Andras dagböcker/Max Frisch

Det är väl egentligen alltid jobbigt att skriva, i alla fall om man har för avsikt att det hela ska bli något. En roman.
Ja, egentligen är det väl det enda jag försöker skriva numera. På riktigt. Blogginlägg behöver bara bli blogginlägg och de är en del av ett samtal med några andra bloggare och ytterligare några andra. Men finns tillgängliga för alla människor på jorden, vilket gör att jag ibland drar mig för att trycka på publicera.
Men i alla fall. Artiklar skriver jag inte längre och heller inget annat. På facebook har jag stora svårigheter att skriva något eftersom jag varken vill skriva om mitt privatliv eller mitt yrkesliv - som är i stort sett obefintligt.

Jag läser, eller ska vi säga återser, Max Frisch. En gammal knarrig farbror vars sista dagbok nu publiceras postumt i fransk översättning.
Ännu en av dessa gamla författare som suckar över sakernas tillstånd - eftersom det är 80-tal och han är europé, mest det kalla kriget och USAs kapprustning.
Och över att han dricker och över att hans unga, i alla fall yngre, amerikanska hustru tycker att han är en gammal gnällspik och inte tillräckligt tacksam eller erkännande gentemot USA.
På något vis känner jag igen det där.
Hur två världsbilder konfronteras hela tiden. Till slut håller man ju käften, men då är man redan på väg bort från det som alltid varit självklart. Och som naturligtvis inte kommer tillbaka.

Men i alla fall. Jobbigt att skriva. Max Frisch klagar också över sin misslyckade karriär. Det finns redan då han skriver denna dagbok en sorts arkiv med hela hans kvarlåtenskap, men han tycks mest vara trött på alltsammans. Särskilt att ge intervjuer.
Och så kommer han ihåg: en gång i tiden var jag arkitekt...
Och han drömmer om ett vitmålat trähus med ungefär tretton sovrum och ett praktiskt men inte särskilt modernt kök, en fin trädgård och ibland finns det snö. Ett medelålders par fixar matinköp och allt praktiskt och själv slipper han vara medelpunkten vid eventuella middagar. Han kan gå och lägga sig och gå upp tidigt nästa morgon, innan gästerna, och läsa tidningen, som alltid är gårdagens eller ännu äldre, i lugn och ro.

Tänk va.
En gång i tiden var jag också arkitekt och ritade små trähus som aldrig blev byggda och när jag mår riktigt bra här i min självvalda exil så drömmer jag ibland om att rita mycket små och mycket effektiva hus i vilka man kan vara ensam.
Men man måste också kunna vara fyra fem stycken, och så håller jag på och funderar ut på hur liten yta jag kan få in det. Brukar sluta med ca 15m2,  men då har jag även en oisolerad bod.

Och så till det här med att skriva romaner, vilket ju alltid är jobbigt. Det som är jobbigt är att gå omkring med en värld inom sig som man inte delar med någon, å andra sidan gör man ju det för att det är så man vill ha det.
Jobbigt var att gå omkring med den världen på svenska, att skicka iväg tjocka pappersbuntar till ett avlägset land och att aldrig kunna tala om det där efteråt heller. Med dem man känner och liksom lever.

Och då tog jag mig alltså för, så småningom (det tog fem år ungefär). Nu. Att sätta igång med det hela på franska istället. Vilket är precis lika jobbigt. Eller på många sätt värre eftersom jag kan så lite franska och måste googla så väldigt och eftersom jag fortfarande gör fel när jag talar franska och eftersom alla andra anser att de kan bättre franska än jag. Vilket ibland stämmer och ibland inte.
Jag är en jävligt petig person. Också på franska.
Men nej, jag berättar lika lite på franska om vad jag gör för omgivningen och nej, det tänker jag inte ändra på. Man kan prata sönder saker också och i vilket fall som helst så vet de ju bättre. Så det går inte. Men det jobbiga är alla dessa googlingar och översättningar och grejer man stöter på som man måste kolla upp hela tiden.
Ingenting går av sig självt eller särskilt naturligt.
Och ingen märker alla de här ansträngningarna.
Och ingen jävel tackar mig för att jag vet vad manchestersammet heter, eller arbetshästar eller mocka- eller lackskor, al, sälg och pors.
Blandskog, barrskog och flyttblock.
Men jag vet inte skillnaden mellan rivages och rives.
Jag har stora svårigheter med le littoral, som kanske, kanske betyder fastlandet. Bara för det googlade jag nu och det är inte fastlandet, det är en sorts remsa längs kusten. Jävligt underlig grej tycker jag. Tror inte att vi har någon motsvarighet egentligen. Å andra sidan har vi också en del konstiga saker utan motsvarighet.
Kustområdet, kanske.

Men det är just jobbigt. Men nu har jag klagat klart för den här gången.
Hej.