Igår kom jag i kontakt med en diskussion via fb som förmodligen redan är över, apropå den här grejen. (Sidan kan alltså vara ändrad efter det. Här är i alla fall länken: http://blog.trendgruppen.se/)
Som jag fattat det hela har alltså NK ihop med någon eller några designers gjort ett antal föremål som enligt dem som formgivit dem ska ge oss anledning att fundera på jordens alla orättvisor och gränslösa misär.
Påslakan med wellpappsmönster, den klassiska hemlösa "sängen", är väl det tydligaste exemplet.
Den som orkar läsa kommentarerna kan konstatera att folk blir väldigt upprörda. Särskilt över att designen tydligen knyter an till occupy-rörelsen (som jag har dålig kläm på, erkänns), men också i övrigt.
På vilket sätt hjälper det här folk då? tycks vara det givna svaret.
Samt ett konstaterande om att det hela är "smaklöst".
Och det är det väl antagligen. Jag menar, det går att få till snyggare mönster på påslakan både med blom- och geometriska motiv.
Men i övrigt.
Jag fattar inte.
Jag är kanske dum, men jag fattar inte varför det skulle vara mer upprörande att köpa svindyra lakan (för det utgår jag ifrån att de är) med kartongmotiv än med rosor, när problemet kvarstår i vilket fall som helst: det finns en massa människor som inte har någonstans att bo.
Okej, designern blir kanske rik på det här?
Ja, i såna fall så tar han väl i alla fall inte pengarna direkt från de hemlösa eller utblottade, utan från dem som har råd att handla på NK.
Jag kan inte se att det här projektet är värre än en massa andra designprojekt.
Jag är över huvud taget skeptisk till den svenska tolkningen av design, något litet tillägg till en vanlig som gör att man ska köpa mer, verkar det som. Eller helt onödiga prylar av typen ställ.
Jag tror mer på hantverk än design, mer på trial and error än på formgivning. Vilket naturligtvis inte hindrar att det finns föremål som är formgivna och vunnit på det.
Men en trägaffel är en trägaffel, liksom.
Som jag fattar det här projektet så är det faktiskt en lyckad happening. Killen har lyckats epatera borgarna.
De rättänkande, occupy-greenpeace-what-ever-kramande, de som handlar designade påslakan på NK, helt enkelt.
Grattis!
10 kommentarer:
Jag får erkänna att jag blir rätt så epaterad, borgare eller inte. Noterar att killen tror att tecknet för radioaktivitet på glaset betyder "oljefat" samt att han inte kan stava till "conscience".Det drar ner liksom.
(Hela iden att märket på glaset skall få en att fundera på om man verkligen behöver diska det är ju miljötänkande på förskolenivå.)
Ett fräckt försök att tjäna pengar på något man uppfattar som "trendigt" just nu i rysskylan. Det är ju för all del så systemet fungerar men i det här fallet blir det ju klart osmakligt.
Ja nu har jag fallit i den fälla du skisserar upp i slutet av ditt inlägg. Det var väl sådana här reaktioner designern ville ha. I en låt vara blygsam utsträckning har jag härmed bidragit till hans berömmelse.
Usch! Detta samtidskommenterande, som om världen skulle bli bättre för det.
Det mest avskyvärda är ändå program man har sett på teve där utsugna arbetare i fattiga länder som arbetar 18 timmar om dygnet (minst) står och sandblästrar jeans och gör dem nötta med inbyggda slithål på knäna. Där går gränsen för när jag börjar kasta upp.
Bengt,
Har kollat igenom hela grejen igen, för nu blir jag osäker, och säker var jag inte från början heller.
Men han säger väl att glaset har formen av ett oljefat? Symbolen talar han inte om men jag utgår ifrån att det är den som betyder radioaktivitet.
(Vad gäller conscience har du rätt.)
Min utgångspunkt är väl snarare: Är det här en bra form för ett glas eller inte?
Om man kollar på grejerna så, så hamnar man inte i samma svar hela tiden. Skålen är klart sämre som skål, eftersom den inte kan fyllas till brädden. Skönhetsvärdet i "betten" ser jag som ringa.
Påslakanet är fulare än andra påslakan, men inte LIKA osmakligt som ett med hakkors på. Väl?
Spargrisen i form av knäböjande flicka stör mig, men/och det kanske är meningen.
Vilket det uttalade syftet med alltsammans är, från designernas sida tycker jag lite att man kan bortse ifrån. Grejerna ska bedömas som grejer först och främst.
Sen kan man ta det där med syften, i såna fall hade det väl varit snyggare om vinsten från projektet gått till någon seriös organisation gör nytta i de här sammanhanget. Hade det varit så hade det hela varit moraliskt oantastligt, antar jag. Nu verkar det inte riktigt så.
Och egentligen kan jag inte se någon skillnad då heller.
Grejerna blir kvar. Som grejer.
Jag vet att vi haft den här typen av diskussioner förut. Kan Karajan vara en bra dirigent, trots naziförflutet. Och det kan han ju. (Därmed inte sagt att han borde få dirigera offentligt, man kan väl inte hindra honom från att göra det på kammaren.) Kan Hamsuns böcker vara bra?
Och så vidare.
Jag har en tendens att bortse ifrån sånt du finner avgörande.
Det kanske är så att du har rätt och att jag har en moralisk lucka, jag kan inte utesluta det.
Men jag tycker fortfarande att det grundläggande problemet i det här fallet är att alla inte har en säng att ha påslakan i.
Anna,
Jo, samtidskommenterandet är ett helsicke, det kan jag hålla med dig om. Men till stora delar är ju hela designbranschen ett enda stort samtidskommenterande, och då inte bara den svenska.
Och så även det här projektet.
Och i ljuset av den verklighet du beskriver så blir ju även den här grejen osmaklig. Men blir den VÄRRE än andra linneservietter och ställ för onödiga prylar?
Jag kan alltså inte se det.
Att du och en del andra som jag brukar kommentera hos tänker djupare än vad jag gör vet jag och är tacksam för det. Medan ni hittar guld i dolda lager står jag oftast kvar och krafsar fram grus ur redan tömda flötsar. (Bra va' ?)
Men här hänger jag inte med riktigt. Jag kan sätta in utställningen i perspektivet Karajan-Hamsum osv. Men det är något som tar emot. "Grejerna ska bedömas som grejer" säger du. Jag menar att det inte räcker. Här har vi en "designer" som tar chansen att göra sig ett namn genom att ta upp ett aktuellt och viktigt samhällsproblem. Det är ingenting ont i det i och för sig ("sådan är kapitalismen") , det görs hela tiden. Men här utnyttjar han kallblodigt de svagaste i samhället, tjänar pengar på det utan att något kommer de hemlösa till godo. Vad vi vet. Kanske skänker NK litet pengar?
Had han gett sig på direktörer, bonusssystem eller korrupta politiker had han haft mitt fulla stöd. Men även då hade jag tvivlat på effektiviteten.
Jag har mindre problem med de miljöinriktade sakerna. Men jag vidhåller att det är fel på tunnan. "Dricksglaset som ser ut som en oljetunna" säger han. Det gör det inte alls. För det första är det ingen cylinder utan en stympad kon. För det andra har det varningsmärket för radioaktivitet. Mannen vet inte vad han talar om. Men detta, liksom den groteska blomkrukan med kvinnan som blir rånad är en fråga om designens kvalitet och den lägger jag mig inte i eftersom jag inte begriper mig på det. (Om han tror att krukan kan få folk att tycka att det inte är "okej" att kvinnor är otrygga varför visar han då inte en våldtäkt istf ett vapenrån - det torde väl vara mer förekommande i mörka parker.)
Ju mer jag läser texten hos "Trendbloggen" (sic!) desto grundfalskare och mera hycklande ter den sig i mina ögon. Man, dvs. jag, kan inte bortse från syftet. Man merkt die Absicht osv. Om jag gör en kraftansträngning och försöker tänka mig att syftet är renhjärtat så ter sig ju en del av föremålen rent pekoralistiska, t.ex. de tiggande flickorna. Ur fackpersonens synvinkel har du ju själv dömt ut en del av dem från brukssynpunkt.
Det blir inte mycket kvar. En trendnisse som försökt profilera sig. Och uppenbarligen lyckats. Hoppas att han kan använda sin talang på ett värdigare sätt i framtiden.
Bengt,
Du har rätt, han säger att dricksglaset ser ut som en "oljetunna". Jag menar att det heter oljeFAT. Och det ser ut att vara lätt utställt, istället för rakt.
Är det då ett BÄTTRE glas dessutom försett med tecknet för radioaktivitet på?
Nja, det är det väl inte. Formen gör det knappast bättre heller. Och radioaktivtetstecknet kan väl i och för sig välvilligt tolkas som en påminnelse om att glastillverkning kräver energi, vilket i sin tur kan få som följd radioaktivt avfall. Men då är man som sagt välvillig. (Inte heller jag tycker att diskresonemanget håller.)
Så njae, föremålen håller nog inte direkt en HÖGRE design- och annan standard än motsvarande andra föremål, vilket de förmodligen borde ha gjort om det här skulle hålla över hela linjen. (Fast det hade ärligt talat varit ganska oväntat, att ett antal moderna klassiker skulle uppstå just här.)
Fast jag fattar det som att den här killen redan ÄR ett namn, inte som designer i sig utan som någon sorts samordnare/konsult, åtminstone i det här projektet.
Och egentligen kanske vi är överens ändå. För min tes var väl snarare att det här inte är värre än mycket annat som krängs under rubriken design. Din tycks vara att det ÄR värre, men i grund och botten är ju inte heller jag någon big fan of design.
En annan sak man kan fundera på är om man KAN slå mot andra med design, alltså både direktörer och hemlösa. Är den ett medel? Det krävs väl i såna fall att man laddar den med ett innehåll, trummar in ett budskap ihop med tecknen/symbolerna. Jag tänker på både politiska och religiösa föremål. I DET läget kan man förstås såra andra genom att manipulera (etc) formen och tecknen.
Men nyproducerade föremål som här?
Och sårar detta de svagaste? Mer än vanliga (påkostade) påslakan skulle kunna göra?
Jag har inget svar.
Vet bara att jag generellt är skeptisk till politiska (och inget annat) tolkningar av konst och konsthantverk. Är de bra innehåller de mer, är de dåliga så är de inte konst eller konsthantverk utan något annat.
Tror inte att vi kommer längre, men tack för dina kommentarer!
"Design" - inom citationstecken, för det handlar ofta om vad någon har _utnämnt_ till spännande designambitioner eller nedsänkta innebörder i saker som annars inte verkar speciellt funktionella, som rosa text på blekröd bakgrundsplatta i en broschyr för nån Stockholmsaktivitet häromåret - alltså, "desajnen" verkar ersätta litteraturen och spelfilmen som verktyg för att (i vid mening) förhålla sig till samtiden, och till vem man vill vara. Det tycks vara en stadig trend i Sverige, tror nog att det är så på andra håll också, t ex i Japan, men i Sverige är det rätt uttalat. Design snackas upp, investeras uppmärksamhet och kulturellt kapital i på ett sätt som tidigare gällde just litteratur och andra etablerade konstformer. Och elationen till att grejorna ska fungera i vardagen utan att kräva speciellt utrymme, speciell vård eller en särskild hårt designad omgivning osv, blir alltmer undanglidande.
Jag kan se varför de här lakanen förefaller etiskt problematiska, mn det känns framför allt som helt fel arena om man vill bilda opinion kring hemlöshet att rista tecken på tyget på det här sättet. På samma sätt som "Dallas" (snart i tv igen) vore fel arena för politisk satir.
En utvidgning i min replik ovan, eller glossa som det skulle hetat på munkarnas medeltid: det investeras kulturellt kapital och en växande mängd sekundärt kommenterande ("kritik", exeges) om olika betydelselager i "designen", mer eller mindre tydligt avsedda/avläsbara/entydiga - som med "glaset som ser ut som ett oljefat" (vilket det alltså inte gör, och det är inte heller en konsekvent form eftersom radioaktivitets-tecknet inte har med olja att göra). På 90-talet vill jag minnas att kommersiella varumärken och loggor kommenterades på ungefär samma sätt: vad *betyder* en viss bensinkedjas orangea isbjörn?
Tack för att du drog min uppmärksamhet till den här företeelsen.
Om det hade varit ett konstverk, en enstaka happening vore jag böjd att hålla med dig om att "det [är]faktiskt en lyckad happening. Killen har lyckats epatera borgarna."
(Det är något tragikomiskt i kalabaliken i vilken många moraliskt upprörda bidrar till att skapa själva konstverket. Ett urintressant exempel på det är den fluorescerande gröna kaninen Eduardo Kac "skapade" för några år sedan. Jag har skrivit om den här https://annannan.wordpress.com/2008/03/03/historien-om-en-gron-kanin/)
Men det som ger mig avsmak här är att det rör sig om bruksföremål.
Ett provocerande konstverk ser man en gång, kanske två, kanske tre, kanske blir det ett fenomen. Men inte fler gånger än att man kan stimuleras att tänka efter varje gång.
Men vad händer med en när man ska se de här provokationerna varje dag? Det är ju inte så att man kan ta sig samman och åtgärda problemen så där en gång för alla som enskild person. Alltså ska man fortsätta att se påminnelser om världens orimlighet i sin närmaste vardag, i sitt hem, dag ut och dag in, utan att världen för den skulle blir ett enda dugg rimligare. Antingen blir man vansinnig eller så blir man avtrubbad. Eller?
Annannan,
Du har en poäng. Grejerna påstås vara bruksföremål, och som sådana tror jag inte att folk köper dem helt enkelt. Knappt uppfattar dem, hela grejen är ju framställd som en happening, fast på NK, inte ett konstmuseum eller galleri.
Och syftet påstås vara att väcka debatt. Det enda man väl kan säga med säkerhet har lyckats.
Men ja, du har rätt, som vardagsföremål funkar de inget vidare. I alla fall inte om man VET OM vad som nu var den så kallade tanken med dem.
Och inte är det direkt något man tar med och ger bort "istället för en blomma", något alla de där disktrasorna och kylskåpsmagneterna väl fungerar som, antar jag.
Ok, vänner, ni har rätt. Det här var på alltför många sätt en dålig idé.
Skicka en kommentar