Alltså, det här är helt sjukt. Jag hade bestämt innan att jag skulle försöka kasta minst tjugo procent av den svenska skönlitteraturen, helst en tredjedel.
Nu håller jag på och inser att jag är beredd att slänga bort ungefär alltihop. Det skrämmer mig lite.
Ta en sån som Göran Tunström. Hade fyra av honom i pocket. De hade inte lämnat några djupare spår i mig, har suddiga bilder av olyckliga bardomar i prunkande Värmland. Inte mer.
Kommer jag läsa om honom?
Nä. Kommer mina barn vilja läsa honom? Inte en aning, men helt troligt är det väl inte.
Eller Klas Östergren. De två böcker jag gillar av honom, nämligen Fantomerna och Gentlemen har jag inte. Däremot en del annat som inte heller det lämnat några spår.
Bort med skiten. För att inte tala om Underdoggar och Svinalängor och annat skräp.
Sparar gör jag Delblanc, jag har alltid gillat honom och har en hel del. Eyvind Johnson, Kerstin Ekman och Tove Jansson. Och så lite utländskt.
Eller en sån bok som Lasermannen, jag tyckte och tycker att det var en jädra bra bok. Men kommer jag läsa om den? Böcker om Palme? Om förorter och politik?
Kvar blir nog hälften. Nu levande författare som själva givit mig sina böcker blir också kvar.
Men jag vet inte om jag ska skratta eller gråta eller rycka på axlarna.
Hela det där sentimentala tugget om att böcker är vänner. Jag går inte riktigt på det, eller också är det de är och nu langar jag bekantskaperna, behåller bara de sanna vännerna.
Men lite läskigt känns det.
Mitt rum där uppe under taket som har varit det som konstituerat(!) mig här, varit min tillflykt och min lilla bit Sverige - det försvinner. Och det mesta i det vill jag inte ens ha kvar!
Vi kommer inte att behöva köpa nya bokhyllor ens en gång, vi kan till och med slänga de trasigaste och knöla in det vi har i dem som blir kvar.
Ändå sitter det djupt, en bok slänger man inte. En bok innehåller en värld, en bok är nästan som en människa.
Men nä. Inte gulnade pocketböcker och faktiskt inte allt detta skräp som ges ut idag.
Hej.
4 kommentarer:
Står inför ett liknande utsorteringsproblem i höst. Min strategi blir att slänga -eller ge bort- det mesta av skönlitteraturen (med några remarkabla undantag). Men ang. Thunström: "Berömda män som varit i Sunne" - den behåller jag definitivt. "Juloratoriet" och "Prästungen" åker nog.
"Sunne" innehåller en scen som jag tycker är enastående. En grupp bybor står på kyrkbacken och tittar på månen genom ett nyinköpt teleskop. Man identifierar "Sea of Tranquility" ("Stillhetens hav"?) En berusad man, främling, ansluter sig till sällskapet och säger ungefär "Jag kommer just därifrån." Vanligt fyllesnack tänker både byborna och läsaren. Senare visar det sig dock att det var bokstavligt rikigt. Ni förstår nog varför.
Kasta kasta, men ne touche pas mon pot, Tunström. Visst håller Juloratoriet...ge den till sjömanskyrkan vet ja. Dit kan du iofs ge rubbet.
Den regel jag har etablerat är att jag inte bygger nya hyllor, efter principen en bok in en bok ut. Jag har burit iväg åtskilliga kassar till Hotell Gästis, alla utgallrade böckers hem. Facklitteratur är lättast att gallra. Skönlitteraturen är jag försiktigare med. En del gedigen facklitteratur har jag sålt på Bokbörsen och köpt vin för pengarna. Så länge vi bor med gott om utrymme kommer det att finnas ca 100 hyllmeter här. Sen får sönerna slåss om rubbet. Eller kasta.
Tack för era kommentarer!
Bengt, flyttar ni inom Wien, då?
Alla, ja, Tunström kanske håller. Jag var osäker där. Hjalmar Bergman, Strindberg och Söderberg - där behåller jag rubbet, som i och för sig inte är så stort.
Svenska kyrkan i Paris ligger rätt långt bort, och de har liksom ett dignande bibliotek redan, liksom de har hyllor där man kan skänka bort böcker där inga fler böcker får plats. För övrigt har jag INTE TID med det. Och skamfilade pocketböcker... jag vet inte, dem behåller man väl bara om man verkligen gillar dem?
Lennart, bra regel, jag tror jag ska införa samma. Tyvärr gift med en man som av princip inte slänger nånting. Jättedeprimerande. Men inget jag kan göra något åt. Mina grejer kan jag ju kasta bort i alla fall. Det konstiga är att jag har fler. Än han.
Skicka en kommentar