Jag har tagit fram min fårskinnspäls från åttiotalet, den är stor som ett hus. Det var på axelvaddarnas tid, långa avsmalnande siluetter, ungefär som skyskrapor i en tecknad serie.
Jag kände mig rik i den, alltså rik i bemärkelsen "Nu gör det inget om jag blir hemlös, jag fryser inte ihjäl då." För rik var jag förstås inte, då heller.
Och så tänker jag på Ingela som på samma 80-tal (lite tidigare, kanske) hade sin mammas gamla fårskinnspäls från 60-talet. En lätt gulnad lårkort och lite insvängd sak. Så OMODERN, tänkte jag då.
Skrattar bäst som skrattar sist, ja?
"Vilken konstig jacka." sa sonen när jag följde honom till skolan.
Jomän, konstig var ordet. Några djurhudar och grått sidenfoder ur en annan tid, ett annat liv.
Köpt på PUB, halva priset. Februarirea. PUB finns inte kvar och halva priset finns förstås inte heller kvar.
Men det är faktiskt som att gå omkring inne i en bostad, när man har en rejäl päls. Som att titta ut ur något, som att man hade en feåglholk omkring sig, om man nu vore fågel.
Och det är bra för idag ska jag ut och ränna på stan. Dagen ser ut att bli klar och blå.
Och kall.
8 kommentarer:
Åh, visst är det mysigt att ha fårskinnspäls. Jag köpte en lång fårskinnspäls på Myrorna för 20 år sedan, den var nog från 1970-talet. Insvängd i midjan, riktigt slank och snygg profil. Första gången jag använde den var när jag skulle hämta min son från dagis. Barnen fick sig ett gott skratt, en kör av bräkanden mötte mig redan i entrén.
:)
Ja, det är jättemysigt. Såg f ö fler med konstiga stora pälsar på stan idag. Pälsar har lång livstid.
Livslängd ska det nog vara.
Någon som vill köpa fårpäls?
Jag har två; en lång beige med insvängd midja, modell kvinnlig dalkulla, en annan robust brun sak modell androgyn, den första gillar jag men kommer inte i, den köptes vid trettio, den andra är varmare men för oformlig, och tunga är de båda.
Jag funderade just på om jag skulle orka släpa med ett av dubbelfåren upp till Laponia. Nä, det kan gå bra en kort runda i en stad, men i naturen må det vara något lättburet tätt; till halva priset då ; )
Och Karin; det där med pälsar och livslängd är som allt annat en fråga om mott och mal och lösan sand, och tidens tand och sånt...
Förresten tycker jag du är tuff som överser med sådana där son-kommentarer om konstig jacka; men du är väl härdad...
Själv har jag rätt svårt för folk som påstår saker om ens kläder; särskilt om de själva är klädda i en sidenglänsande nylonjacka med skära krokodiler på ; )
Eller? Låter det snyggt?
Gabrielle,
Sen förklarade sonen för sina syskon att "hon hade den på sig när hon gick med mig till skolan!" och de åmade sig som aldrig förr.
Den andre sonen säger att jag ser ut som min egen far, en gubbe, i den.
Dottern säger ingen ingenting. Men tittar. Sen sa hon att minst en tredjedel skulle klippas bort. (Den är nästan fotsid.)
Sen gick vi på skorea och jag köpte ett par svarta läderstövlar till, så nu ser jag ut som Gunnar Hede eller nåt.
Fast att gå i fjällen i den (eller liknande) - det vore nog jobbigt. Möjligen om det blir snöstorm, då vore den nog bra.
Tror inte att jag kan ha dina pälsar, men om du går till myrorna med dem (så får du inget betalt) men de kommer nog till användning. Jag tycker om de saker som överlever oss, även om de är kopieringsapparater eller hålslag.
Hoppas du får det fint bland bergen!
Folks kommentarer om hur man ser ut (jag får få, förutom barnen då) ger jag blanka fan i. Ibland blir jag irriterad, men jag låter mig ICKE påverkas.
Och det tycker jag inte och tror inte att du gör heller.
Man har ju smak.
Du berättar kul om barnen; jag tror du har en ofullbordad humoristisk familjeroman inom dig; såna är vi inte bortskämda med....
Men alltså; sälja pälsar - det var förstås ett skämt. Jag hoppas mot alla odds att den kvinnliga dalkullans former återkommer i ett senare skede. Du vet åttioårstanter och deras lätta figurer...
Skicka en kommentar