Min farfars far var borstbindare. Sitt borstbinderi hade han i Nyköpingstrakten, torpet ska ha hetat Runtuna och nu när jag googleearthar på det ser det ut att ligga en gammal skola där samt några villor.
I alla fall, min farfar lärde sig som barn och ung att binda borstar.
Då är man borstbindare.
Nå. Om man ska hitta det franska ordet för borstbindare genom googlingar får man hålla på ett tag (enklare är nog ordbok, men det tänkte jag inte på) men till slut hittar man alltid en sida. Som den här. Det verkar alltså inte finnas någon utbildning till borstbindare i Frankrike idag, men det är väl en parentes. Yrket finns dock. Och via sidan får man även en viss fransk vokabulär. Olika typer av borstar, att träbiten innan den blir en borste kallas ämne, att man borrar på ett speciellt sätt.
Men. Man får liksom inte allt.
Då får man googla vidare.
Och då kan man hamna i på den här sidan om ett av de sista borstbinderierna i Frankrike. Låg i Oise och stängdes för gott 1979. Har nu blivit ett av alla dessa små museer som finns i det här landet, ett museum över en svunnen tid. Om man rullar ned en bit finns en elva minuter lång film om borstbinderiet, ingen speakertext men vemodig musik som följer vattendrag, maskiner och produkter. Det sista borstbinderiet gav sig på tycks ha varit eltandborstar.
Men vad hjälpte det.
Ja, då har man en viss grundvokabulär, fransk alltså, för borstbinderi i allmänhet.
Men om man nu återgår till mig och min farfar så tog han upp borstbindandet som pensionär. I min barndom köpte han tagel av bönder i trakten där vi hade landställe. Han sågade och borrade ämnen i boden.
Väl inne i stan så tvättade han och sorterade taglet, band det i en sorts knippor så att det skulle torka rakt, sen band han borstarna. Sopborstar med extra långa skaft, klädborstar, nagelborstar och hårborstar t ex.
Så småningom fick han beställningar från en hästaffär i Stockholm som ville ha ryktborstar.
Och ryktborstar på franska, där tar det stopp igen.
Jag googlar på hästvård. Hittar massor av grejer och inser att det jag trodde var enkelt - man borstar av kusen med en sån borste som min farfar band, är i själva verket en hel konst med massor av borstar, skrapor och svampar. Typ.
Ja, då lär man sig lite om hästar också. Och hästvård. Och vet att min farfar band den sortens borstar som på franska kallas la brosse douce. Den mjuka borsten.
Och så här håller jag på när jag skriver på franska. Det gör jag däremot inte då jag skriver på svenska. Inte sjutton googlar jag mig fram genom tillvaron då. Kollar konstiga sidor där de säljer saker, museisajter mm.
Men det gör jag nu.
Nyligen genomförda googlingar:
trasmatta
spelmarker
borstbinderi dåra
hambo, schottis och vals
auktionskammare
nysilver
persianpäls
förfallen pant
mm
Ja, och på vägen hittar man då förstås en massa annat intressant, som ockrare och ockerränta, nyttjanderätt med mera.
Vart allt detta ska leda?
Den som googlar får se.
9 kommentarer:
En släktroman?
Glad påsk!
En släktroman.
Näe, men en del gammalt jox kommer med.
Glad Påsk själv!
Sen tycker jag absolut du ska skaffa ett lexikon - det är kul. Om än lite tungt att hålla i - som Politikens danska ordbog. Eller den suveränt fiffiga Longmans laguage activator, som jag har på engelska, finns kanske en fransk motsvarighet.
Man måste helt enkelt ha ett sånt verktyg: Märkte jag när jag översatte häromdagen och helst ville slippa flytta bokblocket. Men google duger faktiskt inte till allt. Mitt tips.
I övrigt verkar det roligt. Som vanligt, när man går igång i det kreativa mumledrumlet.
PS: Du kan förstås köpa lexikon till datorn i stället.
Gabi,
Har två fransk-svensk/svensk-franska lexikon. Ett som är jättebra från 70-talet, ett lite sämre av senare datum. Och så har jag Larousse som app på telefonen. Samt en fet bok, men den tittar jag sällan i.
Så jag har lexikon. Och jag använder dem också. :)
Aha - man googlar av bekvämlighet, tills man upptäcker hur obekvämt det är. Känns igen.
Tack Johan,
Nej, visste inte att det finns en Larousse online, men använder ofta SAOL online, i betapet (alfapet online). Däremot har jag då en app på telefonen som är en Larousse.
Det var rätt vanligt förr (och kanske fortfarande?) att synskadade utbildade sig till skickliga borstbindare. Kanske hade din farfarsfar problem med synen?
Min farfar drev som ung ett cigarrmakeri kring förra sekelskiftet. Detta blev sedan inlöst av staten då Tobaksmonopolet infördes.
Då slog farfar sig på import av viner, frukt och delikatesser etc. och försåg en hel del hotell, restauranger o butiker i huvudstaden och på fler orter med dessa varor samtidigt som han, som mest, drev sju egna butiker.
Så kom Vin & Sprit (eller Systembolaget), så det blev frukt och delikatesser som återstod. Därefter bröt andra världskriget ut och några varor lät sig knappt importeras längre. Det blev knapra krigsår för farfar och farmor (som kom på att sommarhalvåret driva kafé i trädgården på sitt sommarställe dit de flyttat när krigskatastrofen var ett faktum och alla butiker avvecklade).
Efter kriget satsade farfar under sina tio sista levnadsår (65–75 år) på grossiströrelse i penslar och borstar. Hans priskurant innehöll 16.000 artiklar. Varenda yrkesgrupp hade egna specialborstar för alla möjliga ändamål. Det är från denna tid jag har minnen av min farfar och hans superordentliga lager av penslar och borstar. Var farfar på gott humör kunde man vid besök få en fin mårdhårspensel till sina vattenfärger.
Agneta,
Tror inte att min farfarsfar hade problem med synen, däremot hittade jag på en fransk sajt bedårande handbundna diskborstar från en svensk(!) förening för synskadade.
Så kanske finns något kvar av det hela ändå.
Spännande historia med din farfar !
Min band sina borstar i godan ro i ett till verkstad ommöblerat källarkontor på Torsgatan i Stockholm. Men det var mycket jobb med de där borstarna. De följde mig liksom genom barndomen, på lite avstånd sådär.
Och jag minns fortfarande de flesta av alla de moment som behövs för att få ihop en borste. Det tar sin tid....
Skicka en kommentar