När jag flyttade från Sverige 1993 erkände inte Sverige dubbelt medborgarskap. Det vill säga, ansökte jag om och fick franskt medborgarskap så förlorade jag med automatik mitt svenska. Det gjorde jag nu aldrig, det fanns ingen som helst anledning.
Sen 2001 tillåter dock Sverige dubbelt medborgarskap. Jag tror att det har med den europeiska unionen att göra, principen för svenskt medborgarskap har alltid varit att det är unikt. Alltså, man kan inte ha flera.
De nordiska länderna (utom Norge) verkar ha ungefär samma regler.
Fast nu när jag gjort diverse googlingar så ser jag att att vi utlandssvenskar, trots allt, inte är riktigt lika mycket medborgare som de som bor i Sverige fortfarande. På det forum jag länkar till framkommer det att man då man ändrade i lagen 2001 gav folk två år för att behålla/(återfå?) sitt svenska medborgarskap, gjorde man inte det inom två år så förlorade man automatiskt sitt medborgarskap.
(Jag har faktiskt ett minne av att jag fick ett papper från skattemyndigheten efter tio år här där jag fick anmäla intresse om att behålla mitt svenska medborgarskap.)
Och att de här som inte fick såna papper och som alltså inte visste att de inte var svenska medborgare längre helt sonika förlorade sitt medborgarskap och att den svenska regeringen inte bryr sig ett skvatt om den saken. Åtminstone enligt forumet.
Och en sak är säker, och jag har aldrig förstått det riktigt, för svenskar, åtminstone för myndigheter/staten så är en utflyttad svensk en död svensk.
Jag vet inte riktigt vad det där beror på, för det ser inte ut på samma sätt i alla länder. I stora nationer, Frankrike och Italien har man en stor apparat för sina utlandsboende, skolor, kulturinstitutioner, allt ska finnas där ute i världen. Italienare i utlandet är även remissinstans - om jag fattat rätt. Det finns säkert fler exempel.
Men Sverige vill bli av med dem som av någon orsak flyttat iväg. Och det pågår tror jag, någon annan artikelserie om just hemvändande svenskars frustration över hur lite den erfarenhet de gjort som skulle kunna berika Sverige tas tillvara.
Jag har aldrig riktigt fattat det här, så länge socialdemokraterna regerade fanns det ju någon sorts logisk om kanske inte riktig tolkning, utlandssvenskar röstar inte socialdemokratiskt, alltså är det bäst om de inte röstar i Sverige.
Och att stora länder som ägnat sig åt att kolonialisera försöker ta hand om de egna medborgarna på plats i kolonin har väl också sin logik - det skulle kunna vara en del av förklaringen.
Det finns kanske även en tanke om att man inte kan vara lojal med två länder, i kraft av det kalla kriget, liksom, den där perioden i historien då Sverige var ett av världens mest militariserade länder. Alla välfärdsåren...
Idag är ju då läget ett annat, och på pappret är vi utlandssvenskar lika mycket svenskar som ni inom landets gränser. Men när det kommer till praktik, tja, då måste vi liksom upp till bevis.
När jag diskuterade det hela med min hotellbarskompis, vilket medborgarskap som då var bäst att ha var hennes svar givet: franskt. Hamnar man i knipa utomlands (hon seglar i små sällskap över världshaven) så är det givet att det är bättre att vara fransk. Frankrike kämpar för sina medborgare.
Å andra sidan, särskilt många svenskar tagna som gisslan ute i världen finns ju inte.
Men det kan å andra sidan bero på att de håller sig inom landets gränser...
Ja, inte vet jag. Som det ser ut nu är jag och barnen svenska medborgare, de måste aktivt ansöka om svenskt medborgarskap ("på riktigt") mellan 18 och 22. Jag verkar, som det ser ut nu, slippa. Men, det vet man ju aldrig.
Om jag ska söka franskt? Ja, det lutar väl åt det. Jag håller ju på att tippa över.
Hej,
Fast nu när jag gjort diverse googlingar så ser jag att att vi utlandssvenskar, trots allt, inte är riktigt lika mycket medborgare som de som bor i Sverige fortfarande. På det forum jag länkar till framkommer det att man då man ändrade i lagen 2001 gav folk två år för att behålla/(återfå?) sitt svenska medborgarskap, gjorde man inte det inom två år så förlorade man automatiskt sitt medborgarskap.
(Jag har faktiskt ett minne av att jag fick ett papper från skattemyndigheten efter tio år här där jag fick anmäla intresse om att behålla mitt svenska medborgarskap.)
Och att de här som inte fick såna papper och som alltså inte visste att de inte var svenska medborgare längre helt sonika förlorade sitt medborgarskap och att den svenska regeringen inte bryr sig ett skvatt om den saken. Åtminstone enligt forumet.
Och en sak är säker, och jag har aldrig förstått det riktigt, för svenskar, åtminstone för myndigheter/staten så är en utflyttad svensk en död svensk.
Jag vet inte riktigt vad det där beror på, för det ser inte ut på samma sätt i alla länder. I stora nationer, Frankrike och Italien har man en stor apparat för sina utlandsboende, skolor, kulturinstitutioner, allt ska finnas där ute i världen. Italienare i utlandet är även remissinstans - om jag fattat rätt. Det finns säkert fler exempel.
Men Sverige vill bli av med dem som av någon orsak flyttat iväg. Och det pågår tror jag, någon annan artikelserie om just hemvändande svenskars frustration över hur lite den erfarenhet de gjort som skulle kunna berika Sverige tas tillvara.
Jag har aldrig riktigt fattat det här, så länge socialdemokraterna regerade fanns det ju någon sorts logisk om kanske inte riktig tolkning, utlandssvenskar röstar inte socialdemokratiskt, alltså är det bäst om de inte röstar i Sverige.
Och att stora länder som ägnat sig åt att kolonialisera försöker ta hand om de egna medborgarna på plats i kolonin har väl också sin logik - det skulle kunna vara en del av förklaringen.
Det finns kanske även en tanke om att man inte kan vara lojal med två länder, i kraft av det kalla kriget, liksom, den där perioden i historien då Sverige var ett av världens mest militariserade länder. Alla välfärdsåren...
Idag är ju då läget ett annat, och på pappret är vi utlandssvenskar lika mycket svenskar som ni inom landets gränser. Men när det kommer till praktik, tja, då måste vi liksom upp till bevis.
När jag diskuterade det hela med min hotellbarskompis, vilket medborgarskap som då var bäst att ha var hennes svar givet: franskt. Hamnar man i knipa utomlands (hon seglar i små sällskap över världshaven) så är det givet att det är bättre att vara fransk. Frankrike kämpar för sina medborgare.
Å andra sidan, särskilt många svenskar tagna som gisslan ute i världen finns ju inte.
Men det kan å andra sidan bero på att de håller sig inom landets gränser...
Ja, inte vet jag. Som det ser ut nu är jag och barnen svenska medborgare, de måste aktivt ansöka om svenskt medborgarskap ("på riktigt") mellan 18 och 22. Jag verkar, som det ser ut nu, slippa. Men, det vet man ju aldrig.
Om jag ska söka franskt? Ja, det lutar väl åt det. Jag håller ju på att tippa över.
Hej,
14 kommentarer:
karin
nog händer det att svenska staten engagerar sig för sina "medborgare" som hamnat i problem i utlandet, men det hjälper om man är terrorist med rätt politisk/religiös bakgrund, exempelvis islamist.
i min övre tonår hade jag valet att bli österrikare, norrman eller svensk. jag valde det sämsta alternativet, likt en harlequin som tror han kan göra störst skillnad på en kyrkogård. eller som en obducent som fått för sig att han kan rädda kvar någonting av sin avlidna mor genom att själv utföra obduktionen. -
sverige för mig var intressant av egentligen ett enda skäl: det var det mest "moderna" landet. här kunde man studera konsekvenserna av moderniteten - politiskt, intellektuellt, kulturellt - kort sagt andligt.
personligen har jag dragit mina slutsatser. och sverige (det moderna) intresserar mig inte mer.
det är som en väg som inte leder någonstans.
något hopp? i den mån det finns står till det vi inte vet någonting om.
allt gott
einar
Man tar naturligtvis hand om politiker och diplomater som befinner sig i utlandet, till exempel Margot Wallström, som rätt uppenbart har tillåtits utesluta alla andra kandidater till posten som boss(styrelseordförande) för Lunds universitet (Sydsvenskan satte för något år sedan den välfunna rubriken "I väntan på Margot"). Och prinsessan Madeleine kommer säkert att kunna fortsätta kvittera ut pengar för sin glamtillvaro i New York, även om det är med pappa kungen som ekonomisk mellanhand. En mycket underlig situation med tanke på att hon inte uträttar något speciellt för Sverige, inte _får_ ha riktiga jobb i USA, och i allt väsentligt tycks bete sig som en starlet som tackat för sig i hemlandet, det var för småttigt.
Men som du är inne på, 'vanliga' svenskar räknas inte, oavsett begåvning och erfarenheter.
Delvis spelar det väl in, som du skriver, att Frankrike, Spanien m fl's utlandsnärvaro bygger på de gamla koloniala nätverken, men Sverige som stat verkar också ha svårt att skapa ordentlig legitimitet för sig i ett läge där det finns 'konkurrens' från andra likvärdiga aktörer som står på egna ben - länder, starka kyrkor, etc. Man väjer för att placera sig i en öppen sådan konkurrenssituation; på hemmaplan finns traditionen att staten backar upp de flesta viktiga områden i livet, och bortom riksgränsen vill man inte riktigt. Samtidigt har man svårt att motivera avgränsningar av statens åtaganden gentemot eh, allmänheten - man hamnar i ett läge där "om en får den här förmånen så ska alla som formellt kvalar in ha" oavsett om det svarar mot det egentliga syftet med denna förmån eller rättighet. När man möter tydliga kollisioner mellan syfte och medel i fråga om den sortens bidrag (t ex sjukförsäkring eller mammapenning/barnbidrag) så försöker man lösa det ad hoc, eller med en luddig halvekonomisk common sense-retorik, men utan att verkligen kännas vid frågan om vad dessa bidrag är till för och ifall rätten till dem är helt ovillkorlig. Och på utlandsarenan verkar staten uppfatta att de frågorna blir ännu svårare att hantera
Många andra nationer täcker väl över den här sprickan mellan sina anspråk och att man inte så ofta vill hävda dem i öppen konkurrens ute i världen, täcker över den med patriotisk storordighet och nationell mytologi, Men i Sverige är patriotism och storvulen nationell mytologisering sedan länge inte kurant valuta i offentligheten, ingen säger idag "Gud bevare Sverige" eller använder troper som anspelar på Bibeln eller det fornnordiska eller så (i USA hänvisar man däremot utan vidare till det egna landets historia och t o m samtid som en slags helig historia, ofta med god effekt). Jag är ingen speciell vän av stornationellt dundrande men den här frånvaron av ett språk för att tala om nationens - hemlandets - betydelse och dess innebörd gör ju att vissa slags debatter inte kan föras i Sverige; om det blir ett försök så drar några genast fram kränktkortet eller hävdar att "jag är väl lika så god svensk som duuuu?!".
Einar,
Jag vet inte, men jag tror att du tar i nu. SÅ illa är det väl ändå inte? Jag ser en hel del positivt i Sverige, men det är alltså väl på plats. Utlandssvenskar verkar nog den svenska staten/makten helst vilja bli av med.
Magnus,
Ja, du tar upp andra vinklar på det där mes Sverige och svenskar utanför Sveriges gränser. Samt en "retorik" eller ett språk för det. Historiskt var det svenska språket väl så pompöst och närvarande som alla andra länders - i nationalismens tidevarv. Sen nedmonterades det drastiskt och inget blev kvar. Som Bengt O var inne på så var det ju i stor utsträckning sång, skulle jag vilja påstå. Hela den biten av svensk sångartradition är nedlagd. Well, well, vet inte vad man ska säga om det.
Men, som utlandssvensk så blir man liksom varse hur oönskad man är, och det är onekligen lite surt. Väcker onekligen misstro. Säg så här, skulle jag skicka mina barn utanför Schengen eller möjligen hela EU så skulle jag aldrig göra det med deras svenska pass. De är nu inte riktiga svenskar, har inte riktiga personnummer - det får man bara om man bor i Sverige, och vilket ansvar Sverige tar för dem.... där litar jag inte ett ögonblick på landet ifråga. Man har ju sett förut hur olika typer av pass/markeringar har använts...
En av våra söner bor i Bryssel och där har man nu lagt ned ambassaden vilket gör det knepigare att förnya pass. Både han och hans hustru är EU-tjänstemän.
En februarihelg besökte han och hans fru oss i Lund och de hade tagit reda på att polisen hade öppet på lördagförmiddag för passansökningar varför de gjorde ett besök här på polisstationen. Eftersom de inte är folkbokförda i Sverige stötte det genast på patrull. Varken de gamla passen (som fortfarande gäller) eller belgiska identitetskort där svenskt medborgarskap är angivet ville polispersonalen godta. De kunde ju inte kontrollera någonstans att uppgifterna stämmer. Med andra ord så finns det inte någonstans något svenskt register över svenska medborgare som bor utomlands och inte är folkbokförda i Sverige.
Till slut lyckades de dock, efter många om och men, få handläggaren att acceptera dem. Sonen och sonhustrun var båda mycket bestörta över upplevelsen på polisstationen i deras gamla hemstad och de ser inte fram mot ny förnyelse av passen om 5 år. Tidigare har de förhållandevis enkelt fått sina pass förnyade på ambassaden i Bryssel.
Jag tror att sonen skulle kontakta diverse myndigheter i Sverige för att försöka få till någon sorts ändring. Ett central register skulle troligen lösa problemet.
Agneta, din berättelse var befriande för mig och min fru att läsa. Min fosterdotter, född i Chile men uppvuxen och skriven i Sverige sedan 1983 i Sverige, var veckan före och i påskhelgen här på besök just för att förnya sina pass.
När de kom till polisen i Kristianstad blev de uppmanade att ha med sig antingen någon anhörig som kunde bekräfta vem de var eller ha med sig papper som visade deras svenska adress. De bor sedan länge i Spanien och har således ingen svensk postadress. När de fick med en äldre släkting - med samma efternamn! - bosatt i Sverige sedan 30 år blev de fortfarande ifrågasatta, men fick efter någon timmes förnedring pass båda två (min fosterdotter och hennes yngsta flicka).
Man kunde vara så naiv att man trodde att EU-medlemskap skulle underlätta för människor som är medborgare i ett EU-land. Det du berättar visar att det inte alls förhåller sig så. Man undrar hur det är möjligt för olika maffiaorganisationer att sälja och använda c:a 30.000 falska pass om året. Det är kanske trots allt en fördel att vara kriminell i ett eller annat avseende. Är man en vanlig knegare som gör som man tror att man ska göra blir man ifrågasatt långt in under kläderna.
*
Karin, förlåt att jag publicerar en andra gång. Den första var full av fel.
Det lite läskiga med de här situationerna är ju att svenska myndigheter inte vet vad som gäller. De ska ju faktiskt veta hur man gör i alla de lägen som kan uppkomma, men nej, ni beskriver båda två hur man måste förklara för dem att man faktiskt kan regelverket bättre än de.
Det inger inte förtroende.
Och på svenska ambassaden i Paris skällde jag ut den lilla tant som kallade oss för sina "kunder".
Det Agneta och Thomas berättar är ett symptom på ett mycket vidare problem. Sverige (ursäkta generaliseringen) är ett praktexempel på giltigheten av "Peter's Principle", dvs. att var och en befordras till sin inkompetensnivå och blir stannande där. Svenska myndigheter -liksom alla andra- är enligt lag skyldiga att acceptera EU:s legitimationskort.Men en mängd outbildad och okunnig personal som fått ett jobb som överstiger deras förmåga kanske inte känner till detta.Men mot detta kan man inte göra mycket. Det hjälper ju dessutom Borg att hålla ordning på budgetsaldot.
Agnetas berättelse förbryllar mig dock i ett avseende. Jag har själv inte varit folkbokförd i Sverige på flera decennier men jag finns på något sätt registrerad och kan utan vidare få ut s.k. "personbevis" (även på engelska - men inte på något annat språk!) Där framgår var jag var skriven när jag flyttade ut från Sverige osv.
Jag inser att jag måste haft tur. Här i Wien sköter min hustru och jag alla förlängningar osv. på ambassaden här. Det går snabbt och elegant, man blir vänligt mottagen och det är inga problem. Det tar inte heller särskilt lång tid innan man får sina papper. Det blir litet dyrare förstås än att göra det i Sverige men heller det än att sitta och köa på en polisstaion i Stockholm utan att veta om man hinner fram före stängningstiden och mötas av en sur byråkrat med ett enda motto: "Här är det jag som bestämmer."
Men i ett avseende är Sverige enklare: jag vill definitivt dö i Sverige och inte i Österrike. Den byråkrati och de kostnader ett dödsfall drar med sig här i Österrike är något helt otroligt. Alla skall tjäna en hacka. Kafka är bara förnamnet som jag alltid brukar säga ;-)
I samband med val får sonen och hans hustru sig röstkort tillsända, så registrerade någonstans är de ju. Det som felar är ju att det inte finns ett samordnat register för utlandssvenskar som är åtkomligt för till exempel polisens handläggare.
Bengt, tidigare har de också utan minsta problem fått sina pass förnyade vid ambassaden i Bryssel, men den är numera nedlagd. Nu kunde de i alla fall till slut hämta ut sina nya pass på konsulatet i Bryssel.
Tack för era svar, de klargör en liten del av det jag funderar på.
Det sorgligt ironiska är ju att de här många kontorsstolsnötarna hos kommun, polis, landsting och andra myndigheter formellt har genomgått en kollektiv kompetenshöjning sedan 80-talet. För trettio år sen var lärare och bibliotekarier de enda numerärt starka grupper som jobbade för en vanlig kommun vilka hade en akademisk examen (och de var förstås i regel inte kommunalt anställda). Undersköterskor, kontorspersonal i den lokala byråkratin m fl hade inte gått någon universitetsutbildning, ibland inte heller gymnasiet, men de kunde oftast jobbet och visste väl vad som gällde. Numera ska alla jobb ha två eller rte års akademisk utbildning, men underligt nog har det inte blivit mer pålitligt, inte mer öppet heller. Jag har likaså en del erfarenheter av att pappersnissarna inte vet vad som gäller eller hur en blankett ska läsas, inte ens när det handlar om sådant de sysslar med varje vecka, men saken känns ju hyfsat demonstrerad.
Hej,
Men Karin, vad vill du att svenska staten ska göra för dig? Du lämnade landet 1993, vad är det du behöver från Sverige som du inte får? På vilekt sätt menar du att vi är döda?
I Paris finns en svensk skola, en svensk kyrka (som ju tidigare var statlig), ett svenskt kulturinstitut, en svensk handelskammare, ett svenskt studenthem och en ambassad med konsulat. Svenska klubben finns (får de statsbidrag?),en förening för svenska affärskvinnor och SWEA. Om några veckor inträffaren svensk musikfestival på fyra scener i Paris och det finns en svensk-fransk radiostation på webben för studenter (onneperdspaslenord tror jag den heter). (Men den sistnämnda har nog svenska staten inget med att göra.)
På skatteverkets (som ju sköter folkbokföringen) hemsida finns det blanketter för adressändring och röstlängd speciellt för utlandssvenskar. Kan nog vara bra om man vill ha sin pension vad det lider... Jag har snarare varit fascinerad över att röstkorten httat mig utan att jag aktivt har varit tvungen att be om dem. Menar du på allvar att du föredrar fransk byråkrati? Har du köat på CAF någongång :)
Okey, de ovanstående institutionerna är ju inte till för utlandssvenskar specifikt, men det finns ju ändå en närvaro i Frankrike.
Jo Frankrike är ett större land med större diplomatkår och fler ambassader, vi reser också rätt mycket och det kan nog vara enklare med franska pass. Jag har också tänkt tanken att jag inte blir insläppt på franksa ambassden vid en statskupp. Svenska konsulatet i New York lade ner för ett tag sedan och jag tror också det är idiotiskt, men så är det ju med en statsbudget, en fråga om prioriteringar. Jag kan förstå om man prioriterar annat än människor som valt att lämna landet.
Och det där med att ingen är intresserad av ens utlandserfarenheter är universiellt, fråga vilken fransman som helst som bott utomlands. Ingen är intreserad av invandrares erfarenheter heller, varken här eller i Sverige.
Det sista du skriver fattar jag inte alls, svenskar om några reser väl? Betydligt mer än gemene man i Frankrike iallafall? Om fransmän varit utomlands alls har de varit i någon före detta koloni så att de är säkra på att kunna prata franska.
Ni är alla otroligt negativa men jag förstår inte riktigt vad det är i skanar rent konkret.
Sorry Charlie, såg inte att det fanns en kommentar som väntade på moderering, men nu har jag i alla fall kommit till skott.
Ja, jag var ilsken när jag skrev det här och nu är jag mindre arg.
I mitt fall har ilskan helt klart att göra med att jag skriver på svenska. Det är fullkomligt idiotiskt när jag inte bor i Sverige. Inte en katt bryr sig om det en människa som bor UTOMLANDS skriver.
Nu skulle jag ju i och för sig ha kunnat gå samma öde till mötes om jag hade bott kvar i Sverige, så det finns liksom inget konkret att ta på där.
Men där ligger min frustration.
Annars tycker jag nog, som jag skrev, att vi behandlas rätt styvmoderligt. Jag tycker att det vore rimligt att den halva miljon svenska medborgare som bor i andra länder representerades, genom valkretsar i motsvarande mån, i riksdagen.
Vad gäller svensk representation i Paris så kan jag bara hålla med dig, med reservationen att allt utom ambassaden betalas mer eller mindre på andra sätt än med svenska skattepengar. Man får väl också komma ihåg att de institutioner som finns här har olika målgrupper. Svenska klubben (som finansieras helt av medlemmarna) vänder sig till svenskar. Kulturinstitutet, som får en del svenska pengar, vänder sig till fransmän. Svenska kyrkan i Paris får, åtminstone enligt dem själva, mindre och mindre pengar från svenska kyrkan i Sverige. Men också den vänder sig väl i första hand till svenskar, om än inte bara...
Mitt gnäll har inte med de här institutionerna att göra, snarare med hur svenskar som utvandrar ses av sina kvarstannande fränder(?), inklusive staten.
Jo, jag började bli orolig att min kommentar varit alltför sur och att du valt att inte publicera den:) Den skrevs lite i affekt.
Jag vet inte om jag håller med dig, jag betalar inte skatt i Sverige och bidrar inte på något sätt till Sveriges utveckling, så varför skulle jag ha en egen valkrets i riksdagen? Jag har ju valt att lämna landet. Jag är snarare facinerad över att jag fortfarnde har rätt att rösta om hur de där hemma ska leva sina liv. Och motsvarande tycker jag egentligen att det är fel att jag inte får rösta här där jag lever och verkar.
Jag förstår nog inte riktigt din problematik, kan inget om förlagsvärlden. Men jag kan tänka mig att framgång kräver en del närvarande, för promotion och liknande.
En hel del konstnärer bor väl utomlands, och musiker. Och så några etablerade författare som iallafall tidvis bott utomlands (Lars Gustavsson, Mankell...). Den enda jag kan komma på som fått genombrott när hon bott utomlands är Linda Olsson som väl bor i Australien.
Tanken att ens professionella liv skulle sett annorlunda ut om man bott kvar i sin hemspråksmiljö är nog mycket vanlig bland människor som lever i exil! Så känner jag med.
Skicka en kommentar