fredag 12 juni 2009

Det som hindrar mig från att blogga

Det märkliga med att skriva romaner, åtminstone i mitt fall, är att processen ser olika ut, varje gång.
Min första roman skrev jag i stort sett en första skiss till på ett år. Då var det typ 500 sidor manus som jag skickade in till förlaget och som jag fick tillbaka med ord som longörer etc.
Jag gjorde om, tog bort en massa, och skickade in igen. Och nu var svaret att det var för torrt, och i någon mån inkonsekvent.
Och nu skrev jag själva romanen. Det som gjorde litteratur av en story, det var ett helt annat jobb och även för mig förvånande.

Den andra romanen var det ungefär samma sak med. Förutom att den genomgick ännu större förändringar under resans gång. Det var rätt plågsamt.

Och nu skriver jag på en tredje roman, jag har i stort sett skrivit den där första stommen, den som ännu bara är en stomme.
Och den här gången skriver och skriver jag och sen vaskar jag guldet ur det grus jag åstadkommit, och skriver om igen.
Och det är som att arbeta i lera, att forma och forma om.
Man vet bara vagt vart det är man vill komma, leran själv kan ha åsikter, struktur som blir bestämmande.
Jaja.

Annars söker jag en litteratur som griper in i samhället, men inte på kvällstidningsprosa, inte som en debattartikel, utan just som litteratur.

5 kommentarer:

Agneta sa...

Menar du nutida litteratur eller litteratur som påverkat samhället tidigare?

Wu sa...

Härligt att höra om denna knådning som du nu så målande beskriver... Jag njuter av att föreställa mig dig stående vid en skrivpulpet, klafsandes i och dängandes till "klumpen", slätandes över en del partier i den, huggandes ur och losslitandes stycken med följden att rå brottytor bidrar till helhetsbilden...

Äsch, Karin, det är en "byggnad" du röjer i ändå. Arkitekt som du bevisligen är.

Karin S sa...

Agneta, jag menar nog en nutida litteratur, min egen helt enkelt? Jo, det gör jag. Jag menar att jag vill skriva en litteratur som gör att man ställer sig frågor om hur man lever då man läser den. Typ.
Vilket väl i och för sig all bra litteratur gör.

Wu,
Kul att se dig här!
Javisst är det en byggnad! Nu har jag en sån där astrist betongstomme med gapande hål och jag har säkert glömt nåt jävla schakt nånstans och det kommer bli jobbigt, men jag har i alla fall den. Stommen.
Det är kanon!

Helena von Hofsten sa...

Hur rätt som helst!

Karin S sa...

Jepp.