Som vanligt skriver Kertész runt mer än rakt på. Upplägget är att han berättar om den unge man som samtidigt är ett jag men inom parentes (jag) som håller på att etablera sig som journalist i Budapest under stalinismen.
Kertész skriver med femtio års distans och försöker nu formulera den omöjlighet som låg i själva uppdraget, inte journalistens, men något i stil med det mänskliga uppdraget. Han kallar epoken för katastrofen.
Utgångspunkten är att han lovat sina f d elever att berätta om den engelska flaggan, detta återkommer han till som en förhoppning om en story, men i själva verket är den föregående texten den egentliga berättelsen. Hur förhålla sig under förtrycket. Kertész finner musiken (Wagner) och litteraturen (Mann) och dessa två ger honom en föreställning om en avlägsen svindlande möjlighet om ett "privatliv" som han kallar det vid något tillfälle. Och samtidigt pågår katastrofen precis överallt runt omkring honom. Man får en snabb liksom i förbigående insyn i hopplösa juridiska processer om en lägenhet som någon bara gjort till sin då någon annan på lika lösa grunder dömts till läger och tvingats lämna den. Godtycket förefaller totalt.
Eftersom boken är kort så kommer faktiskt den engelska flaggan med till slut och då den visar sig sitter den på kylaren på en engelsk bil, en engelsk bil som kör genom Budapest under den pågående revolten -56. Genom den nedvevade rutan vinkar en säkert vänlig och handskbeklädd hand, sen försvinner bilen i slutet av någon boulevard. Några dagar senare kör sovjetiska tanks samma boulevard men åt andra hållet.
Den engelska flaggan var en svindlande kort sekund av närvaro av hopp.
Läsningen av boken blir än intressantare om man dessutom läser Thomas Nydahls samtal i boken Alla de andra som också skrev (kommer ut på Tusculum förlag i mars) med Kertész' svenske översättare Ervin Rosenberg.
Här resonerar de båda om begreppet ödet, i allmänhet och i synnerhet i Kertész prosa. Rosenberg säger att Kertész' öde måste ses som ett mänskligt öde just under de diktaturer som formade honom, den protofascistiska ungerska som utmynnade i nazismen och sedan den stalinistiska som efter kriget övertog makten (katastroferna). Människan blir "utan öde", men då i den mer moderna betydelsen ett öde hon själv åtminstone delvis formar.
Sen övergår Nydahls och Rosenbergs samtal i ett resonemang om det judiska, även det mycket intressant, men det får jag ta nästa gång.
Er, i all hast,
2 kommentarer:
Åtminstone jag väntar med spänning på fortsättningen. Kommentaren härifrån tycks dröja: varje försök hittills stupar på sitt "kontroversiella" och "udda" innehåll.
Bäst att sitta still, känns det som, "avvakta utvecklingen".
Bra skrivet, Karin. Ger mersmak.
Tackar, Wu.
Möjligen kommer det annat emellan.
Skicka en kommentar