torsdag 18 juni 2009

Reflexion

Ibland tänker jag att den här svenska uppväxten jag har, i grund och botten styrd av socialdemokratin som hade regerat så länge så att skolan var deras (enhetsskolan) och de flesta institutioner jag öht kom i kontakt med, är något omöjligt att skaka av sig.
Det går liksom inte att tänka annorlunda, någonsin, om man är svensk, har etniskt svenska föräldrar och är uppvuxen under rekordåren.

När jag tänker på min barndom och ungdom och de människor jag då mötte under en längre tid var de enda som inte var ungefär som jag av estniskt ursprung.
Resten var exakt likadana, det spelade ingen roll om man röstade höger eller vänster, man hade i alla fall samma möbler, man hade gått ur statskyrkan, man hade ungefär samma inkomster och käkade samma mat.
Man hade samma värderingar om vad som var viktigt och hur man skulle uppfostra barn. Skillnaderna var i alla händelser marginella, så pass små att de inte kunde skönjas alls i resultatet. Oss.

Förmodligen var det annorlunda i andra befolkningsskikt men jag tror att samma grund fanns även där. En sorts världsbild.

Jag funderar mycket på denna modernisering av samhället, den frenesi som gjorde att alla flyttade. En miljon bostäder på tio år. Radhusmattor på det. En miljon treor - helt utan minnen. Hur många människor blir det som lever - helt utan minnen.

När man (från svenskt håll) anklagar kontinentens tänkare och politiker för att vara konservativa så reser sig något inom mig. Ja, de är konservativa därför att de har något av värde att bevara.
De har inte, som vi, gjort sig urarva.

Nå, kom då och säg att det inte fanns något av värde i Sverige att bevara och jag stryper er. Bildligt.
Men visst. Det fanns mindre, så långt är jag med. Ytterligare en anledning till denna genomgripande förändring.

Men, när svenskar slår sig för bröstet och tror att de är rikast, vackrast bäst och kunnigast - ja, då orkar jag inte svara längre.
Det moderna Sverige föddes ur skam, glöm inte det. Skam över fattigdom, bondtölpighet och elände.
Skammen är fortfarande grunden för vår (nuvarande) existens.

Well, med det, kära vänner, vill jag passa på att önska er en riktigt fin midsommar!

Uppdatering för (Bengt O): Här skriver Olle Wästberg om Sveriges kultur och kulturarv. Ingen tycks mena att det finns särskilt mycket av den varan, inte Wästberg själv heller, även om man får lov att säga att artikelns huvudpoäng inte är att lyfta fram det som finns, utan att hindra ett puckat politiskt beslut.
Men det visar ju exakt vad jag är ute efter. Det kanske finns en kultur och ett kulturarv, men mycket är bortsopat av efterkrigstidens moderinisering på alla plan, såväl fysiska som intellektuella, och vad gäller resten så råder en viss förvirring.
Kulturen, kulturarvet, kulturklimatet bärs av kollektivet. Delas av alla eller så gott som alla. Har svenskarna nollpejl på sitt kulturarv så märks det gentemot omvärlden.
Och det är vad vi nu alltså ser.
Och enligt mitt sätt att (tillspetsat) resonera kan vi alltså tacka miljonprogrammet för det.

21 kommentarer:

Bengt O. sa...

Jag jobbade under några år för en legendarisk finansminister, Gunnar Sträng, som brukade berätta om sina erfarenheter från det "gamla" samhället med löss, TBC, svält och elände. "Gamla Klara" som så många saknar, jag också, är ett typexempel. Det var i själva verket smutsigt, trångt och allmänt otrevligt. Men vi tänker bara på Ferlin, en klarabohem som knappast funnit i verkligheten, Cafe Codsmopolite och tidningstryckerierna. Vi har skapat oss en idealbild i efterhand. Kanske delvis därför att vi inte gillar vad som händer på Plattan. Men det var aldrig meningen att det skulle gå så.

"En miljon treor - helt utan minnen". Kanske en välsignelse i många fall?

Det var väl mot den bakgrunden som man ville bygga upp något nytt. "Miljonprogrammet" var en fantastisk sak, en stor social satsning som äntligen skulle göra slut på den förlamande bostadsbristen. Förändringarna gjordes i en positiv och optimistisk anda. Att det sedan gick fruktansvärt fel berodde på andra orsaker, inte på pionjärernas arbete.

Igår var jag ute i Vällingby. Vilket fantastiskt område! Men jag skulle absolut inte vilja bo där. Varför säger jag inte.

Men åker man till städer som Bollnäs, Flen eller Eskilstuna vill man ju nästa gråta när man ser vad har gjort. Det håller jag med om.

Det du skrev om "rikast,vackrast, bäst och kunnigast" håller jag helt med om. Den självgoda arrogans som präglar det här samhället på alla nivåer är svår att leva med.

Usch vad det blev långt.

Karin S sa...

Bengt O,
Ja, det är ju så som du beskriver det hela som det brukar beskrivas, det är den officiella bilden och den förklaring vi har fått.

Själv har jag försökt den senaste tiden att genom att minnas försöka förstå vad det var som gjorde att mina föräldrar och deras vänner (vilka alla borde vara ungefär i din ålder) så helhjärtat ställde upp på det här.

Och faktum kvarstår: det gjorde de inte riktigt. De ville inte ut till en förort men blev av bostadsförmedlingen beordrade att flytta. De fick inget annat.
Lex Bollmora genomfördes med tvång.

Samtidigt får man nog säga, ändå, att den här generationen, åtminstone de jag då stötte på, i alla fall gillade läget så småningom.
Varför?
Att generationen innan (Sträng och kompany) såg det här som nödvändigt kan jag i någon mån förstå, men varför protesterade inte den unga generationen högljuddare och tidigare?
Det var något i alltsammans som fick dem att följa med, att hänga på att se det som rätt och riktigt?

Det du är inne på spelar säkert roll, personliga erfarenheter spelar säkert också roll.
Men idag vet vi ju att man kunde ha rustat upp och byggt om.

Jag har läst någonstans att man också, samtidigt, rev närmare en miljon bostäder under samma tid. Naturligtvis bostäder av ett annat slag. Men på så sätt bestod bostadsbristen och folk hade inget val.

Jag tycker att det är något gåtfullt i hela den här perioden, något jag inte får grepp om.

Det här blev bestämt också långt.

Men är det verkligen en välsignelse att vara utan minnen?

Karin S sa...

Alltså, det handlar ju inte bara om bostäder, även om det är det konkreta uttrycket. Det handlar ju mer om något annat. Idéer?

Bengt O. sa...

Ja, vi skall väl inte tjabba om det här och du har rätt i att det gäller mycket mera än bostäder - där kan jag nog lättare följa dig. Men en snabbkoll på nätet tycks visa att "lex Bollmora" innebar att kommunala bostadsföretag fick rätt att bygga även utanför den egna kommunen. Jag vet inte riktigt hur viktigt det är i det här sammanhanget.

Du skriver att några "ville inte ut till en förort men blev av bostadsförmedlingen beordrade att flytta. De fick inget annat." Jag vet inte hur jag skall tolka det. Det var väl knappast fråga om någon tvångsförflyttning men om man ville byta, ha större eller en ny lägenhet så blev det väl förort för det var där lägenheterna fanns. Men de fanns i alla fall vilket inte var fallet med innerstaden.

Jag känner till det där av egen bitter erfarenhet. Någon gång kanske jag berättar historien om hur jag köpte vår första lägenhet svart av en berömd kommunist. Det är en ganska kul historia fast med en tragisk bakgrund. Att jag reagerar litet när senare tiders barn :-) fördömer 60-talet har till stor del sin orsak i personliga erfarenheter.

Jag har sett Klara och bostäder där inifrån. Att renovera och rusta upp hade varit omöjligt eller orimligt dyrt. Men att man gick fram med okänslighet i vissa fall kan jag hålla med om. Det är väl ungefär samma som nu med Slussen. Syftar du på de andra städerna som jag nämnde (Bollnäs, Flen osv) har du mitt fullaste stöd: ombyggnaden där var ett rent kulturmord.

"är det verkligen en välsignelse att vara utan minnen?". Här får vi vara försiktiga. Från en intellektuell ståndpunkt är det naturligtvis inte så. Och kanske har det också ett värde att minnas de usla förhållandena. Eller kanske gör det bara ont.

Skämsbekännelse: Det finns en gammal schlager som heter "Lyckliga gatan" som jag brukar spela ibland. Den uttrycker väl en hel del av det du säger. Och vackert är det.

Men, som sagt, det är bara en aspekt av det du skriver om. Just nu har jag inget att bidra med men det kanske kan komma, speciellt om du fortsätter att utveckla denna tankegång. Att man som utlandssvensk får ett helt annat perspektiv på sakerna håller jag helt med om.

Usch, nu blev det ännu längre. Men ta det som en uppskattning av ett intressant inlägg och d:o svarskommentar.

Bodil Z sa...

A proposito di ”Lyckliga gatan”:


Questa è la storia
di uno di noi,
anche lui nato per caso in via Gluck,
in una casa, fuori città,
gente tranquilla, che lavorava.
Là dove c'era l'erba ora c'è
una città,
e quella casa
in mezzo al verde ormai,
dove sarà?

Questo ragazzo della via Gluck,
si divertiva a giocare con me,
ma un giorno disse,
vado in città,
e lo diceva mentre piangeva,
io gli domando amico,
non sei contento?
Vai finalmente a stare in città.
Là troverai le cose che non hai avuto qui,
potrai lavarti in casa senza andar
giù nel cortile!

Mio caro amico, disse,
qui sono nato,
in questa strada
ora lascio il mio cuore.
Ma come fai a non capire,
è una fortuna, per voi che restate
a piedi nudi a giocare nei prati,
mentre là in centro respiro il cemento.
Ma verrà un giorno che ritornerò
ancora qui
e sentirò l'amico treno
che fischia così,
"wa wa"!

Passano gli anni,
ma otto son lunghi,
però quel ragazzo ne ha fatta di strada,
ma non si scorda la sua prima casa,
ora coi soldi lui può comperarla
torna e non trova gli amici che aveva,
solo case su case,
catrame e cemento.

Là dove c'era l'erba ora c'è
una città,
e quella casa in mezzo al verde ormai
dove sarà.

Ehi, Ehi,

La la la... la la la la la...

Eh no,
non so, non so perché,
perché continuano
a costruire, le case
e non lasciano l'erba
non lasciano l'erba
non lasciano l'erba
non lasciano l'erba

Eh no,
se andiamo avanti così, chissà
come si farà,
chissà...


Här med Adriano Celenatano: http://video.libero.it/app/play?id=399efb5d6954650acac570caf5f2a146

Karin S sa...

OK, Bengt, jag utvecklar.
Mina föräldrar var alltså uppvuxna i innerstan och bodde omodernt i innerstan. De ville bilda familj, och då var det som du säger, det enda de fick var bostad i nybyggda Bollmora. Genom Stockholms bostadsförmedling. Klart att det hade kunnat bli annorlunda om de hade haft lite pengar att köpa för? Fast inte säkert, HSB byggde för Stockholms bostadskö i Bollmora.

Och det är där tvånget kommer in i bilden. Mina föräldrar överklagade (eller vad man ska kalla det) beslutet. De ville bo kvar i stan där de hade vänner och familj. Men njet.

Lex Bollmora är på sätt och vis en detalj, det har du rätt i, men utan den lagen hade miljonprogrammet inte varit möjligt att genomföra på samma sätt.

Förmodligen är det så att personliga erfarenheter och minnen för oss alla styr hur vi ser på den här jätteomflyttningen av folk. Och antagligen är det också som du säger att många var rätt glada att slippa minnas?
Men här rör vi oss i mörkertal, eller hur?

När jag skriver om det här får jag ändå känslan av att det fanns en politikergeneration som hade bestämt sig: Nu skulle Sverige moderniseras. Punkt slut. Det spelade ingen som helst roll vad svenskarna själva tänkte. Samma generation, eller i alla fall nästan, som såg till att genomföra tvångssteriliseringar, du vet. Hårda nypor är bara förnamnet ändå. Det handlar om en auktoritär generation i ett fortfarande i grunden autktoritärt samhälle. Även om just det börjar förändras.

Bryter man minnet på det där sättet, jag menar hela min generation är ju i stort sett renons på minnen av hur farmor, farfar, mormor, morfar hade det och levde, så får man det vi nu har, en rotlös befolkning.
Jag har en teori om hur alltsammans hänger ihop, med stadskärna och stad försvinner förutsättningen för romanen (Wadköping typ) och berättelser, och snart står vi där med en generation som inte heller har läst något av det som tidigare generationer läste.
Jfr Fablerna här som ALLA generationer lärt sig utantill.

Det här totala brottet på så gott som alla nivåer skapar de här människorna, dagens svenskar, som både du och jag retar oss på av alla möjliga orsaker.
Det skapar ett gäng vilsna själar som grubblar över KLASSRESAN som de gör eller gjort och som betraktar den som något jättemärkvärdigt vilket blir rätt löjligt eftersom hela landet gjort en klassresa, de följer sas bara med en kollektiv rörelse.
Men det skapar också tillsammans med utbildningsväsendet förstås ett förakt för allt vad kunskap om historia, bildning, kulturhistoria etc är.

Jag vet inte hur man skulle ha gjort för att minska förödelsen. Varit varsammare med bebyggelsen för det första, men kanske också med utbildningssystemet? Över huvud taget varit varsammare med det befintliga - alla kategorier.

Många jag känner i Stockholm har gjort klassresor - men neråt. I alla fall om de ser på några generationer bakåt. Det gäller egentligen min mamma också.
Barn från akademikerfamiljer i många generationer har gjort klassresa neråt.
Var DET verkligen nödvändigt? Var det ens önskvärt?
(Även om många fler säkert gjort klassresor uppåt.)

Och samtidigt så har dessa som gjort neråtresan ett helt annat förhållande till just historia och kultur, de behåller/odlar en kontinental (i brist på bättre uttryck) förståelse och kunskap om gamla ting och miljöer.

Ja, det här blir långt igen.

Frågan är hur mycket som egentligen gick förlorat. Det får vi aldrig veta, men nu skördar vi på något vis. Det finns inte ens en elit längre som kan slåss för kulturarvet. Ungefär så, även om det var tillspetsat.
Den intellektuella eliten tror ju att den är ENGELSK och läser ENGELSKA klassiker, men har nollkoll på Stjernhjelm och Bellman, typ.
För att inte tala om tyska och franska klassiker.

Jaja, allt det här har vi dragit förut.
Och samma sak har ju naturligtvis hänt i hela Västeuropa, på sätt och vis.
Men Sverige är på så sätt extremt att det är så OSANNOLIKT lite kvar!

Karin S sa...

Bodil,
Biten verkar ha ett visst genomslag även i Italien?
Har de haft miljonprogram där med?
Nä, jag skojade.

Det är klart, det är väl det där med kriget som spökade, inte i Sverige, men för alla andra. Antar jag.
För känslan av förlust, menar jag.

Karin S sa...

Bengt O igen,
Vad jag menar beskrivs också rätt bra här:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/folkhemmet-byggde-dagens-moderater-1.636427
Vi sitter också med en borgerlig regering, uppvuxen under rekordåren som hävdar sina rötter i socialdemokratin.
Den stora blandningen har verkligen lyckats? Och med den följer, i mina ögon, en sorts historierevisionism som PM Nilsson ger uttryck för i länken ovan. Antagligen mot bättre vetande.
Och den texten är ett utmärkt exempel på vad jag är ute efter: ett tänkande helt utan historisk förankring.

Bengt O. sa...

Vilka fina inlägg! Jag ber att få återkomma något senare.

(Att Bodil kan slumma! Nu steg hon ytterligare ett snäpp i min högaktning såvida maxnivån inte redan är nådd. Men Anna-Lena Löfgren är bättre än Adriano ;-) )

Bengt O. sa...

Jag har litet svårt att hålla i sär alla tankegångar här. Vi diskuterar miljonprogram, stadsbyggnad, kulturarv, minnen, socialpolitik (?) m.m. Jag har ingen heterogen åsiktsbyggnad. Jag håller inte ens med om det jag allt själv skrivit.

Jag fattade inte riktigt om du gillade P.M. Nilssons artikel eller om du ansåg den vara historierevisionism "mot bättre vetande." Själv tyckte jag att han hade en hel del poänger. Han talar om en "handfast och pragmatisk" politik inriktad på att lösa praktiska problem. Det fanns inga bostäder, alltså byggde man en miljon nya. (Att man samtidigt skulle ha rivit en annan miljon har jag, ursäkta, litet svårt att tro på). Jag tror inte alls att det var så att "svenska folket" eller "den yngre generationen" mot sin vilja dominerades av en hart när diktatorisk politik. Tvärtom fanns det nog en mycket bred konsensus bakom de åtgärder som genomfördes. T.o.m ATP-reformen stöddes av de flesta: de ganska hårda motsättningarna gällde hur systemet skulle utformas och finansieras, inte om det behövdes eller inte. Radikala åsiktsdifferenser gällde frågor som högertrafik eller i en ännu äldre generation spritförbud.

Förändringen kom väl i huvudsak med Palme som hade en sällsynt förmåga att polarisera opinionen.

Och ändå blev det så fel till slut. Om jag fattar dig rätt kritiserar du själva reformerna (miljonprogrammet). Det gör inte jag. Min kritik gäller i någon hur det genomfördes (främst i landsorten) men framför allt de
samhällsförändringar som samtidigt började smyga sig in. Genom vantolkningar av begrepp som demokrati, jämställdhet, medinflytande fick vi kravlöshet och ansvarsabdikation. Framför allt får vi nu i högsta grad bära kostnaden för denna smygideologisering i form av ett i stort sett undermåligt skol-och utbildningsväsen. P.M. NIlsson talar om Camilla Odhnoff som han verkar beundra (?). Just hon är en typisk representant för smygideologisering och nivellering. Utan några som helst kvalifikationer kom hon in i regeringen därför att Erlanders svärdotter tyckte att hon var radikal och bra. Och kvinna (vilket iofs behövdes på den tiden).

P.M.verkar mena att även den moderatstyrda regeringen handlar i samma anda och jämför Anders Borg med Wigforss! Han har en poäng där. När den ende politiker som vågat mopsa upp sig angående skola och utbildning äntligen lägger fram ett förslag blir det ljummet och urvattnat. De grundläggande -om du så vill socialdemokratiska- principerna vågar sig ingen än så mörkblå politiker på.

Minnen - det kanske är en individuell historia. Men om det är så att minnen och rotlöshet karaktäriserar nuvarande generationer får man väl också lägga det skol- och utbildningsväsendet till last till stor del. Jag läste nyss om en svensklärare (heter det så?) som beklagade sig över att resurserna för hennes ämne skurits ner. Att den litteraturhistoriska delen ströks tyckte hon dock var OK.

Här talar ditt program om för mig att min kommentar är för lång. Det tycker jag också och därför delar jag upp den i två.

Bengt O. sa...

(forts)
Olle Wästbergs artikel var väl OK. Men främst protesterar han mot nedläggning av svenska kulturcentra i Paris och New York. Naturligtvis med rätta. Men jag tror han överskattar "vår samtida kultur ...: musik, konst, design,
litteratur, teater, dans". Utan att veta så mycket om design och dans undrar jag om Sverige verkligen har så mycket att komma med i ett internationellt sammanhang. Anna Odell? Torsten Flinck? "Göta Kanal II", Camilla Läckberg?

Det skrivs naturligtvis en del bra böcker men där är vi ju hämmade av språket.

När jag nu läser igenom dina inlägg och mina egna en gång till märker jag att vi kanske i mycket tycker precis samma sak. Det som skiljer sig gäller väl "miljonprogrammet" och kanske andra reformer från
Hansson/Erlanderepoken. Kanske jag vantolkar dig men du verkar säga att det var där och då felen begicks. Jag säger: reformerna var bra men problemt är vad man (vi?) sedan gjorde med dem.

Nu har jag kritiserat den post-Erlanderska regeringspolitiken. Måste dock tillägga att den ultimata ansvarsabdikationen naturligtvis är den nyliberala laissez-fairepolitiken och privatseringsvansinnet. Varje dag bär nyheterna vittnesbörd om detta. Men för att inte vara historielös: det var finansminister Persson som började.

Orelaterat PS: Det kunde vara intressant att jämföra "minnen" med förhållandena här i Österrike. Där finns inga minnen och framför allt så vill man inte veta av dem. I vart fall inte perioden 1919-1956. Helt bortglömd. Ingen verkar ha levt under den tiden. Men det är en annan historia.

Jag borde kanske ha skrivit ett inlägg på min egen site i.st.f dessa överlånga kommentarer. Men diskussionen bör väl finnas i ett sammanhang någonstans?

Tillbaks nu till den sill som blev över från igår.Vilket kulturarv!

Karin S sa...

Bengt O!
Vilka kanonkommentarer!

Jag försöker ta grejerna i tur och ordning:

1. PM Nilssons text både gillade jag och ogillade. Han (och du) har kanske rätt i att den extrema blockpolitiken började med Palme. Ändå tyckte jag att han ville få det till att den socialdemokratiska politiken var den nuvarande högerns EGEN historia, vilket väl ändå får sägas vara en sanning med modifikation?
Som att stolta med lånta fjädrar,typ.

Miljonprrogrammet.
Ja, där har vi nog helt enkelt olika uppfattning. Du tycker att reformen var bra och resultatet i slutändan förskräckligt.
Jag så att säga växte upp i reformen, det vill säga Bollmora, och jag tycker inte att det var ett särskilt bra ställe att växa upp på. Så här i efterhand.
Men det kommer det förhoppningsvis en roman om!

Jag menar att det är vansinne att bygga en miljon bostäder på jungfrulig mark inom loppet på tio år.
Och vad gäller rivningarna så har jag också svårt att tro att det skulle vara en miljon, men REV gjorde man. Inte bara Klarakvarteren utan kåkstäder och gamla bostadshus både i inner- och ytterstad. Där hade man kunnat vara försiktigare.

Över till litteraturen.
Jo, här är vi nog överens. Brottet är ju lika radikalt här, och det hade jag nog aldrig fattat om jag inte hade bott i Frankrike där mina barn och deras pappa och deras farmor kan SAMMA dikter och SAMMA fabler av La Fontaine utantill. Där börjar man komma i närheten av en kontinuitet.
Om jag ska se på vad jag jag borde ha läst för att ha samma historia så är det nog en hel del ur GT och en hel del psalmer, samt texter av mer nationalistisk karaktär. Samt sånger ur Sjung svenska folk!
Jag hade inte haft något emot att en del av detta hade begåvats mig.
Där kanske du kan bidra med andra exempel?

Själv fick jag sjunga afrikanska vaggvisor och vad vi läste minns jag inte ens.

Ja, Olle Wästbergs artikel var ok, även om jag håller med dig, det verkar inte finnas någon klar bild av vad det svenska kulturarvet egentligen är, och inte heller om det är så jäkla värdefullt.

Själv tror jag ju mer på stora svep här, det finns underbara små slott och vackra parker, det FINNS ett kulturarv som skulle kunna exploateras hårdare där, tror jag.
Och så finns ju faktiskt kulturlandskapen. Får man räkna in "naturen" tycker jag definitivt att det finns något unikt för Sverige. Jag tycker inte att Louvren och Gotland/Fårö är jämförbara, men jag skulle hellre tillbringa en sommarvecka på de senare.
Men om disajnen och det håller... Ja, det är inte jag heller så säker på.

Och vad gäller resten, låt-gå-endet och ansvarabdikationen så antar jag att orsakerna är många, dels de du räknar upp men också en massa andra.
Och där brukar vi vara ganska överens, du och jag.

Tack än en gång för dina uttömande och kunniga svar. Jag har mycket sämre koll än du på de politiska reformerna och skeendena, men jag har förstås då denna uppväxt som man inte kan ta ifrån mig.

Hörs!

Karin S sa...

PS. Läskigt det där med "hålet" i det österrikiska minnet, även om det är en annan historia...

Therese sa...

Hej, jag har precis läst ut Horace Engdahls nya essäsamling, och eftersom jag läste det här blogginlägget igår kväll tänkte jag på det/dig när jag läste följande stycke hos Horace:

"När man läser Runebergs epos grips man däremot av tanken att kultur och nederlag hör samman. Kulturen är förlorarnas sätt att överleva. Segrarna har ingen kultur, behöver ingen. Erik Lönnroth har sagt att en viktig förklaring till de verklighetsfrämmande dragen i den svenska nationalismen är att man i Sverige aldrig genomgick det nödvändiga sorgearbetet efter 1809. I stället vände man bort blicken med 1812 års politik och fortsatte att älta gamla triumfer."

Sorgearbetet efter 1809 vet jag iofs ingenting om, men jag gillar tanken i början, om att kulturen är förlorarnas sätt att överleva. Angående ditt lilla stycke om de konservativa på kontinenten alltså. De är konservativa därför att de har något av värde att bevara. Medan svenskar verkar ha svårt att fatta att något över huvud taget kan förloras?

Bengt O. sa...

Det här är väl relevant i sammanhanget:

Kulturskymning etc etc.

Claes Henrikson sa...

Värst vad det var mycket "klappa-varandra-på-ryggen-ett jättebra inlägg, du" på den här sajten. Ett citat till för Er: "Där alla tänker lika, tänks inte så mycket".
Det gamla samhället som ni refererar till gick i graven, inte så mycket pga politiska beslut, utan för att det var - omodernt. Med färre regleringar hade det förmodligen gått snabbare. Och utan omvägen om Bollmora.
majoren

Karin S sa...

Therese,
Det är ju förstås svårare att inse att något är förlorat som man aldrig haft?

Bengt O,
Jo, antagligen.

Major Henrikson,
Tack, men nejtack.

Pella sa...

Till skillnad från Majoren besväras jag inte av den hyggliga samtalstonen här. Däremot förstår jag inte alls dina kommentarer om klassresor uppåt och nedåt, ett av många teman i den här slingriga och intressanta diskussionen.

För det första är det väl ganska stor skillnad mellan en kollektiv rörelse (som här beskrivs som att ”hela landet gjort en klassresa”) å ena sidan och den individuella klassresan å den andra. Och just detta är väl en anledning till att många klassresenärer är ”grubblande, vilsna själar”? Jag tvivlar också på att särskilt många av dem betraktar sin erfarenhet som så ”jättemärkvärdig” (i någon av ordets betydelser) men däremot problematisk på många sätt

Vad gäller ”barn från akademikerfamiljer som gjort klassresor – men neråt” skulle jag gärna vilja höra mer om vad det är för slags omständigheter som ligger bakom. Eftersom du frågar om deras öde var nödvändigt eller önskvärt, antar jag att du ser en sådan omvänd klassresa som symptomatisk – men för vad?

PS
För att ta upp ngt som väl är mer centralt för en allmän diskussion om den svenska efterkrigstiden, historielösheten och miljonprogrammet: Är inte urbaniseringen och landsbygdens "död" viktigare här än de, relativt få, människor som flyttade från innerstaden till de nybyggda förstäderna?

PPS
Den avslutande kommentaren om den intellektuella elitens ”nollkoll” skulle nog vinna på en korrekt stavning av namnet Stiernhielm. Eller var det kanske fråga om en subtil ironi?

Karin S sa...

Hej Pella,
Naturligtvis har du rätt i att de olika klassresorna är just olika. Vad jag tycker mig se är att just den här grejen, tar ovanligt stor plats i det offentliga samtalet i Sverige, liksom olika diskussioner om klass, "medelklass" har vi ju sett massor av artiklar om de senaste åren.
Och OFTA beskrivs det hela som just något problematiskt. Jag tänker på artiklar jag läst av Anneli Jordahl (möjligen även det felstavat, men ändå), Per Svensson, senaste numret av Axess som i och för sig innehöll några bra artiklar.

Jag bor i Frankrike och här är inte alls den diskussionen densamma. Det är mindre av blåögd häpnad i den och större oro - klassresan funkar inte längre. Skolan ger inte längre bagaget, vilket den däremot gjorde under nära två sekler.
Det är förmodligen därför jag låter något ironisk.

Klassresorna neråt är en mindre förekommande variant. Men jo, det händer rätt ofta när man pratar med folk att det är vad som hänt - om man betraktar en familj under några generationer.
Det här har egentligen att göra med utbildningens mer allmänna utbredning och är förmodligen en smäll man får ta.
Berörda (i brist på bättre uttryck) är just tidiga akademikerfamiljer och den intellektuella delen av borgerligheten.
Det är OCKSÅ en del av utjämningen, några så att säga utjämnades neråt.

Som svar på ditt PS.
Egentligen är det nog inte viktigare med landsbygdens död, men väl så viktigt. Det var inte få familjer som lämnade landsbygden, det var många, men det skedde under längre tid än miljonprogrammet förstås.
Jag läste någonstans att vid 1900-talets början hade halva Sveriges befolkning sin försörjning från jordbruk, jakt och fiske.

Landsbygdens död blir väl då baksidan på myntet? Och dessutom en del av den rotlösa storstadsmedelklassens okända historia.
Dessutom är det väl en process som pågår än.

Och PPS-et.
Jag stavade Stiernhielm fel, helt enkelt. Tack för rättelsen!

Pella sa...

Hej,

Beklagar den petimeteraktiga kommentaren om Stiernhielm men jag tyckte felstavningen var ganska rolig i just det här sammanhanget. Otvivelaktigt är det ganska få som har nån vidare koll på den svenska barocken.

Jag har också en känsla av att klassresandets problematiska sidor har diskuterats mer i den svenska debatten på senare år (tänker då bl.a. på just Anneli Jordahl som skrev en hel bok i ämnet och Ambjörnssons ”Mitt förnamn är Conny” som kom för drygt tio år sedan). Varför det i så fall sker just nu har jag dock ingen aning om. Däremot kan man väl gissa att den här sortens självbiografier tydligt visar att många av klassresenärerna faktiskt hamnat i en ganska besvärlig situation (ett annat slags ”rotlöshet” som är typisk för folkhemmet) och jag ser inget löjligt i beskrivningen av detta. Det beror kanske på att jag, till skillnad från dig, aldrig eller sällan har stött på någon som talat om detta slags erfarenhet som särskilt märkvärdig eller betraktat den med ”blåögd häpnad”.

Skolans roll i det hela är ju komplicerad men eftersom ”alla” läst Bourdieu idag borde det väl inte vara särskilt kontroversiellt att hävda att den sedan länge upprätthåller klasskillnader (minst) lika mycket som den ger möjlighet att överskrida dem. I Sverige har vi ju en underlig situation som består i att gymnasieskolan blivit allt sämre på att förbereda studenterna för akademiska studier samtidigt som man upprätthåller visionen om massuniversitet. Resultatet blir naturligtvis att studenter som kommer från akademikerhem klarar sig bra, eller åtminstone OK, på universitetet eftersom de kunnat tillgodogöra sig en hel del oberoende av det usla gymnasiet. Andra får ofta ett litet helvete när de inser att akademiska studier ställer andra krav än förmågan att googla och klistra ihop textsnuttar från Wikipedia. Det här är något som förmodligen kommer att försvåra en viss typ av klassresa under lång tid.

Så till PS:et
Det var egentligen inte ”landsbygdens död” i sig som jag var ute efter, snarare det faktum att de flesta ”rotlösa” människor som hamnade i miljonprogrammets nya områden inte hade sina rötter i en tät innerstad utan i den svenska glesbygden.

Usch, det blev ordrikt och trassligt det här och antagligen långt från ditt litterära folkhemsprojekt. Jag ser i alla fram emot att se vad det blir av det.

Karin S sa...

Hej igen Pella,

Bara för att ta det enda vi inte verkar vara helt överens om först: Just Jordahl tycker jag är ett exempel på någon som gör klassresan till något märkvärdigare än den förmodligen är. Vad jag vet (och här kan det finnas saker jag inte känner till) så skriver hon knappt om något annat? Allt är klass för henne, och det blir till slut väldigt begränsat.
Så märkvärdigt (just) är det inte!
Det finns fler, Maria Sveland har skrivit liknande texter och det finns säkert ännu fler.

Vad Jordahl liksom bortser från är att hon delar den här rotlösheten med väldigt många andra, kollar man bara ett par generationer tillbaka så delar hon den med så gott som alla! Men det tycks hon inte vilja se och det är det som gör att jag menar att hon gör sig märkvärdig.

Ambjörnssons bok minns jag däremot som betydligt mer nyanserad och även distanserad. Han hade en viss humor i förhållande till det hela som ovan nämnda två saknar.

Klassresenärernas rotlöshet är väl i och för sig också en del av det stora moderniseringsprojektet.

Jämför jag med Frankrike igen så är skillnaden konstigt nog att detta pågått mycket längre. Istället för under bara nittonhundratalet så under de två senaste seklerna.
Det kan spela in för hur man ser på saken.
Här anses klassresan vara en förutsättning för ett dynamiskt och välfungerande samhälle. Napoleon skapade studentexamen och sen dess rullar det på. Meritokratin är samhällets grund.

Och där har vi nog helt enkelt en förklaring till den skillnad jag ser men som man inte ser om man inte har något att jämföra med.

Vad gäller landsbygdens död och vilka som kom att bo i de nya bostäderna kan jag bara hålla med dig. Liksom om de problem både Sverige och Frankrike står inför vad gäller utbildningssystemen och framtida möjliga klassresor.
Bland annat.

Tack för dina kommentarer, jag uppskattade dem mycket.