Det blir ett jäkla travande här. Som om vi inte hade flyttat men fått mycket längre till allting.
Och tillvaron består av en massa praktiska ting. Skaffa fler nycklar. Skolstart. Nya kläder - två av tre barn har röda byxor.
Gubbe kommer och ska dra ny sladd för någon box. Jag vill inte ha boxen öht. Ful och felplacerad. Efter en hel del dividerande är boxen så liten den kan bli.
Jag handlar i nya affärer och glömmer hälften eftersom jag inte hittar men hittar å andra sidan annat och köper det. Det innebär att vi inte har något hushållspapper men jäkligt mycket kakor.
Nya skolvägen går liksom i sicksack genom en liten bit Paris med medeltida gatunät, genom en park och sen trasslar den sig fram till gamla skolvägen. Parken sig lik. Barnen sig lika men rundare i kinderna och brunare. Som små pepparkakor med långt hår.
Och så har jag köpt en liten rullbräda som man kan flytta grejer med, en sån som flyttfirman hade. Nu kan jag flytta runt här i all evighet utan att få ryggskott. Vet fan inte om man ska skratta eller gråta.
Balkonger. Hur gör man med dem egentligen? Kan man ta bort dem om de skymmer sikten?
Det konstigaste med det här huset som ändå är sjutton våningar högt är att det inte syns någonstans ifrån, utom när man står precis nedanför det. Jätteunderligt. Jag ska verkligen hålla utkik, för jag saknar det på något vis.
Nu orkar ni inte mer, inte jag heller. Ledsen att det inte blir roligare än så här. Hörs,
5 kommentarer:
Kan du inte se Sacré Couer från er boning? I så fall funkar det kanske omvänt också! Möjligen med hjälp av kikare.
Coeur, mente jag. Eller skriver man Cœur?
Man skriver nog Cœur, och ja, jag ser den! Visserligen långt bort, men jag ser den! Och visst har du rätt. I såna fall ser man även vårt hus därifrån. Men det är så sällan jag är där. Får ha det som projekt helt enkelt. Tack!
Har ni kikare?
Det verkar snart sagt vara det enda som fattas.
Gabi, vi har två. Egentligen sonens men vi tar dem med till operan. Fast det hjälper ju inte alltid.
Skicka en kommentar