Detta är min skuld, typ. Om man tänker efter lite. Jag läste böcker för mina stora barn rättså länge ändå. Men antagligen inte "tillräckligt", vi tog oss aldrig igenom mina gamla barnböcker som jag hade sparat. De där för högläsning, Astrid Lindgrens samlade produktion och annat.
Det tror jag berodde på flera saker, dels att jag fick ett tredje barn, det blev liksom sällan lugn och ro, och så det faktum att de inte fattade Emil i Lönneberga. Det var för många ord de inte begrep på svenska. Alfred var ju dräng, vet du vad en dräng är? Nä. Och så vidare.
Sen läste de ändå en del på egen hand där i mellanstadiet, särskilt dottern, tror jag.
Och de var tvungna att läsa en del i skolan, små böcker anpassade för deras ålder och mycket sagor, vilket jag tyckte var bra.
Och sen fortsatte de litegrann i högstadiet men sen tog det liksom slut.
Sen läste dottern twilight och sånt, medan sonen läste omöjliga serier om pojkar i underliga världar som slogs mot drakar och demoner. Med svärd, typ.
Och nu går de i gymnasiet och läser mest gammal fransk litteratur. Det har de på sätt och vis alltid gjort, men tyngdpunkten ligger på sexton- artonhundratal. Några moderna klassiker typ Camus Främlingen, några böcker om WWII, typ Anne Frank, Vercors lilla bok som jag skrev om, lite sånt. Men mest alltså hela bandet: Flaubert, Hugo, Stendahl, och så lite musketörer och Jules Verne också.
Men nu undrar jag som den svenska jag ändå är om detta är så vettigt. Pojken har ägnat en stor del av vintern åt Racines dramatik (om ni minns stilfigurerna). Molière, som enligt honom är enklare kommer inte på proven.
Pojken frågade mig igår vad boken han just nu läser heter. Jag sa det och undrade varför han frågade. Jo, han hade en kompis som också måste läsa och han läste Greven av Monte Christo. Och det var astråkigt, så sonen tänkte tipsa om Makines bok.
Ni måste sluta med den där artonhundratalsskiten, sa jag prompt.
Och jag menar det verkligen.
Okej, det är bra att läsa klassiker i skolan, så långt är jag med. Och nej, det är inte skolans sak att läsa Marklund och Zlatan.
Men hur ska barnen få upp ögonen för samtida, spännande och välskrivna böcker (god litteratur helt enkelt) om då inte föräldrarna sätter dem i händerna på dem?
Jag menar, då man är femton år kan man ju läsa i stort sett allt. Man behöver inte hålla på och anpassa läsningen längre. Man ska klara liten stil och många sidor.
Men det får inte, i alla fall inte inledningsvis, vara för tråkigt.
Det måste antingen vara en ganska tunn bok som även om den är lite gles på något vis ändå öppnar en ny värld, en som man inte kände till förr, eller så måste det vara spännande. Hända grejer.
Det tycker jag fortfarande själv också.
Och då hamnar ju en stor del av samtidslitteraturen liksom i soptunnan redan.
Medan en del blir kvar.
Det är den delen man alltså måste tvinga dem att läsa.
Som min moster konstaterade: sonen fick en dator för att vi ska kunna tvinga honom att läsa. Hotet om beslagtagen dator är mycket bättre än ingen dator alls.
Nu vet ni hur man gör! Hej.
9 kommentarer:
Hemingway borde du prova att trycka i händerna (ner i halsen?) på pojken.
Novellerna, The sun also rises, A farewell to arms, For whom the bell tolls...
Mmm, du har rätt. Men jag har inget i fransk översättning. Och begär inte (just nu) att han ska läsa H. på engelska eller svenska. Men du har rätt.
1984 och/eller A brave New World kanske?
Ne tirez pas sur l'oiseau moqueur av Harper Lee tycker jag mycket om.
Ingen av de här böckerna är ju samtida, eller franska, men de handlar om moral, mod och är spännande (iallafall 1984).
Försöker minnas vad jag själv läste vid 15 men minns mest Hästarnas Dal och Krigets Vindar och en hel del Judith Kranz :(
Meh, Judith Krantz har jag försökt hitta igen, men tji har jag fått. De var omvälvande på sitt sätt.
Tvvärr ingår ju inte den typen av läsning i det här projektet.
Misstänker att mitt eget ointresse för anglofon litteratur kommer att ha rätt stor inverkan. Både Hemmingway och Orwell läste jag som ung men Krantz saknar jag mer...
Nä, det här är ett kontinentalt projekt med östeuropeiska inslag i fransk språkdräkt. Typ.
Karin, om du visste hur jag på sätt och vis känner igen mig i din beskrivning av läsprojekt med dina barn, fast i ett annat land och under en annan tid. Skulden över alla böcker som mina föräldrar fraktade från mitt gamla hemland och som förblev olästa. Skulden över att modersmålet avtog med tiden och att mina döttrar gradvis började prata svenska i stället för modersmålet, vilket jag dessutom gick med på. Livet liksom visade oss vägen. Till slut fick vi finna oss i det. Det var också en annan tid, politiskt i Europa. En annan sak som jag brottades med apropå läsprojekt och om de läste och vad de läste var att jag saknade förankring i den svenska litterära traditionen, så de fick liksom öppna upp för sig själva. Det är lite annorlunda med t ex engelska eller franska klassiker som även jag/vi läste där i öst, men tyvärr inte precis Strindberg. Ja, förresten, min moster som var en förebild för mig läste t ex Sigrid Undset och Selma Lagerföf, de fanns i hennes bokhylla så lite grann kände jag till innan jag flyttade till Sverige :) . Ditt engagemang i dina barns läsande är bara att se upp till, "kontinentalt projekt med östeuropeiska inslag i fransk språkdräkt" låter mycket intressant. Makine har jag fortfarande inte läst, dels p g a att jag måste läsa den på engelska och dels för att annat har kommit i vägen. Och en sak till, ditt inlägg här på din blogg om Ungern var mycket intressant. Tyvärr hann jag aldrig att läsa dina hänvisningar och reagera. Ville bara säga det. Ha en fin dag!!
Eva,
Kan förstå det, att du känner igen det här. Likaså den där inledande vilsenheten vad gäller det nya landets mer nyskrivna litteratur.
Den hade ju inte jag heller kunnat sätta i sonens händer om jag inte hade tagit mig i kragen och börjat läsa ordentligt här.
Och det gjorde jag ju för fem år sen ungefär, innan dess läste jag det mesta av det jag läste på svenska fortfarande.
Och hur det än är så tar det ju tid att läsa, kanske är därför många människor struntar i det ändå. Men jag menar det tar också tid att följa och förstå ett lands litteratur. Vad man gillar och vad man inte gillar t ex. Jag har verkligen bara börjat skrapa på ytan i det här landet.
Och jag fortsätter ju med det. Testläste Camus Främlingen nu senast. Det var inte riktigt min grej, men då kan jag ju med gott samvete skjuta upp resten av hans författarskap?
Jag brukar testa en i pocket. Ger det mersmak köper jag ett par till sen.
Mycket är ju lika trist eller ytligt eller konstigt bara, som i Sverige.
Tack för uppmuntrande ord om Ungern. Har en god vän med ungerskt ursprung som håller mig någorlunda underrättad om vad som händer där borta. Inte så kul.
Hej,
Karin, jag bor nästan granne med Stadsbiblioteket, jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan detta "tempel", säger det apropå att prova sig fram. Javisst, man måste söka det som passar/tilltalar. Men du verkar inte heller bo så långt från La bibliothèque nationale? Fungerar det ungefär på samma sätt som i Sverige? Förresten, jag själv gillade Främlingen.
Nä, tror att BNF funkar ungefär som Kungliga Biblioteket, men det finns vanliga kommunala bibliotek som är som stadsbiblioteket. Har perioder där, och det funkar med en del, fast jag tycker att det är enklare med pocketmetoden.
Chroniques martiennes av Ray Bradbury?
Ocksâ den anglofon - slog mig dâ vi hade just denna diskussion med en väninnna som skulle ge bort just en bok till just en tonârspojke, och detta var den absolute rekommendation min make drog till med (som läsupplevelse frân dâ). Finns i poche!
Skicka en kommentar