Jag vill minnas att när jag läste Imre Kertész Mannen utan öde så blev det en sorts öppning, det som tidigare hade varit obegripligt - Förintelsen - blev begripligt. Tidigare hade jag läst sånt som "Det finns inte ord", "Man kan inte föreställa sig" (och det kan man nog inte), men i alla fall en sorts avståndstagande - i ord.
Med Mannen utan öde så kom orden på plats. Kertész visar att de finns. Allt människan kan hitta på finns det ord för, men i just den här romanen är det faktiskt han som uppfinner orden, hela den världen - och gör den just begriplig.
Och nu läser Lennart ännu fler böcker av Kertész, och i dagens inlägg om Galärdagbok så kommer liksom en nyckel till hur Kertész fann de här orden. Efter andra världskriget och judemorden/förintelsen (som var ovanligt "effektiv") i Ungern blev ju landet, som bekant, en del av Sovjetunionens intressesfär. Diktaturen blev en annan och den var inte direkt bättre. På wikisidan om Ungernrevolten -56 kan man läsa om fängslanden och rättegångar (eller inte) på 1,3 miljoner människor av en befolkning på 10 miljoner. Detta under Stalintiden 50-53.
Ungern går liksom ur askan i askan eller vad man ska säga.
Och mitt i detta är då Kertész, och konstaterar att frihet och allt sånt där som filosofer önskar och tror på i andra och lyckligare delar av världen, det är inte möjligt för honom.
Men Kertész är då inte bara ungrare (om han nu är det så mycket, han är i alla fall ungerskspråkig) utan även jude.
Och om man ska försöka sig på att sammanfatta Kertész teman, hans författarskap, så är det hur man skapar en identitet navigerande mellan livsfaror. Och hur man tar fasta på det som i sammanhanget blivit det som danat en - i hans fall det judiska. Men det är också hur man trots dessa liksom egentligen omöjliga yttre sammanhang skapar en inre sfär där man är helt fri. Musik, litteratur, tanke.
Rum i ostördhet, djupt gömda, långt inne i hjärnan, där ett motstånd och ett förhållningssätt formuleras. I skrift.
I den senast utgivna boken av Kertész på svenska, Från Budapest till Berlin, en dagbok (Weyler förlag, översättning Ervin Rosenberg) möter vi samma "jag" som i de andra böckerna. En trött och sjuk Kertész, men fortfarande lika skarp i tanke och resonemang.
Men vi möter också, och det är lite hit jag vill komma, dagens Ungern.
Kertész följer "sitt" Ungern, även om han under tiden han skriver boken flyttar ifrån det vilket är en befrielse. Han följer dess politik och dess återgång till gamla tider, det vill säga, hur Ungern återigen tar upp gamla visor, nationalism, förföljelser av romer och judehat.
Och där tycker jag så jäkla synd om honom. Det må vara fånigt, men på något vis är det som om den arma karln aldrig får se något positivt och bra växa fram.
Utan mest tvärtom.
För ungerskt judehat tycks vara en sorts tidvatten, det kommer och går, har olika styrka, men det finns alltid där.
I den här artikeln i Svenska Kommitén mot Antisemitisms nyhetsblad ger Kertész svenske översättare, Ervin Rosenberg, en utmärkt överblick över den här biten av den ungerska identiteten (eller vad man nu ska kalla det). Därmed givetvis inte sagt att alla ungrare är antisemiter, men rätt många verkar vara det.
Gellert Tamas, jätteduktig journalist med ungerskt påbrå ger en bild av dagens Ungern efter en resa i landet. Här skriver han om den hårdnande antisemitismen. Här om förföljelserna av romer i samma land.
Och i ljuset av detta, den bild av ett land som Rosenberg beskriver, där man håller på med en sorts historierevisionism i rätt omfattande skala, är det kanske inte så underligt att det också framkommer att den nuvarande regimen inte drar sig för rättsvidriga handlingar. Politiska motståndare fängslas utan rättegång, behandlas illa och hotas, i synnerhet om de råkar vara judar.
Det är i alla fall vad jag får ut av det här blogginlägget på en i övrigt mycket intressant och välskriven blogg om Ungern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar