Åkte buss genom Paris igår, fram och tillbaka med 27:an. Den går med en rasande fart längs Seine på skramlig gatsten, sen upp genom Louvren och det skramlar ännu mer, bussen, som är en ledbuss, börjar liksom dundra som åska vid vissa rörelser. Som på teatern där man får åskljud genom att böja en stor skiva metall. Tror jag.
Mycket oroande faktiskt.
Med dottern som inte vill prata för hon vill titta på Paris.
Efter en stund frågar hon dock vad man kallar dem som bor i Paris på svenska. (Les Parisiens på franska.)
Inte parisare, säger jag, vilket ju hade varit i konsekvens med stockholmare eller för all del boråsare. Nej, parisare tror jag är en sorts macka eller hamburgare, förklarar jag, mycket pedagogiskt.
Parisbor, säger jag sen. Dottern ser skeptisk ut.
Däremot är parisiskan ett begrepp, fortsätter jag. Ja, hon som är chic och klär sig i den lilla svarta, alltid har svarta strumpbyxor (eller det har hon väl inte, hon har väl strumpor, men tant pis) och pagefrisyr. Chatal Thomass, typ.
I Frankrike däremot är parisarna kända överallt, de är en (hatad) sort för sig.
Jaha, säger dottern, och hur ser man att folk är parisare då?
De är smala, bleka och stressade, har jävligt dyra kläder och dåliga tänder, sa jag.
Det höll hon med om.
Sen var vi framme. Parisoperan stod där och väntade på oss. Den är fantastisk, så mycket dyrbar sten, så mycket förgyllning, så mycket röd sammet och så stora rum. Som ändå är intima på något vis.
Det där att allt är i ett på ett och att allt sker samtidig. Orkestern spelar, dansarna dansar och tusentals människor sitter tysta och följer samma rörelser, samma ljud.
Det var en liten gullig och framför allt humoristisk balett, La fille mal gardée, hette den. Mycket enklare att ta till sig än Manon Lescaut, som vi såg förra gången. Då grät vi ju floder för allt var så jobbigt.
Nej, det här var liken en enkel grej. Skördefolk och något som liknade en majstång med sidenband ut till folket på åkern som gjorde intrikata mönster med banden. Käppar att slå i och ännu mer sidenband. Och de unga tu fick varann i slutet, dog inte i syfilis vid sexton års ålder som den arma Manon förra gången.
Parisoperan representerar borgerlighetens triumf, sa min gamle professor i arkitekturhistoria. Och Stockholmsoperan är en senare avläggare, en liten syster på landsbygden liksom.
Jag gillar Stockholmsoperan också.
Sen åkte vi förbi La comédie française och dottern undrade om det över huvud taget finns något liknande i Stockholm. Jodå, Dramaten finns, sa jag. Men är den lika flott, undrade dottern.
Det vet jag inte riktigt, men jo. I Stockholm är det nog snarare Dramaten som representerar den eventuella triumf borgerligheten firat. Någon gång. Kanske.
Vad vet jag?
Fransk klassicism är jävligt tung, liksom.
Hela stan ser tung ut, tung och massiv och man vet att bakom stenen är det bara ännu mer sten. Ingen isolering, typ. Stan är byggd av massiv sten.
Floden är liksom hunsad i det där, tycker jag, liten och beige och tunn, stenskodd och skötsam. Inte i paritet med själva staden. Tycker jag.
Jag har visst skrivit det här förut. Det finns ingen poäng, ingen slutkläm. Jag ville bara ha det sagt. Hej.
5 kommentarer:
Jag tror borgerlighetens triumf i Stockholm är Karlavägen (och då tänker jag inte på vilka som bor där; både Bergman och Strindberg har ju bott där; de inverterade borgarna), men jag tänker på formgivningen; Esplanad, trädkantad, med gångstig i mitten, som leder fram till Stockholms tristaste plejs: Karlaplan. Alla klockor stannar där. I alla fall mina.
Men en senare borgerlighets triumf var väl framförallt stadsbiblioteket (dock en ngt socialdemokratisk sådan), stadshuset, posthuset och, och, och...
ja nu blir det katalogaria.
I alla fall; Dramaten INUTI har fortfarande en stor anno dazumal tjusning, tycker jag. Med den stolta verandan mot Nybroviken, där man kan dricka bubbel i mellanakten, vårtid. Och vad sägs om Nordiska Muséet?
Gillade din text, därav långt svar.
I Paris verkar dina stenhus stå för sin egen otymplighet, medan stadshuset och nordiska muséet i sthlm liksom lånar häftigt av sagan, och kanske av Tyskland. Medan Dramatens fasad; ja - vi brukade väl kalla det för krokanen...
Mmm, vad gäller gator har jag av samma auktoritet fått mig Strandvägen serverad.
Fast upphovsmannen och de bästa esplanaderna har vi ju här, Haussmann.
Men även Bünsowska huset har den där sagoborgsanstrukningen som Nordiska och stadshuset också har.
Jag tänker nog mer på om man ska ta Ett Hus, liksom. I Stockholm torde det nog vara - Skansen? Ihop med Nordiska, liksom. Nationalromantiskt så det förslår, men på ett sätt man kan gilla ändå.
Det som är snyggt i Paris är enhetligheten, de svarta balkongspetsarna, guldet mot den beiga huden. Och att det är så mycket, så oöverblickbart mycket, man kan aldrig greppa helheten. Det tycker jag om.
Jovisst, jag tänkte förstås på Paris inflytande på all världens esplanader. Men Paris är ju vårt enda Paris. Liksom Stockholm dito.
Jag gillar att vi har så mycket framvällande och förbiilande vatten här. Just nu mest i form av ösregn. (150-årsrekord. men det har du väl hört?).
Strandvägen ja. Fint som kiss, och rätt trevligt. Vad beträffar hus är jag rätt svag för Sagerska huset: Lite Lilla Paris över det. Och Fersenska palatset. Men på Blaiseholms torg är man ju aldrig. Där är ingen, utom de stiligaste stenhästarna i Stockholm: kopior från Venedig, om jag minns rätt.
Jodå, du fick en hel del sagt och jag uppskattade vartenda ord.
Tillåter mig att som vanligt ta upp en ovidkommande detalj. I den djupt allvarliga serien Popeye (på svenska "Karl-Alfred") förekommer en filosofisk och stoisk figur kallad J. Wellington Wimpy (på svenska "Frasse") som i stort sett lever bara på hamburgare. Eftersom dylika var okända i Sverige när serien lanserades där översattes begreppet med "Parisare." En kortare tid fanns också en hambugerkedja i Sverige kallad "Wimpy" men den försvann snabbt efter Ray Krocs segertåg.
Ja, det passade väl inte in så väl i er diskussion men "I yam what I yam and tha's all what I yam" för att citera Popeye.
Gabi, jag gillar också vattnet, särskilt det som är i rörelse, där är Stockholms själ, tror jag. Och att det är så pass svart som det är.
Bengt,
Ja, det var väl det jag hade för mig! Frasse hette han, en stor liksom lufsig typ? Och Olivia hette fästmön. Jag läste dem nog i Allers som barn. Eller liknande publikation. Det var tider, det.
Skicka en kommentar