschen

Jag fortsätter med tidningsläsning och har funnit den här lilla spekulationen i Norstedts så kallade nuläge i Expressen.

Vad jag önskar branschen är några riktigt bra förläggare som stenhårt driver skönlitteraturen, som försvarar den med näbbar och klor, både inom förlagen och gentemot media. Och då inte bara den svenska skönlitteraturen, utan viktiga författarskap.
Inga [borttaget] jamsanden om att vi måste ha båda. Nix, en skönlitterär förläggare, liksom en chef för en större tidnings kultursida har en primär uppgift: att försvara kulturen i sin mest ursprungliga form: Språket och vad som kommer ut av det.
Det finns så många andra fora för populärkulturen och det allmänna tyckandet så dem behöver man inte oroa sig för.

Det ÄR bättre i England!

Eftersom jag nu har börjat med den här rubriken. Här en sorts fundamental artikel i kategorin. Jag tycker inte att den är särskilt bra, eller snarare, den kanske är bra i sin genre, men genren i sig är inte världens intressantaste. "Den svenska medelklassen i kombination med bilden av engelsk överklass" skulle man väl kunna kalla den. Alla fördomar besannas. Alla klichéer kommer till användning. Både om England och ett annat favoritbegrpp, "medelklassen".
Samtidigt, vad vet jag, det kanske är som den här skribenten påstår?
Det kan det ju vara trots att jag inte känner igen mig. Alls.

Ännu mer dystert!

Här kommer fler deprimerande länkar.
Lars Ardelius skriver öppet brev till sitt förlag Norstedts.
Jag kan naturligtvis inte gärna ta ställning i sakfrågan, men, jag kan i alla fall notera hur förläggaren klibbar med känslor "Käre Lars" medan Ardelius torrt skriver "Bästa Eva".
Det säger mer än tusen ord, höll jag på att säga, men det säger faktiskt allt.

Blott Sverige...

Svensk självutnämnd kulturelit har (inklusive den obligatoriska passagen om att "det är bättre i England"). Hur jag ser på den kan man läsa här.
Som om nu någon brydde sig, men jag gör det! Jag tycker att det är skrämmande att de här människorna uttrycker sig otroligt illa!

Ur askan i elden

eller Blott Sverige nyutnämnda kulturredaktörer har.
Den internationella läsekretsen kan säkert bekräfta, det här är en fördom i stil med dem om England.
Frukost i det gröna, någon?
Själv kan jag i alla fall bara säga att jag gör en helvetes massa matsäckar, dock färre vintertid, även om det förekommer.
Och vad fan har privatlivet på kultursidorna eller vad det nu ska föreställa att göra? Han har skrivit en halvdassig bloggtext, inte värdig att knacka bloggelitens html.koder.
Skulle jag säga.
Vadå stenkastning.