Nytt Projekt - Hotellbarer

Har som sagt ett nytt projekt ihop med en ny kompis. Ganska ny i alla fall. Vi jympar ihop. Och vi går på hotellbarer ihop.

Det började med att vi gick på Lutetias bar tillsammans, mest för att jag hade läst om den (Houellebecq, Bourouai m fl), den är liksom chicos och man ser kändisar gå in med stora påsar där (hotellet) när man går förbi.

Om ni orkade klicka på länken ser ni att det är en sån där stram lite sen art nouveau-miljö med nya lampor inlindade i tyg/tyll, ungefär som om de hängde där på ständig vinterförvaring. Det är Sonia Rykiel som ritat dem (om jag nu minns rätt).

(Ja, det här handlar om livsstil nu. Och då tänkte jag att man i sin livsstil måste frekventera hotellbarer också. Inte bara Monop' och simhallen liksom.)

Häromdagen var vi på en annan hotellbar. Hotel Meurices (bilden). Den ligger på rue de Rivoli mitt emot Tuillerierna. Inne i hotellet förstås. Detta verkar vara grejen med barerna. De ligger djupt inne i hotellets bottenvåning, långt från gata och dagsljus. Och inte nog med det, de ligger liksom i en ansamling av en massa såna där stora höga rum. Takmålningarna förlorar sig i cigarettrök, tänker man sig, men det gör de ju inte längre, för man får inte röka på restauranger här. Heller.

Hur som helst, min kompis har en lista med hotell som ockuperades av Vermacht. Hon menar att det kan ge en fingervisning om bra barer. Är rädd att hon har rätt.

Det finns alltid en liten pianist vid flygeln, ibland en ståbas. Och det är alltid halvtomt. Vi hade gått dit. Vi hade kängor och yllemössor och tjocka tröjor som vi skalade av innan vi käkade våra Croque Meurice. Övriga gäster hade mörk kostym eller svart ärmlös klänning, blont fantastiskt hår och talade amerikanska. Vi talade svenska och blev tilltalade på engelska och då svarade vi på engelska.

Vi gick liksom under en sorts psuedonym. Turistpseudon. 

Det som är bra är att man kan käka sig mätt på nåt i stil med tapas. Det som är dåligt är att det kostar mer än en vanlig middag på haket nedanför bostaden.

Men vadå, en livsstil, om man nu ska börja jobba på en sån, kan väl inte vara helt gratis.

En sak förbryllade mig lite, jag muttrade något om att dottern kan ha diviga tendenser. Kompisen gapskrattade och undrade menande var nu de kunde komma ifrån.

Spakt insåg jag att hon menade mig.

Men nu tänker jag att det är bra. En livsstil måste antagligen bottna i något mer än bara en lealös tillvaro, ett kringflytande, panta rej, liksom.

En livsstil, tänker jag mig, innehåller en riktning. Precis som en bra roman. Ett driv typ.

Mot hotellbarerna. Grejen är väl bara att egentligen ska det vara det enda stället man känner sig/är riktigt hemma på. Man ska inte komma dit som turist i luskofta och yllesmäck.

Men vi får ta det i etapper.

Och förresten, jag är turist i luskofta och yllesmäck, hur jag än klär mig. Jo, så är det. Allt annat är förklädnad.
Hej.