Ni har väl alla följt de franska kommunalvalen? Trodde väl det. Blå våg, som de säger här. FN tillbaka till 1995 års resultat ungefär, det vill säga mer än de senaste tjugo åren. Men framför allt rök socialisterna i många städer och det beror förstås på missnöjet med Hollande och hans regering, det har ju pyrt rätt länge nu, genom vintrar av demonstrationer mm.
Alla skäller på honom, höger- och vänsterpress lika.
Och att regeringombilda anses lika effektivt som att amputera ett träben, men är förmodligen i alla fall vad som kommer bli resultatet.
måndag 31 mars 2014
söndag 30 mars 2014
fredag 28 mars 2014
Vårligt värre
Den här våren är så ovanligt ljus. Eller också är det det där med stegräknaren. Jag är ute och går i ljuset och först nu börjar det komma lite löv på träden. Men för tre veckor sen fanns inte ett löv och vi gick tre mil(?) mellan Versailles och Neuffle (typ) i lövlösa skogar fulla med nyavverkade träd. Det låg olika typer av vedtravar överallt och skogen var väl liksom utglesad också. Men som sagt, inte ett löv och vi gick i kortärmade skjortor. Släntrade in på en tennisklubb och köpte cocacola ur maskin.
Hörde rödhake, koltrast, bofink samt okänd pippi. Såg sothöna och vanliga gräsänder. Och en flygande dront eller dinosaurie. Samt tussilag och vitsippor, vilt.
Annars är ju rabatterna knökfyllda med primula och hyacinter, typ. Och på en svart telefontråd sitter svalor i rad.
Ungefär.
Och av någon konstig anledning känns det som om man dricker den där luften som är så ljus och kall.
Det var allt just nu.
Hej.
Hörde rödhake, koltrast, bofink samt okänd pippi. Såg sothöna och vanliga gräsänder. Och en flygande dront eller dinosaurie. Samt tussilag och vitsippor, vilt.
Annars är ju rabatterna knökfyllda med primula och hyacinter, typ. Och på en svart telefontråd sitter svalor i rad.
Ungefär.
Och av någon konstig anledning känns det som om man dricker den där luften som är så ljus och kall.
Det var allt just nu.
Hej.
torsdag 27 mars 2014
Steg 1
Har ett annat projekt. Beror mest på att jag på ipoden har en liten stegräknare inkluderad och så googlade jag på stegräknare och steg och hamnade i den något jobbiga åsikten (tror who, typ) att man bör gå 10.000 steg om dagen. Minst.
Jag började kolla. I mitt fall blir det typ 8 km och det tar ungefär en och en halv timme. Kan gå lite fortare om man skalar på som en galning men det orkar man inte.
Så nu kör jag på det.
Men det gäller att inte glömma bort den där lilla prylen, för som med allt annat så blir man liksom sur då, om man glömmer att räkna in vissa steg.
Nu har jag vidtagit mått och steg, typ.
Igår gick jag två kilometer inomhus.
Det brukar jag inte göra men eftersom jag inte hade tid annars så körde jag även inomhus.
Det är ett projekt.
Har även försökt starta ett instagramkonto, med dåliga foton projekt.
Och ett särskrivningsprojekt för dåliga foton projekt.
Och så lyssnar jag på radio.
Hej.
Jag började kolla. I mitt fall blir det typ 8 km och det tar ungefär en och en halv timme. Kan gå lite fortare om man skalar på som en galning men det orkar man inte.
Så nu kör jag på det.
Men det gäller att inte glömma bort den där lilla prylen, för som med allt annat så blir man liksom sur då, om man glömmer att räkna in vissa steg.
Nu har jag vidtagit mått och steg, typ.
Igår gick jag två kilometer inomhus.
Det brukar jag inte göra men eftersom jag inte hade tid annars så körde jag även inomhus.
Det är ett projekt.
Har även försökt starta ett instagramkonto, med dåliga foton projekt.
Och ett särskrivningsprojekt för dåliga foton projekt.
Och så lyssnar jag på radio.
Hej.
tisdag 25 mars 2014
Sälja böcker
Jag sålde den där boken om de bulgariska prinsarna och Vichy-gänget i Bayern för den verkade, efter ungefär fyrtio sidor, så otroligt tråkig. Man fattade att de enda de hade att göra var att vänta på Tysklands seger (morsning, liksom) och intrigera. Bråka med varann.
Dessutom skrivet på en ganska rejält svulstig franska.
Så som sagt, jag sålde boken ihop med en bunt andra till Gibert. Fick välja mellan 39 jorrå cash eller 42 i tillgodohavande i butikerna. Valde det senare.
Men det är det märkliga med Gibert. De köper begagnade böcker och sorterar in dem på hyllorna mellan de nya. Har man tur kan man alltså hitta en bok för halva priset utan att gå till ett antikvariat.
Medan jag satt och väntade kollade jag på dem som var före i kön. Folk kom med resväskor fulla av gamla böcker och skivor. Mycket togs inte emot. För gammalt.
Hade jag kunnat tala om, jag tänkte nämligen igenom det hela innan.
Vad är det som gör att en dylik hantering kan löna sig, tänkte jag. Jo, två saker. Antingen att boken är en klassiker och läses av olyckliga gymnasister eller att den är förhållandevis ny. Hade rätt, men två böcker ville de inte ha för de hade redan för många i lager.
Men mitt resonemang var det inget fel på.
Men så är man ju i branschen också.
Folk som säljer böcker... är ett ganska udda gäng. Farmor/mormor i dräkt och promenadskor som alltid varit sparsam. Bosatt i kvarteret. Studenter såklart. Men också ganska luggslitna typer som man undrar lite över.
Nåväl. Inte så länge.
Det om detta.
Dessutom skrivet på en ganska rejält svulstig franska.
Så som sagt, jag sålde boken ihop med en bunt andra till Gibert. Fick välja mellan 39 jorrå cash eller 42 i tillgodohavande i butikerna. Valde det senare.
Men det är det märkliga med Gibert. De köper begagnade böcker och sorterar in dem på hyllorna mellan de nya. Har man tur kan man alltså hitta en bok för halva priset utan att gå till ett antikvariat.
Medan jag satt och väntade kollade jag på dem som var före i kön. Folk kom med resväskor fulla av gamla böcker och skivor. Mycket togs inte emot. För gammalt.
Hade jag kunnat tala om, jag tänkte nämligen igenom det hela innan.
Vad är det som gör att en dylik hantering kan löna sig, tänkte jag. Jo, två saker. Antingen att boken är en klassiker och läses av olyckliga gymnasister eller att den är förhållandevis ny. Hade rätt, men två böcker ville de inte ha för de hade redan för många i lager.
Men mitt resonemang var det inget fel på.
Men så är man ju i branschen också.
Folk som säljer böcker... är ett ganska udda gäng. Farmor/mormor i dräkt och promenadskor som alltid varit sparsam. Bosatt i kvarteret. Studenter såklart. Men också ganska luggslitna typer som man undrar lite över.
Nåväl. Inte så länge.
Det om detta.
söndag 23 mars 2014
Statskupp
Började fundera på hur man egentligen bär sig åt om man vill göra en statskupp.
Jag menar, vad händer och vem kan göra en dylik? Knappast jag.
Egentligen bara militärer, antar jag, högt uppsatta militärer som då har en stor och vid tillsägelse våldsam organisation i ryggen. Annars är man väl stekt som kuppare.
En annan sak som slog mig, apropå statskupper alltså.
I det ögonblick man lyckats, är möjligheten till pånyttfödelse där. När/om man väl sen missbrukat den nyvunna makten det minsta lilla så är man på full färd utför det sluttande planet.
Och ju mer ont man gör mot sitt folk, desto omöjligare blir det att hoppa av tåget. För vart ska man ta vägen?
Man blir sliten i stycken.
Statskupper är bedrägliga ting och inte får man lära sig hur man gör i skolan heller. I alla fall fick inte jag det.
Orsaken är en bok jag börjat läsa nyss, har bara kommit några sidor in i den, Sigmaringen heter den, skriven av Pierre Assouline som dessutom är fransk kritikerguru och bloggare.
Och den handlar om ett stycke historia i slutet av andra världskriget då hela Vichhyregeringen och ett antal kollaboratörer, milisledare och andra härbärgeras på slottet i Sigmaringen i södra Tyskland på Hitlers order.
Ut far och flyger den gamla adliga familjen som alltid bott där och som tydligen är den familj i vilken Rumäniens kungar föds. (Fråga mig inte mer, jag är helt kass på sånt här, det jag nu skriver kan vara delvis fel.) Och i just den familjen får männen (kvinnorna än mindre förstås) inte längre bli militärer för det ökar risken för statskupp.
Stod det i boken och det var det som fick mig att fundera.
Men det är klart, prinsar som kan göra anspråk på en tron och som då inte är döda, har förstås bättre förutsättningar(?) än vi andra att göra statskupper. Särskilt om de är militärer. Så mycket fattar jag.
Ja, det var nog allt för tillfället. Ser annars fram emot att läsa Thomas nya bok om Identitärerna, som jag tror har kommit till vårt kontor och som jag ska gå iväg och leta efter där idag. När jag ändå går och röstar. Hej.
Jag menar, vad händer och vem kan göra en dylik? Knappast jag.
Egentligen bara militärer, antar jag, högt uppsatta militärer som då har en stor och vid tillsägelse våldsam organisation i ryggen. Annars är man väl stekt som kuppare.
En annan sak som slog mig, apropå statskupper alltså.
I det ögonblick man lyckats, är möjligheten till pånyttfödelse där. När/om man väl sen missbrukat den nyvunna makten det minsta lilla så är man på full färd utför det sluttande planet.
Och ju mer ont man gör mot sitt folk, desto omöjligare blir det att hoppa av tåget. För vart ska man ta vägen?
Man blir sliten i stycken.
Statskupper är bedrägliga ting och inte får man lära sig hur man gör i skolan heller. I alla fall fick inte jag det.
Orsaken är en bok jag börjat läsa nyss, har bara kommit några sidor in i den, Sigmaringen heter den, skriven av Pierre Assouline som dessutom är fransk kritikerguru och bloggare.
Och den handlar om ett stycke historia i slutet av andra världskriget då hela Vichhyregeringen och ett antal kollaboratörer, milisledare och andra härbärgeras på slottet i Sigmaringen i södra Tyskland på Hitlers order.
Ut far och flyger den gamla adliga familjen som alltid bott där och som tydligen är den familj i vilken Rumäniens kungar föds. (Fråga mig inte mer, jag är helt kass på sånt här, det jag nu skriver kan vara delvis fel.) Och i just den familjen får männen (kvinnorna än mindre förstås) inte längre bli militärer för det ökar risken för statskupp.
Stod det i boken och det var det som fick mig att fundera.
Men det är klart, prinsar som kan göra anspråk på en tron och som då inte är döda, har förstås bättre förutsättningar(?) än vi andra att göra statskupper. Särskilt om de är militärer. Så mycket fattar jag.
Ja, det var nog allt för tillfället. Ser annars fram emot att läsa Thomas nya bok om Identitärerna, som jag tror har kommit till vårt kontor och som jag ska gå iväg och leta efter där idag. När jag ändå går och röstar. Hej.
torsdag 27 februari 2014
skeppen far med fyllda segel
Har läst en jättefin svensk roman som jag tycker är värd en recension och igår kväll skrev jag en som jag inte orkade skriva färdigt och publicera och tur var nog det, för jäklar vilken soppa.
Boken jag nu tänker skriva om i alla fall, kosta vad det kosta vill och obereoende av resultatet, är Helena Loofts Pappa, vet du vad jag drömde? (Black Island Books, 2013), en på sätt och vis svårfångad berättelse, tätt berättad men uppdelad på många plan och framför allt; möjlig att tolka på flera sätt.
Ramen är dock svensk vardag, en ung kvinna, Beatrice, bosatt i en söderförort till Stockholm, håller räfst och rättarting med sig själv och med sin pappa. Hon berättar om sitt brott mot pakten/förbundet hon hade med fadern, hon bekänner sin skuld, sin stora skuld. Och redan här anar vi att fadersgestalten, utöver att han verkar vara en hyfsat vanlig golfspelande pappa levande ihop med flickan och hennes familj under hennes uppväxt, också har rent gudomliga dimensioner, ja, rentav är Gud.
Så redan här, i anslaget, finns en den dubbelhet, för att inte säga mångtydighet i texten, som sedan följer den ända till slutet.
Beatrices Stockholmshistoria vecklar sedan ut sig, hon berättar i flikar om en ljus och lycklig barndom som snart står i bjärt kontrast till hennes nu där hon beter sig milt sagt underligt och irrationellt. Hon ger sig så småningom ut på en vandring in mot stan, illa klädd och vad det verkar förvirrad. Allt hon gör pekar på att hon har en allvarlig psykisk störning, inte minst hennes sällskap som mest liknar en hund kallad skulden, en svassande svansande best med vassa tänder som hela tiden påminner henne om hur värdelös hon är. Regnet faller över dem och hon går runt i en gammal morgonrock, förlorar sina skor, funderar starkt då de traskar över Skanstullsbron på om hon inte borde hoppa, ivrigt påhejad av husdjuret.
Beatrice tycks ha haft en kille som hon var jättekär i och som det tog slut med, också honom beskriver hon som en ung gud med stjärnor i håret och enorma krafter.
Hon verkar också ha lidit av anorexi under en period. Kanske berättas denna historia från psyket. Kanske inte.
Hon har med andra ord anledning att vara deppig, att inte orka fungera.
Samtidigt har hon alltså enorma skuldkänslor för det.
Man skulle alltså kunna tänka sig att hon är psykiskt sjuk, likt flickan i Joanne Greeenbergs Ingen dans på rosor som i sitt schizofrena tillstånd skapar en egen värld och dess gudalika invånare.
Men i Beatrices berättelse finns också, utöver en mängd gudar/pappa/kille insprängt en berättelse om en rik och mäktig stad vid Medelhavets kust. Här rustas för krig, här samlas rikedomar, här möts all världens folk. Staden blir en sorts jordens centrum, och berättaren är nästan staden i dessa stycken. Och nu skriver jag helt enkelt av en bit om staden, en sorgligare bit, för här är den förstörd, men i alla fall:
Här får vi liksom en nyckel verkar det som. En röst kommer till Beatrice, en röst som har likheter med både Selma Lagerlöfs i Gösta Berlings saga, där hon uppmanar människobarnen till sång, och med Homeros där han uppmanar Gudinnan att sjunga om vreden som brann hos Peliden Achilles.
Här uppmanar alltså en gudaröst Beatrice att berätta om den mäktiga staden, nu förstörd i krig. Den berättelsen blir ytterligare en del av Loofts roman.
Så är tjejen då rätt och slätt galen eller är hon, likt Kerstin Ekmans Anne-Marie i En stad av ljus, eller varför inte likt den Heliga Birgitta, en religiös visionär, en mottagare av gudomlig inspiration och i den rollen en nedtecknare av en skapelseberättelse?
Jag lutar ju åt det senare. Bitarna finns på plats, lyhördheten mot kosmos och dikten, svälten och umbärandena, berättelserna som kommit till henne allt sedan barndomen.
Man kan ju inte göra allt, som människa. Man får välja. Man kan inte både ha ett jobb, vara behaglig och skötsam och ta emot profetior. Skriva fram en värld. Bygga den med sten, koppar och marmor. Rusta den för krig, förgöra den.
Bakom berättelsen skulle jag påstå att det finns en annan berättelse, den om den skapande författaren, hon eller han som måste välja. Och den skuld som det valet medför.
Om man vill läsa mer.
Förlagets hemsida. Och beställ nu boken, den finns även att köpa på nätbokhandlarna.
Författarens blogg där man just nu kan läsa ett annat utdrag ur boken.
En intervju med författaren där hon berättar om den här boken.
Och jag säger det bara en gång till: Köp den, läs den, sjung om den!
Boken jag nu tänker skriva om i alla fall, kosta vad det kosta vill och obereoende av resultatet, är Helena Loofts Pappa, vet du vad jag drömde? (Black Island Books, 2013), en på sätt och vis svårfångad berättelse, tätt berättad men uppdelad på många plan och framför allt; möjlig att tolka på flera sätt.
Ramen är dock svensk vardag, en ung kvinna, Beatrice, bosatt i en söderförort till Stockholm, håller räfst och rättarting med sig själv och med sin pappa. Hon berättar om sitt brott mot pakten/förbundet hon hade med fadern, hon bekänner sin skuld, sin stora skuld. Och redan här anar vi att fadersgestalten, utöver att han verkar vara en hyfsat vanlig golfspelande pappa levande ihop med flickan och hennes familj under hennes uppväxt, också har rent gudomliga dimensioner, ja, rentav är Gud.
Så redan här, i anslaget, finns en den dubbelhet, för att inte säga mångtydighet i texten, som sedan följer den ända till slutet.
Beatrices Stockholmshistoria vecklar sedan ut sig, hon berättar i flikar om en ljus och lycklig barndom som snart står i bjärt kontrast till hennes nu där hon beter sig milt sagt underligt och irrationellt. Hon ger sig så småningom ut på en vandring in mot stan, illa klädd och vad det verkar förvirrad. Allt hon gör pekar på att hon har en allvarlig psykisk störning, inte minst hennes sällskap som mest liknar en hund kallad skulden, en svassande svansande best med vassa tänder som hela tiden påminner henne om hur värdelös hon är. Regnet faller över dem och hon går runt i en gammal morgonrock, förlorar sina skor, funderar starkt då de traskar över Skanstullsbron på om hon inte borde hoppa, ivrigt påhejad av husdjuret.
Beatrice tycks ha haft en kille som hon var jättekär i och som det tog slut med, också honom beskriver hon som en ung gud med stjärnor i håret och enorma krafter.
Hon verkar också ha lidit av anorexi under en period. Kanske berättas denna historia från psyket. Kanske inte.
Hon har med andra ord anledning att vara deppig, att inte orka fungera.
Samtidigt har hon alltså enorma skuldkänslor för det.
Man skulle alltså kunna tänka sig att hon är psykiskt sjuk, likt flickan i Joanne Greeenbergs Ingen dans på rosor som i sitt schizofrena tillstånd skapar en egen värld och dess gudalika invånare.
Men i Beatrices berättelse finns också, utöver en mängd gudar/pappa/kille insprängt en berättelse om en rik och mäktig stad vid Medelhavets kust. Här rustas för krig, här samlas rikedomar, här möts all världens folk. Staden blir en sorts jordens centrum, och berättaren är nästan staden i dessa stycken. Och nu skriver jag helt enkelt av en bit om staden, en sorgligare bit, för här är den förstörd, men i alla fall:
Människa! Sjung en sorgesång om staden. Under mitt tjugotredje år kom hennes röst till mig. En maning från det heliga gudaberget. Ur askan på marken reser hon sig. Sjung, säger hon, om mina torn och murar. Om mina mäktiga pelare och praktfulla hus. Om mina skepp, mina hamnar, mitt gods och mina varor. Mina rikedomar, magasin och förråd. Sjung om stenen, jorden, virket som vräktes i havet. Sjung om allt som har störtats, krossats och bränts. Sjung om larmet av hästar och rullande vagnar. Och dammet som virvlade i solen och sjönk. Om hovarna som trampade sönder mina gator. Om blodet som färgade sanden röd. Sjung om mina krigare, sjömän och matroser. Om äldrerådet och folkförsamlingen. Om prästinnorna som släpades ur mitt tempel. Om familjerna som flydde, skingrades, försvann. Mina barn höggs ned med svärd. Mina fäder togs till fånga. Mina mödrar klagade och grät. Så sjung om allt som gått förlorat. Min eviga saknad. Mina krönikor, skrifter och arkiv. Mina dikter är borta. Mina flöjter och trummor har tystnat. Mina lyrors klang ska aldrig höras mer.
Här får vi liksom en nyckel verkar det som. En röst kommer till Beatrice, en röst som har likheter med både Selma Lagerlöfs i Gösta Berlings saga, där hon uppmanar människobarnen till sång, och med Homeros där han uppmanar Gudinnan att sjunga om vreden som brann hos Peliden Achilles.
Här uppmanar alltså en gudaröst Beatrice att berätta om den mäktiga staden, nu förstörd i krig. Den berättelsen blir ytterligare en del av Loofts roman.
Så är tjejen då rätt och slätt galen eller är hon, likt Kerstin Ekmans Anne-Marie i En stad av ljus, eller varför inte likt den Heliga Birgitta, en religiös visionär, en mottagare av gudomlig inspiration och i den rollen en nedtecknare av en skapelseberättelse?
Jag lutar ju åt det senare. Bitarna finns på plats, lyhördheten mot kosmos och dikten, svälten och umbärandena, berättelserna som kommit till henne allt sedan barndomen.
Man kan ju inte göra allt, som människa. Man får välja. Man kan inte både ha ett jobb, vara behaglig och skötsam och ta emot profetior. Skriva fram en värld. Bygga den med sten, koppar och marmor. Rusta den för krig, förgöra den.
Bakom berättelsen skulle jag påstå att det finns en annan berättelse, den om den skapande författaren, hon eller han som måste välja. Och den skuld som det valet medför.
Om man vill läsa mer.
Förlagets hemsida. Och beställ nu boken, den finns även att köpa på nätbokhandlarna.
Författarens blogg där man just nu kan läsa ett annat utdrag ur boken.
En intervju med författaren där hon berättar om den här boken.
Och jag säger det bara en gång till: Köp den, läs den, sjung om den!
söndag 23 februari 2014
Hello,
Hej,
Jag vet att jag är en vissen bloggare, men jag fortsätter i alla fall pausen.
Dock har jag ett twitterkonto, ifall man vill kolla in det: https://twitter.com/klimathotet
Det enda pinsamma med det är att jag heter klimathotet, men det har med en sorts outcomingprocess att göra. Säger inte mer just nu.
Och så testar jag sent omsider instagram: http://instagram.com/archisuedoise
Det hela är förstås mer kryptiskt än förut. Men kul att testa nåt annat. Hörs,
onsdag 13 november 2013
Lägesrapport
Varannan dag är det bra väder och varannan dåligt, det vill säga det regnar och blåser. Bra är solsken. Så att inte några missförstånd uppstår här menar jag.
Hollande går det åt pepparn för.
Jag läser en av Bodil Malmstens böcker, den där hon hux flux flyttar tillbaka till Sverige, men innan hon gör det så skriver hon då och då om Sarkozy.
Those were the days, tänker man då.
Grejen är ju att folk drev något hejdlöst med Sarko, särskilt i slutet, och missnöjda var de också, men han lät sig inte bekomma utan fortsatte att fara runt som en smörklick i en stekpanna och hitta på nya grejer.
Hollande är på ett sätt likadan, förutom att han mera masar sig runt, tempot opåverkat av opinionsundersökningar där han slår nytt rekord i bottennoteringar. Även socialisterna tycker att han är kass.
Fick förresten av en fb-vän tips om den här artikeln som väl lite försöker påstå motsatsen. Jag tycker nog att det låter lite ihåligt, men men.
Och i Sverige verkar allt vara som vanligt?
Hollande går det åt pepparn för.
Jag läser en av Bodil Malmstens böcker, den där hon hux flux flyttar tillbaka till Sverige, men innan hon gör det så skriver hon då och då om Sarkozy.
Those were the days, tänker man då.
Grejen är ju att folk drev något hejdlöst med Sarko, särskilt i slutet, och missnöjda var de också, men han lät sig inte bekomma utan fortsatte att fara runt som en smörklick i en stekpanna och hitta på nya grejer.
Hollande är på ett sätt likadan, förutom att han mera masar sig runt, tempot opåverkat av opinionsundersökningar där han slår nytt rekord i bottennoteringar. Även socialisterna tycker att han är kass.
Fick förresten av en fb-vän tips om den här artikeln som väl lite försöker påstå motsatsen. Jag tycker nog att det låter lite ihåligt, men men.
Och i Sverige verkar allt vara som vanligt?
torsdag 7 november 2013
Gissa gubben
Från och med nu är jag filosof och matematiker istället. Tycker det låter bättre på något vis. Är trött på författare och arkitekt.
Eller läkare och publicist?
Bankir och statsman?
Min son läser om olika gubbar aktiva innan och under den franska revolutionen.
Han väljer Necker, någon sorts finansminister som försöker reformera beskattningen och sen går i putten.
Själv väljer jag nog någon annan.
Man måste ju förnya sig.
Apropå det har jag ett nytt speltips, quizkampen. Enligt mina barn ett pensionärsspel. Inte vet jag, tycker det är kul. Funkar ungefär som tp.
Om ni prickar in vilka revolutionärer som är vilka bara på två ord så - eh, vinner ni nåt. Tror jag.
Hej.
Eller läkare och publicist?
Bankir och statsman?
Min son läser om olika gubbar aktiva innan och under den franska revolutionen.
Han väljer Necker, någon sorts finansminister som försöker reformera beskattningen och sen går i putten.
Själv väljer jag nog någon annan.
Man måste ju förnya sig.
Apropå det har jag ett nytt speltips, quizkampen. Enligt mina barn ett pensionärsspel. Inte vet jag, tycker det är kul. Funkar ungefär som tp.
Om ni prickar in vilka revolutionärer som är vilka bara på två ord så - eh, vinner ni nåt. Tror jag.
Hej.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)