Här en gammal bild från just den judiska begravningsplatsen i Prag. Jag gillar den för att den sammanfattar två intresseområden jag har: begravningsplatser och spioner.Håll med om att mannen på bilden antagligen är där för att möta en annan spion och då överlämna papperspaketen som innehåller i det ena fallet dokumentation om Theresen Stadt av usel kvalitet och i det andra en helt vanlig Leninskärmmössa. Men, bakom Lenins pannband döljer sig ett microchip.
Detta är 80-tal, men skulle kanske kunna vara även något annat?
Beddan (Ett judiskt Europa) skriver om den (historiska) judiska stadsdelen i Prag:
Judenstadt i Prag är den tydligaste judiska stadsbildningen i Europa, känt för ett rikt religiöst liv och ett eftersökt rabbinseminarium. Det bestod av bortåt trettio kvarter norr om den gamla staden/.../Någon distinkt gräns mellan judarnas och de kristnas hus fanns inte, och många kristna bodde innanför judeportarna. I centrum av Judenstadt låg judarnas gamla begravningsplats och de äldsta synagogorna, huvudgatan hette Rabbinergasse./.../ Det egenartade med Judenstadt var ett labyrintformat gatunät med många återvändsgränder och små oväntade torg och platser inne i kvarteren. Utångspunkten var ett system av långgator, vilket under årens lopp blivit alltmer komplicerat. Labyrinterna i stadens inre hade att göra med behovet att gömma sig och lätt bli av med förföljare, det motsvarades av ett inre system med gångar från hus till hus, båda i källarna och uppe i bostadsvåningarna; många hus saknade synliga ingångar./.../
Den rikhaltiga hebreiska litteratur som skapades av de lärde i gettot, rabbiner och läkare, visar på en hög nivå, och det gäller också de förnämt utformade gravstenarna på begravningsplatsen med texter på hebreiska. Det är en statisk kultur, knuten till ordet. Tiden går inte att avläsa: en rabbingrav från 1500-talet kan se likadan ut som en från sent 1700-tal./.../ Det judiska skiljer sig från den kristna stadskulturen genom sin tidlöshet.
Spännande (och Kafka), eller hur? Och för mig en tydlig bild av den judiska kulturens förhållande till den kristna. Kvarteren med sin egenart och sina möjligheter till flykt. Men också med en blandad befolkning. Mitt i men ändå avskild.
Jag ser liksom ett rep eller en fläta där en del är det judiska och resten det kristna, hårt hoptvinnade till det som blev den europeiska kulturen. Oupplösligt förenade i en gemensam form men ändå enskilt avläsbara.
Judarna blir plundrade och förvisade, men kejsarmakten är beroende av deras kunnande och kontakter - så de får komma tillbaka. Gettot brinner och byggs upp igen.
Det mest anmärkningsvärda är förstås förhållandet till tiden.
Detta försvinner sedan i den epok Bedoires bok egentligen tar upp, den moderna tiden, då judarna lösgör sig från gettot och blir kulturbärare och omtolkare av historia och modernitet. Då de finner det optimala uttrycket för den moderna tiden, och då de förvisso har de ekonomiska förutsättningarna att göra så.
Faktum är att den tiden på sätt och vis är mindre spännande.
Kapitlet om gettot, inte bara det i Prag, utan även andra, är nog det bästa hittills jag läst i boken.
Uppdatering: Thomas har också en text om Prag och det judiska gettot (bland annat) där. Här!
4 kommentarer:
Karin, en trolsk bild och en klok text.
Under mina många Israelresor för c:a tjugo år sedan träffade jag två gånger författaren Yoram Kaniuk, en av de där sabras, den kärva realisten, frihetshjälten, den intellektuelle kritikern. Han hade en stående fras, som jag förvisso också hörde från andra. Han sa:
"Nu har juden lämnat gettot. Nästa uppgift blir att få gettot att lämna juden".
Han menade att mycket av den urgamla gettotraditionen, både vad gällde självsyn och religion, levde kvar som ett slags struptag. Jag vet att det är en uppfattning som inte delas av alla, men jag tror att Kaniuks ord väger ganska tungt.
De där kvarteren i Prag har jag vandrat mycket i. När jag på 1990-talet gjorde ett temanummer av tidskriften Studiekamraten om Prag hade de stor betydelse. Inte minst för den kulturhistorias skull som präglat oss alla. Jag tycker om din liknelse med flätan och tror att den äger stor giltighet.
Karin, du inspirerade mig väldigt idag (igen), så jag gjorde detta:
http://nydahlsoccident.blogspot.com/2010/02/bland-levande-och-doda-i-prag.html
Thomas,
Intressant talesätt. Gäller det juden själv - eller oss andra då vi betraktar honom?
Beodire skriver också om hur gettot upplöses och försvinner, men samtidigt på sätt och vis finns kvar i estetiken, tillsammans med mycket annat.
Har kollat som hastigast på din länk (fina bilder där med!) och ska läsa ikväll, det ser jag fram emot!
Ja Karin, Kaniuk talade både om sig själv som jude och om det judiska folket (och där tillade han, att det israeliska folket i högre grad än på andra platser lyckats med den uppgiften, och det kan man ju också ha olika uppfattningar om, t.ex. då man betänker Mea Shearim och andra rester av de östjudiska getton han syftar på).
Just som jag gjort min blogg om Prag såg jag att den kanske siste store jiddisch-författaren Abraham Sutzkever avlidit i en ålder av 96 år.
Skicka en kommentar