Kanske skulle jag dra mitt strå till stacken, om svenskheten. Hä. Det har jag möjligen redan gjort genom uttrycket dra sitt strå till stacken.
Tror inte att det är varken Bibeln eller Shakespeare, men säker man man ju inte vara. Fast jag orkar inte googla.
Grejen är, eller har möjligen blivit, att jag inte tycker att frågan är så intressant. Frågan är fel ställd som man sa i politiken under en period.
Vad är svenskt? Vad är svenskhet?
Jag bryr mig inte.
Jag har slutat komma i tid, utom till flygplan och tåg. Jag lever i och för sig i ett samhälle som inte är särskilt svenskt, men jag märker inte det så mycket. Jag träffar inte särskilt mycket folk, jag gör sånt som jag skulle göra om jag kunde, var jag än bodde.
Ibland tänker jag att jag ordnat ett litet Minisverige omkring mig, och det har jag ju. Barnen talar svenska, jag umgås med svenskskrivande bloggare, jag läser mer på svenska än på franska. Jag skriver mer på svenska än på franska.
Men det är väldigt lite i det svenska som engagerar mig. Mina frågor, om man säger så, är inte svenska.
Även om det naturligtvis gör det, på sätt och vis. Jag menar, jag håller ju på att skriva en roman på svenska igen, trots att det bär emot. Mest för att tanken på att hålla på och åka till Sverige för en romans skull känns omöjlig. Okej för att träffa familjen, okej för att ha semester. Men för att hålla på med en roman? Nä. Det har jag gjort så att det räcker.
Men visst, att skriva om det svenska i den där romanen, det är ganska kul. Jag tänker ibland lite på Thomas Bernhard och Imre Kertesz, både skriver ju riktigt hatiskt om sina respektive länder, var och en på sitt sätt.
Man skulle vara centraleuropé, tänker jag, så att man hade något vettigt att hata.
Men är det inte ganska vettigt att hata Sverige?
Det är i alla händelser intressant att få syn på det. Sverige som gör vågen när en svensk får ett fint jobb i FN, som om det vore landets förtjänst. Sverige som ojar halvt ihjäl sig när det uppdagas att man exporterar vapen till och samarbetar med Saudiarabien.
Medan det (tydligen) har varit en offentlig handling sen beslutet togs. Och vem är förvånad? Inte jag i alla fall, jo över vågen för Eliasson är jag lite förvånad. Och beklämd.
Men inte över vapenexporten.
Sverige var under hela efterkrigstiden (framt till ganska nyligen) beväpnat upp till tänderna. Alla män hade en militär identitet (värnplikt och repmånad, annars fängelse). Alla svenskar hade skyldighet att ställa upp i civilförsvaret. En miljon bostäder byggdes på tio år, i och med det byggdes också atombombssäkra skyddsrum för de många miljoner som skulle bo i bostäderna. Och allt detta riktade sig mot ryssen. Med Eva C Franko har jag haft någon sorts dialog om varför östeuropéer liksom försvann då de kom till Sverige, varför de gjorde sig osynliga. Likaså undrar jag själv över den vita fläck på kartan Östeuropa var under hela min uppväxt och ungdom. Och nu, när jag bläddrar i minnena så hittar jag de där skyltarna mitt ute i naturen, förbudet för icke svenska medborgare att åka längre, budskapet skrivet på svenska, engelska och - naturligtvis - ryska. Precis före Muskötunneln, på Gotland, ja, på alla möjliga ställen. Hur präglat var inte min barndom egentligen av det kalla kriget?
Och ja, Sverige hade en kanon(hehe)bra vapenindustri. Och den (och inget annat) är kvar. Om det råder politisk enighet. Varken vapenexport eller försvar är politiska frågor egentligen. Det finns inget att rösta på för dem som vill ha bort den där industrin. Tror jag.
Det som fascinerar mig mest är egentligen den svenska självbilden, den som inte stämmer med vad som faktiskt händer och sker. Den som har väldigt lite att göra med Sveriges agerande utåt, och hur det uppfattas (om det uppfattas) utifrån.
Det finns ett roligt klipp på Thatcher på youtube när hon skäller ut Stina Dabrowski, som handlar om Sveriges roll under andra världskriget. Thatcher är inte imponerad, om man säger så.
Det finns en fin bit med Jussi Björling, om foooosterlandet.
De två förenar i stort sett min syn på Sverige.
26 kommentarer:
Hm...ja, jag vet inte. Kanske blir jag lite provocerad av det här.
Vad är din bild av Sverige då menar du? Att "vi" slår oss för bröstet när nån svensk (Jan Eliasson t.ex.) gör nåt bra, att vi spelade en minst sagt mesig roll under kriget, att vi är fosterlandskära, att vi tycker det är viktigt att passa tider? Och visst, Sverige under andra världskriget betedde sig inte särskilt ärofullt - det tycker inte jag heller. Vi är ett litet land och det märks väl i många sammanhang - som t.ex. att vi yvs när nån svensk uppmärksammas i världen. Vad gäller passa tider så är jag kanske typiskt svensk. Jag tycker det är viktigt att passa tider i varje fall om det gäller möten med andra människor - helt enkelt av respekt för andra, känns fel att slösa med andra människors tid. Men hm igen... jag kan väl inte uttala mig om bilden av Sverige, är alldeles för insyltad. Har bott hela mitt liv i Sverige och bara enstaka månadslånga - eller lite mer - vistelser i några andra europeiska länder + Australien då eftersom en av sönerna bosatt sig där (tyvärr). Ja, det här tål att tänka på. Vad innebär det egentligen att vara svensk? Vad är egentligen typiskt svenskt? Jag är inte klar över det och hoppas på en livlig diskussion här som kan hjälpa mig att tänka lite klarare!
Gabrielle,
Jag passar också tider när jag är i Sverige, fast här gör jag det inte längre eftersom ingen annan gör det.
Mycket av det jag ser av Sverige är ju media, och då får man en konstig bild. Men på fb där jag har svenska vänner, var folk helt till sig när denne Eliasson fick ett jobb i FN, liksom svensk press... Well, jag lovar, det är en inhemsk nyhet, och den får liksom för stora proportioner i mina ögon.
Och jag vet inte heller vad som är typiskt svenskt längre, men inlägget föregicks av ett eller två hos Charlie apropå en artikelserie i SVD. Jag borde länkat. Bodil skrev också om hur det är att inte bo i Sverige längre.
Det var ungefär det som gjorde att jag skrev det jag skrev.
Man tröttnar liksom på väldigt mycket av det som är internt, när man inte bor i Sverige längre. Hen-debatter och dessa eviga dagisdiskussioner, ja, du kan säkert tänka dig.
Men er bloggare gillar jag i alla fall, bara så att du vet!
Jan Eliasson till FN; varför skulle det vara en liten sak?
Det var det inte med Dag Hammarskjöld.
Men om det är de politiska sympatierna som avgör så kanske man föredrar en stabbig pansarkryssare Thatcher framför en havskryssare med bidevind, som Eliasson?
Det är inte en stor sak utanför Sveriges gränser.
Jan Eliasson är inte Dag Hammarsköld. Än. Blir han det så kommer väl saken i ett annat ljus.
Politiska sympatier har i alla fall inte med min sak att göra. Möjligen med din.
Att flytta till ett nytt land (leva i exil) innebär också att man så småningom får avstånd till hemlandet, kulturen. Att flytta innebär alltså en frigörelse från det gamla hemlandet, kulturen. Man är inte längre ihopväxt med den kulturen där man är född och där man växte upp. Man kan se den på avstånd, betrakta den med nya ögon. Det gamla hemlandet blir som en förälder, man både älskar det och hatar det.
Det har hänt mycket med mitt f d hemland Tjeckoslovakien, det har t ex blivit två. Det har inte hänt så mycket med ditt, Sverige, mer än att det även har blivit mitt och många andra invandrares hemland. Sverige hankar sig fram. Idag är jag själv kanske mer ihopväxt med den svenska kulturen än du är Karin. Jag har behov av Sverige och visst kan jag också känna igen mig i din hat/kärlek beskrivningen till landet.
Jag sa ovan att det har hänt mycket med mitt land f d Tjeckoslovakien, det har hänt mycket med hela östra Europa sedan 1989. Jag är precis hemkommen från Prag. Jag skrev i min blogg (senaste inlägg) att det pågår någon slags metamorfos i Prag, men egentligen inte bara i Prag utan i hela östra Europa, notera att jag skriver östra Europa, alltså den delen av en helhet som ligger österut. I Europa är vi sedan länge igång med ett EU-projekt, ett gemensamt projekt i hela Europa, allt är redan igång. Vi följer t ex nästan dagligen den ekonomiska karusellen som snurrar fortare och fortare. Och denna omvandling som pågår i östra delen av Europa påverkar förstås även den västra delen. Och det skulle vara naivt att tro att Sverige och den svenska kulturen kommer att förbli opåverkad. Att göra upp med det gamla är inte bara ett östeuropeiskt projekt. Det är ett gemensamt projekt, precis som hela EU. Och därför tror jag att man för att kunna gå vidare måste göra upp lika mycket lokalt som globalt helst utan någon tung last i bagaget. Tack för ditt inlägg.
Nej Karin,
jag menar inte heller att JE är en Dag Hammarskiöld, mycket mera realpolitiker än så: Men som sagt en havskryssare med bidevind.
Och ja; jag har alltid gillat honom. Dels av politiska, dels av helt andra orsaker. Men han har gjort bra ifrån sig i många sammanhang. Kan alltså bli något bättre än "en liten sak".
Undrar vad det är som är något att bita i utanför Sverige? Att Anders Borg vill göra upp med det skatteflyktande Storkapitalet? EN bra sak det med...
Karin,
det som avslöjar att du är svensk är att du reflekterar över svenskheten...
Gabrielle,
Klart att det kan BLI något annat, det säger jag inget om. Det som förbryllade mig var som sagt ungefär samma reaktion som när Tranströmer fick Nobelpriset (även om den antagligen var lite mindre konstig), som om det var hela Sverige som fick en FN-post eller Nobelpriset. Det var det ju inte.
Den typen av reaktioner ser man aldrig här, mig veterligt. Och kom nu inte och säg att det är för att det inte finns några likvärdiga, för det gör det ju. Alltså, jag funderar på det här nu, och det är klart att det finns olika personer som liksom är folkkära och mer därtill här, men ingen tror nog att det är en världsangelägenhet.
Eller ta Kamprad, den aura han nu fått. Franska kapitalister (de finns förstås, ta lyxindustrin tex) är inte folkkära. Är inte en bild av Frankrike, fransmännen låter sig inte representeras på det viset. Och det gillar jag.
Eva,
Ja, jag läste ditt inlägg om Prag och de skrivande kvinnorna, jag fick lust att läsa mer! Det där östra Europa-projektet intresserar mig väldigt mycket mer än Jan Eliasson (Tranströmer/Kamprad). Vilket i och för sig inte gör mig mer eller mindre svensk, men det finns liksom färre i Sverige som intresserar sig för samma sak. Även om jag känner några stycken.
Och det är väl nånting BRA med att du känner dig mer hemma i Sverige än jag gör, eller hur man ska säga.
I övrigt tror jag att din bild av de båda Europa-delarna stämmer. Det ska bli väldigt intressant att se vart det hela tar vägen.
Lennart,
Det är jag ju i och för sig inte ensam om, ca 9 miljoner till verkar göra samma sak. Tror ändå att jag kommer rätt lindrigt undan i sammanhanget.
Alla,
Tänkte på det där. FÅR man hata (ja, jag vet, det är ett rätt barnsligt ord, men ändå, jag kör med det) Sverige ungefär som Bernhard hatar Österrike? Att Kertesz inte kan gilla Ungern är väl enklare att smälta. Men får man som svensk verkligen tycka riktigt illa om sitt fosterland? Jag har en känsla av att man inte får det. Sverige har inte (aldrig) gjort något ont, liksom. Man ska vara tacksam, och inget annat. Samtidigt som man ju kan rada upp massor av saker som Sverige verkligen gjort ont. Vilket man förstås kan med alla länder. Jag gillar att testa tanken, se vart den leder. Antagligen inte till något folk gillar, men det gör inget.
Alltså, min vän, nu ÄR det bara så att jag gillar Jan E av gammal vana. Har inte ett skit med utnämningen att göra.
Klart du får hata Sverige - du är i gott Ekelöf-sällskap.
Mosterlandet och allt det...hehe.
Men jag gillar det gammalsvenska, oförbätterligt, husen på liden, meandervatten mellan skogar och fjäll. Ja, jag blir helt vild av romantik när jag tänker på DET SVERIGET, närmast en sorts utdaterad Petterson-Berger-idiot.
(Plus att jag gillar en del andra välfärdande ting.)
Men visst; jag tror du är på rätt spår när du antyder att svenskarna lättare låter sig REPRESENTERAS, och själva sluter sig till det redan representerade.
Okej okej, du FÅR gilla karln, inte mig emot.
Alltså, apropå hata, jag tänker igen på Ekmans senaste, som vi ju läst, i den hatade hon i stort sett allt utom gamla män och hundar. Och hon gjorde det på någon sorts uppsluppet sätt, ironiskt och -utan djup. Och det var väl där hatet slant, så att säga. Jag gillade mer den uppriktigt och djupt hatande En stad av ljus.
Annars är ju även hon en big fan av det gammelsvenska, som du kallar det. Även jag gillar väl det i någon mån. Men om jag ska vara konsekvent så borde jag sätta igång med ogillande där också. Jävla Linné, typ. Känns svårt. Men jag ska öva. Hörs,
Karin, min relation till Sverige är ungefär (tror jag) som din till Frankrike. Och det där kvinnoprojektet, eller skrivande kvinnor som du säger, är något jag skulle vilja prata mera om med dig. Glad Påsk!
Sverige och Frankrike är inte bara två olika nationer, det är också ett litet land och ett stort land, ett land som ligger i ett hörn av Europa geografiskt och politiskt versus ett land som legat i händelsernas centrum sedan urminnes tider.
DET tror jag påverkar hur man ser på internationellt framgångsrika individer oerhört mycket.
Jag bor nu i ett annat litet land, Portugal, som har en helt annan självsyn än Sverige.* Men hur man ser på sin nobelpristagare i litteratur är bra lika. Saramago var oerhört kontroversiell i Portugal, kommunist och antiklerikal som han var, men sedan han fick priset nämndes han nästan aldrig utan epitetet "nobelpristagaren".
Nu var/är också Saramago och Tranströmer författare som människor i gemen läst och tyckt om, vilket naturligtvis också påverkar hur man reagerar på att de fått pris. Det är möjligt att jag bara talar för mig själv, men jag blev också mycket glad för att Tranströmer fick priset eftersom jag utgått från att det i princip var omöjligt, att det varit så diskutabelt i samtiden att ge pris åt en svensk. Fint att man vågade bryta de farhågorna, tycker jag.
*Jag upplever det ofta som om svenskar tycker att det svenska sättet att göra saker på är inte bara det bästa utan möjligen till och med det enda rätta sättet. Portugiser utgår från att det portugisiska sättet är dåligt(fast det är förstås alla dom andra portugiserna som gör fel, inte den som talar). Det är en komisk kontrast, om det inte vore för det att bägge extremerna faktiskt är rätt trista att leva med.
"Jag gillade mer den uppriktigt och djupt hatande En stad av ljus."
Håller fullständigt med; stad av ljus är en av mina stora romaner, inte så många är med på det, tror jag.
Och, håller med igen (det var värst, har kampandan helt gått ur dig i aprilsolen?) om Annanans rader: "Nu var/är också Saramago och Tranströmer författare som människor i gemen läst och tyckt om, vilket naturligtvis också påverkar hur man reagerar på att de fått pris. Det är möjligt att jag bara talar för mig själv, men jag blev också mycket glad för att Tranströmer fick priset eftersom jag utgått från att det i princip var omöjligt, att det varit så diskutabelt i samtiden att ge pris åt en svensk"
Återkommer om JAG har något mer att säga. Tror inte det. Det jag gillar gillar jag, och det jag ogillar står skrivet på andra håll. Men kanske ska jag göra en liten bildsvit på Gabis Annex om Sveriges 88 underverk, kultur-och demokrati-export inkluderat. Samt de tomma husen, på liden.
Annannan,
Ja, det där med självsynen är intressant, om man nu bortser från Nobelprisen. Fast förresten så tror jag att man rätt allmänt säger Nobelpristagaren om dem som fått priset. Läste just en engelsk artikel i The Guardian om Günther Grass som skrivit om Israel-Iran och han kallades där just Nobelpristagaren (eller vinnaren, som de säger.
Det är nog bara i Sverige man INTE säger Nobelpristagaren Eyvind Jonsson t ex. I Frankrike säger man det också, liksom Goncourtprisvinnaren, typ.
Självsynen här är som den svenska, det är ok när de har bra idéer, värdelöst då de har dåliga. Men till slut har jag fått min man att fatta att det svenska sättet att rösta (enkelt och tillgängligt för alla på många olika sätt) är bättre än de franska, som är krångligt och otillgänligt.
Och när mitt scoutbarn och hennes ledare kom hem från stort jamboree i Skåne i somras (45.000 människor) så var framför allt ledarna helt lyriska över den ENKELHET allt hade gjorts med. Inget krångel, ingen byråkrati, enkel och överskådlig plan över lägret, enkelt system för att få mat, vård, hitta borttappade grejer etc.
Så ibland har onekligen svenskar bra idéer. Också.
Gabrielle,
Ja, gör det, särskilt de tomma husen...
Sverige har så klart förändrats mycket på senare årtionden, men det är förändringar som man sällan försöker sätta ord på. De diskuteras inte på allvar, och de förblir därmed osynliga i offentligheten, ungefär som när en vägg långsamt bleknar - man ser det inte förrän man plockar ner tavlorna. Ser man på svensk media och på hur svenskar ofta uppträder och talar så verkar det ligga till så att de flesta svenskar idag - de "urbana" i alla fall, de som sätter tonen - inte vill ha några andra relationer till nuet än kontingenta relationer, kopplingar och associationer som man kan plocka ner så fort man tröttnar, för att slå ner pålarna någon annanstans i terrängen. Foucault skrev om Kants lilla ,men tankedigra essä "Svar på frågan: vad är upplysning?" att det moderna tänkandet sedan Kant, sedan just denna text, har haft som ett av sina centrala spår att om och om igen besvara frågan "vad är det som döljer sig i nuet? hur ser min eller vår relation till nuets innebörd ut och vad gör den med oss? (och vad kan därmed häönda i framtiden, med oss som subjekt och med vår kultur?)" (Kants essä och ett par efterskrifter av Foucault och Habermas utgavs 1989, ett symboliskt årtal så gott som något, av Symposion i en tjusig liten volym). Den sortens reflekterande attityd till nuet, och därmed till historien, verkar man allt mer ha kopplat ur i Sverige de senaste tio åren. Den uppfattas som jobbig, duktig, hotfull - det är inte den sortens samtal eller den sortens självmedvetande man vill bedriva. Titta er runt i media, i tv, på svenska kultursidor, på en familjehögtid, på universitetet eller på ett kommunfullmäktigemöte så får ni se.
Jag håller med Karin om att (hemma-)svenskar ofta överdriver hur stort det är att t ex Jan Eliasson får en hög post i FN, att svenska musikproducenter jobbar med Britney Spears, att Malena Ernman "knockar Metropolitan" eller att svenska hockeyspelare glänser i NHL (undantag då för Peter Forsberg och Mats Sundin, men de flesta amerikaner tänker knappast på att dessa är svenskar). Många svenska journalister tror eller låtsas tro att mordet på Anna Lindh var en världsnyhet, i själva verket landade det som en halvstor notis i de flesta utländska tidningar som över huvud taget skrev om saken. Mycket få amerikaner lade märke till att en svensk utrikesminister hade mördats i Stockholm.
Det finns ett stort behov av att yvas över hemmasönerna, men samtidigt verkar det där behovet numera få näring av en dold känsla av att luften har gått ur Sverige som land, som aktör på världsscenen. För i de flesta andra sammanhang frågar inte ens svenskarna själva efter "vad Sverige säger", och den svenska regeringen gör det definitivt inte, den hänvisar underdånigt till EU och den tysta diplomatin hela tiden som om detta ingav respekt överallt. Men apropå vurmen för svenska namn som gör karriär utomlands: det är klart att om värdet siter i varumärket så blir det ju viktigt att prata upp de här namnen med alla medel.
Ja - och så får vi ju inte glömma bort den överdrivna vurmen för Kungahuset. Hela Sveriges lilla baby etc. Det är väl nåt för Spaniensvenskarna att fira loss fyllan på?
Jag tycker förstås den "biten" (som moderna svenskar säger) är mer betydelselös än om Hans Blix kan få ordning på lögner/motlögner om kärnvapen.
Eller om Margot Wallström et consortes kan få någon koll på trafficking i Europa.
Det finns insatser värda beundran. Utöver Abba/Kamprad/Sport, Sclager&Design.
Jag börjar tro att det är något väldigt svenskt att aldrig kunna beundra något annat än Anja Persson.
Carolina Klûft var utan tvekan en idrottare i världsklass, mycket få i någon gren har lyckats försvara titlar på ett sådant sätt, eller lyckats komma igen i pressade omständigheter. Under några år vann hon i storr sett allt som gick att vinna i sjukamp - med eservation då för att en och annan tung konkurrent var skadad på en och annan viktig tävling, men så är det ju alltid i idrott. För mig är hon utan vidare värd den beundran hon mötte från vanligt folk och från andra idrottare ute i världen, men media har ofta haft ett litet kluvet förhållande till henne (liksom till Zlatan).
Och det finns ju gott om svenska kanoner inom den klassiska musiken, fler än på popscenen skulle jag tro. Birgit Nilsson, Sixten Ehrling, birgit Cullberg, Elisabety Söderström...Men de ses som elitära, dessutom är det sällan en klassisk musiker eller sångare blir stjärna över en natt - och därmed har de inte samma slags nyhetsvärde.
"lyckats koimma igen så_ofta i pressade omständigheter" - kommer igen gör ju bra idrottare litet hela tiden, men Carolina stod för en hel del mycket skarpa återhämtningar, dessutom i flera grenar.
Jag tycker att svenskar inte gör annat än hatar Sverige. Särskilt de som är lite beresta eller bor utomlands, de älskar att klaga på inkröktheten, det provinsiella, fegheten, tråkigheten, klimatet, maten, krogarna, lagarna … you name it. Så om det är något som är typiskt svenskt så är det väl fosterlandshatet, skulle jag vilja säga.
De enda som gillar Sverige är de där galningarna ute på högerflanken som ingen vettig människa ändå vill identifiera sig med.
Helena: Redan gamle Gustav Sundbärg (han med "Det svenska folklynnet", en klassiker i sitt ämne) ansåg ju att svenskarna gillade att missakta sitt fosterland. Som motbild satte han upp norrmännen som alltid trofast hurrade för det norska, stod arm i arm och nitälskande slog vakt om det egna och ärvda. '
Men eh, det intressanta är väl från vilket håll och *hur* man är kritisk till Sverige. Det är en himla skillnad på att se det som en slags moralisk plikt att alltid lyfta fram det fosterländska (som Sundbärg, och dagens sverigedemokrater) och sedan anklaga de svenskar man har runt sig för att de inte viftar med flaggan, eller om man istället menar att Sverige nuförtiden mentalt gör sig mindre och trängre än vad det borde vara, hur många som än flyttar hit. Och en viss skillnad på att klaga på de kalla vintrarna och bristen på surfingstränder modell Queensland och att å andra sidan kritisera svenska medier och politiker för feghet, platthet och korttänkthet. Att Sverige ligger vid ett randhav nära polcirkeln kan vi inte göra så värst mycket åt, inte ens på tretusen år, men att tidningarna och det offentliga samtalet har blivit allt mer innehållslösa och platta på senare år beror i alla fall i princip av dem som bor i landet.
Jovisst, det är klart att man kan klaga på den svenska politiken eller på media eller på litteraturen eller vad man vill, precis som man kan gilla skärgården eller Ingmar Bergman eller Ikea, men de där allmänna svepande klagomålen har jag aldrig förstått mig på. Sådant som Karin skriver i det här inlägget: "Sverige som gör vågen …" eller "Sverige som ojar sig …" eller "den svenska självbilden" – jag har svårt för den sortens generaliseringar. Jag tror inte på dem heller.
Sverige, precis som alla andra länder, är ett geografiskt avgränsat område med ett visst antal individer. En gubbe i en stuga i skogen, en attackborgare i Stockholm, en bonde på Gotland, en flykting som inte får bo i Vallentuna, en schizofren tant i Borås … ja, jag kanske inte behöver fortsätta. Somliga gör vågen när en svensk får ett fint jobb i FN, andra skiter i det. Somliga ojar sig över vapenexporten, andra säger väl precis som Karin, att det där var ju inget nytt. För mig är det där så självklart och jag tycker att generaliserandet om det egna landet är lika tröttsamt som generaliseringar om andra länder.
"Men är det inte ganska vettigt att hata Sverige?" frågar Karin och jag kan inte se att det skulle vara något vettigt i det. Lika lite vettigt som att älska Sverige.
Helena, (mest)
Jag är redan väldigt trött på det här inlägget, på något sätt är alla rörande ense om att DET HÄR VAR VÄL TOTALT OINTRESSANT OCH DET HÄR ORKAR JAG FAKTISKT INTE MED. Och sen fortsätter ni.
Nå. Gunnar har givit sig in i leken. Han skriver bland annat:
"Jämsides med denna sårbarhet ligger också en mer eller mindre uttalad förväntan på utlandssvenskar – och detta är egentligen oerhört bisarrt – att de ska “representera” Sverige, vara goda ambassadörer, särskilt om man är involverad i någon offentlig situation. Man ska, kort sagt, gå omkring och hälsa. Vad man än anser om Sverige, och vilken anledning man än hade att lämna det, så är den svenskdom vi alla delar en transcendental och imperativ svenskdom."
Som utlandssvensk får man en helt annan bild av Sverige, som man förstås kan tycka vad fan man vill om så länge man traskar runt i det - somligt bra, annat dåligt - väl ute ur leken så dels representerar man landet ifråga, vare sig man vill det eller inte, och dels så inser man också att en del av det man trodde var personliga drag nog snarare var kulturella. På gott och ont.
Men, nu har jag sagt mitt i detta ämne, åtminstone i den här tråden.
Jo, en grej till: Helena, du tror inte på generaliseringar, ändå skriver du: "Särskilt de som är lite beresta eller bor utomlands, de älskar att klaga på inkröktheten, det provinsiella, fegheten, tråkigheten, klimatet, maten, krogarna, lagarna … you name it. Så om det är något som är typiskt svenskt så är det väl fosterlandshatet, skulle jag vilja säga."
Det är i och för sig en generalisering som jag personligen skriver under på, så inte mig emot. Men inkonsekvent är det likförbannat.
Läs nu Gunnar betydligt mer genomtänkta inlägg i frågan, och skriv där sen.
Här är det; http://www.pressyltaredux.com/2012/04/svenskt-och-sant/
Jaha, Karin, jag hade inte fattat att alla redan var så trötta på diskussionen – du behöver väl inte skrika åt mig med versaler för det?
Min egen generalisering i frågan var ju en medveten tillspetsning som jag själv tyckte var lite rolig, men du uppskattade uppenbarligen varken den eller att jag la mig i, så tack och hej, då.
Varsågod.
Skicka en kommentar