Det är Vägen

som är mödan värd, heter det nånstans. Boye?

Well, well, sommarens väg avklarad i alla fall. Just hemkommen. 

Vi gick mellan Figeac och Moissac i södra Frankrike. För att precisera lite, liksom ovanför Pyrinéerna mer än ovanför Medelhavet. En bit strax norr om Toulouse.

Och jag fick lära mig att Moissac liksom trycker på Centralmassivets sista knöligheter, sen vet jag inte vad som händer, kanske blir det lite plattare ett tag innan Pyrinéerna tar vid.

För oss som är dåliga på geografi så är faktiskt Frankrike ett helsicke. Inte nog med att i stort sett allt ligger i "mitten av Frankrike", dessutom är det en förskräcklig massa småfloder som rinner ut i större floder som i sin tur rinner ut i olika hav. Och de rinner inte rakt, kan jag säga.

Här var det frågan om Lot ett tag, ett rätt beskedligt vattendrag enligt en flicka på plats. Vill man paddla kanot i strömt vatten så ska man förflytta sig några mil, till Célé. 

- Här vid Lot badar vi och fiskar gädda och tar det lugnt, sa hon.

Det tyckte jag lät kanon, men eftersom vi inte var där för att göra det, utan för att gå därifrån, så blev det ingen gädda. 

Däremot en del gått. 

Det var mycket upp och ned och kullar och rasande grus och rullande stenar i år också. Varmt, kring 30° varje dag. En rejäl åskskur. 

Rätt snart började vi traska iväg vid sju halvåtta på morgonen, fram till tio är det okej. 

Och sen höll vi på med våra beräkningar och etapper och planering och var man kan köpa picknick (bageri och helst köttaffär behövs) och var det finns en restaurang.

Men principen är denna:

Man (vi) går mellan 18 och 24 km på en dag. Man bor på "gîte d'étape", ungefär som vandrarhem. Man betalar för en sängplats. Ibland hamnade vi i sovsal med andra, ibland fick vi en egen sovsal på fyra. Ofta erbjuder de som har gîten middag och frukost, det ska man ta vara på. För en rimlig summa får man en fyra rätters god middag, ofta lokala specialiteter och alltid med god efterrätt. Särskilt viktigt om man vandrar med barn.

Middagen på gîten är kollektiv, alla som stannar över natten käkar tillsammans. Man möter nya och gamla bekanta, frågar alltid samma saker, hur långt man gått, varifrån man kommer och vart man ska, och så klagar man på de värsta backarna.

Men man hinner också prata om annat, och möter för den delen även andra européer, i år ett trevligt tyskt ungt par som sonen inte pratade tyska med. Men han fattade vad de sa och räckte dem potatisen när de pratade om kartoffeln. Än är inte allt förlorat. Irländare, engelsmän och så fransoser förstås. 

Religiösa höjdpunkter i år blev det sämre med, förra året gick vi ju mellan Conques och Rocamadour, helt otroliga ställen, både vad gäller natur och religion.

I år avslutade vi alltså i Moissac där det ligger en bit kvar av ett jättekloster som hade sin storhetstid på 1000-talet. Kvar av det är ett gäng pelare med skulpterade kapitäl kring en gård och ett jättetympanon som (tydligen) tillhör världsarvet.

I kyrkan sjunger benediktinersystrar aftonsång halvsex varje kväll. Om man bara ska göra en religiös grej i Moissac så är det att gå dit och vara med då. Mycket vackert. Och om man inte är religiös kan man göra det i alla fall - så fint är det.

Annars en vanlig men sympatisk mässa söndag förmiddag i Lauzerte.

Min svägerska tvekar liksom aldrig i såna här lägen, hon ångar på. Så vi satt längst fram i ena vingen av transeptet. Och prästan kom fram och pratade, det gör de med pilgrimerna, ställer några vänliga frågor liksom, och bad dessutom henne att läsa en av texterna, vilket hon gjorde med bravur. Hon medgav även att hon gillar det.

Och så blir man liksom välsignad i klump, ihop med alla andra som är på väg till Kompostella.

Det var en fin vecka i år också. Pojkarna hade vuxit, det märktes, ingen av dem gnällde längre. 15-åringen drog dessutom iväg på höga ben, lätt som en gasell på de där kammarna vi gick på i ett par dagar. Vit stenig väg, låg växtlighet i form av tallar och buskar med läderartade blad, mycket utsikter åt två håll, mängder av insekter och fjärilar. Knarrande cikador överallt.

Och så väntade han in oss vid någon korsväg och sen bar det iväg nedåt igen, och då förändrades landskapet dramatiskt. 

På botten rinner vattnet, grönskan är tung och tät - det har dessutom regnat ovanligt mycket i år - husen ligger i små klungor och på fälten växer solrosor, majs och tobak. 

Vad gäller fåglar: hörde väldigt mycket bofink, några jag inte kan, kring kyrkspirorna flög tornseglare i svärmar på låg höjd och vid Lot, när vi gick över en hög bro tidigt en morgon, hörde vi en näktergal i höga träd på en liten ö mitt i det där bruna klara vattnet. 

Särskild hälsning till Gabi, som är ute och knallar på sitt håll !

Och till alla andra trogna läsare av denna blogg. 

Nästa gång blir det något Helt Annat !

Ciao,