Dagarna är frusna, det är trögare att gå genom kall luft än ljummen, mild, fuktig, eller varm. Kanske inte varm, det kan vara jobbigt.
Men det är som om själva luften har stelnat lite.
På trottoarerna ligger ett tunt lager salt, som om någon hade laserat dem (ojämnt) med vitt. De syns mycket bättre. Gatstenen i sina bågar. Stenen, den vi går på, underlaget. Ur den reser sig än mer sten. Hus och ännu fler hus.
Vi sackar. Så har det alltid varit. Barnen är alltid sjuka eller åtminstone hängiga mellan jul och februarilovet. Så även i år.
Och huset vi bor i slås sönder och samman, det känns inte riktigt stabilt, det här. Som om man kunde trampa igenom och hamna i svart virvlande vatten.
Fast Seine är aldrig svart, den är beige och grå och grön, men aldrig svart som Stockholms ström om vintern. Och inte virvlar den heller, den flyter på som floder gör. Jag uppfattar den som trög. Ungefär som en havsörn, som ju är en trög örn.
I Prag var floden svart och snabb, krusades i vitt. Tårtpapper. Används det fortfarande? Och såna där små runda virkade plättar att lägga mellan kopp och fat i finare kaffeserviser? Ihop med de ärvda kaffeskedarna i silver, så lätta som fjädrar, men skållande heta efter bara en minut i koppen.
Av detta kan man dra slutsatser.
Metall är goda ledare av värme och elektricitet. Floder... är floder helt enkelt.
Jag funderar på att gå ut och köpa varmare strumpor och undertröjor till barnen.
5 kommentarer:
Tårtpapper? Kanske här http://www.cafeslavia.cz/index.php?id_page=uvod&id_rest=slavia&id_lang=en ett fantastiskt kafé...
Åh, Eva,
Där har jag faktiskt varit, till och med innan det att muren föll. Jag har växlat svart i garderoben och har en massa teckningar i små skissböcker därifrån. Men några tårtpapper såg jag inte till, kanske beroende på bristande uppmärksamhet från min sida. Och så drack vi nog mer än vi åt där.
Men visst är där fint!
Just där i hörnet satt jag också, 1975, före murens fall alltså.
Samt på ett annat jugendcafé, med underbara takkronor, och underbara par, som verkade helt befriade från antagonism. Jag tror, förutom att Karlsbron är så snygg, att just den här floden framkallar kärlek och mjukhet.
Gillade texten f.ö. Men "tröga" havsörnar; ska det föreställa ett resultat av åratals dedicerat fågelskåderi? Då får man buga.
Morning Gabi,
Nä, det står i Europas fåglar, en guldgruva för ornitologer, varje fågeltext där skulle göra en modern samplande poet grön av avund.
Om jag fattat det hela rätt så sitter havsörnen på sitt skräpiga bo och glor i timmar i sträck, den kommer sig inte för med att flyga och jaga, liksom. Därför trög.
Det började en dag med att någon skrev till mig att hon hade en örn i sitt blodomlopp. Jag funderade på vilken typ av örn det kunde vara, och på den vägen är det. Örnar är fina djur.
Har sett dem i otrögt läge, seglande över vårt sommarhus, högt högt, länge. Flabbergasting!
Inte undra på att de är emblem för den mest spirituelle evangelisten. Också. Förutom väninnan då.
Skicka en kommentar