Igår när vi kom hem, lagom till lunch, och hade varit ute och rest i åtta timmar innan dess, så skickade vi ett barn att köpa en baguette.
Denna slukade vi och barnens far började säga att vi (alla utom han) var löjliga som bad att få en inte alltför hårt gräddad baguette (vilket vi alltså gör, pas trop quite). Så gör man inte! menade han. Joho, hävdade jag och barnen. Det gör vi och alla andra, baguetterna är olika hårt gräddade beroende på att ugnen inte är en industriugn och det finns de som vill ha en välgräddad och det går också bra.
Nej, sa maken. Vill man visa respekt för bagarens nedlagda jobb så utgår man ifrån att alla hans baguetter är (lika) goda. Allt annat vore oförskämt. (Under tiden skickade vi ett annat barn att köpa en baguette till.) Nej, sa vi. Och så vidare.
Sen började vi diskutera vilket bageri av de två eller möjligen tre vi har inom två minuters promenad som är bäst, och varför.
Maken vidhöll sin ståndpunkt och tog till sist till det tämligen urdåliga argumentet att han väl ändå var mest fransk här.
Jaha. Men i såna fall har fransmännen förändrats, sa vi. Vi gör som de. Du är kvar i någon sorts mellankrigsuppfostran där man äter allt och säger att det är utsökt, även om det är vidbränt (vilket han är). Det är du rätt ensam om.
Och sen tänkte jag att det faktum att vi alla sitter där och gafflar om brödet (det dagliga) är just typiskt franskt. jag minns hur jag förundrades över hur de kunde sitta och diskutera baguetter i timmar i det här landet, då jag kom.
Och nu är jag alltså där.
Jag kanske annars börjar en serie om hushållsmaskiner sen. Jag har just utnämnt året (MMX) till hushållsmaskinens år.
I såna fall börjar jag med en liten elvisp vi har.
Men jag är inte säker än.
Hej.
7 kommentarer:
Ha ha. En annan blir kallad "espèce de Suédoise" just för ATT jag helst vill ha de mindre gräddade, en riktig fransman, enligt denne fransman, vill ha dem med ordentlig croûte...
Ha, jag måste protestera. Min helfranska (ok, hans farmor var tyska, men så är det ju med alla fransoser att de har någon invandrad i släkten) man ber alltid om en baguette pas trop cuite! Han har också lärt övriga famijen att göra samma sak. Och han är en brödslukare av stora mått. Vi tillbringar också oresonligt mycket tid med att diskturea bröd och bagerier (numera speciellt att det inte finns i den anglosaxiska världen). I Paris hade vi ett helt schema; i det bageriet köpte vi alltid en "tradition", i det andra en baguette och i det tredje patisserier...
Jaha, nu är vi där igen. Att hålla på att dividera om JUST detta istället för att käka en limpmacka med hushållost under tystnad menar jag är franskt.
Typiskt franskt. Och det blir min källa arg när man säger. Det finns inget typiskt franskt, säger han. I Frankrike är vi individualister.
Individualister - som, tydligen även de, har bakarna delade! :-) - (och envisa som endast ba-k-g(u)etter kan vara).
:)
Va, men l'identite nationale då, jag trodde det var 2009 års ord i Republiken?
Charlie, jag uppfattar inte riktigt l'identitén nationalen på samma nivå? Den har ju ingenting med att vara "fransk" att göra. Eller jo, men det är ju mycket mer knutet till medborgerskapet och vad som följer med det, än till någon sorts kulturella särarter.
När vi diskuterar vad som är "svenskt" och trasslar in oss mer och mer så har de ändå här kommit snäppet längre (antagligen för att de tjatat om det längre) och gör en åtskillnad där. "Franskt" diskuteras liksom inte på samma sätt. Påstår jag.
Skicka en kommentar