Började fundera på hur man egentligen bär sig åt om man vill göra en statskupp.
Jag menar, vad händer och vem kan göra en dylik? Knappast jag.
Egentligen bara militärer, antar jag, högt uppsatta militärer som då har en stor och vid tillsägelse våldsam organisation i ryggen. Annars är man väl stekt som kuppare.
En annan sak som slog mig, apropå statskupper alltså.
I det ögonblick man lyckats, är möjligheten till pånyttfödelse där. När/om man väl sen missbrukat den nyvunna makten det minsta lilla så är man på full färd utför det sluttande planet.
Och ju mer ont man gör mot sitt folk, desto omöjligare blir det att hoppa av tåget. För vart ska man ta vägen?
Man blir sliten i stycken.
Statskupper är bedrägliga ting och inte får man lära sig hur man gör i skolan heller. I alla fall fick inte jag det.
Orsaken är en bok jag börjat läsa nyss, har bara kommit några sidor in i den, Sigmaringen heter den, skriven av Pierre Assouline som dessutom är fransk kritikerguru och bloggare.
Och den handlar om ett stycke historia i slutet av andra världskriget då hela Vichhyregeringen och ett antal kollaboratörer, milisledare och andra härbärgeras på slottet i Sigmaringen i södra Tyskland på Hitlers order.
Ut far och flyger den gamla adliga familjen som alltid bott där och som tydligen är den familj i vilken Rumäniens kungar föds. (Fråga mig inte mer, jag är helt kass på sånt här, det jag nu skriver kan vara delvis fel.) Och i just den familjen får männen (kvinnorna än mindre förstås) inte längre bli militärer för det ökar risken för statskupp.
Stod det i boken och det var det som fick mig att fundera.
Men det är klart, prinsar som kan göra anspråk på en tron och som då inte är döda, har förstås bättre förutsättningar(?) än vi andra att göra statskupper. Särskilt om de är militärer. Så mycket fattar jag.
Ja, det var nog allt för tillfället. Ser annars fram emot att läsa Thomas nya bok om Identitärerna, som jag tror har kommit till vårt kontor och som jag ska gå iväg och leta efter där idag. När jag ändå går och röstar. Hej.
4 kommentarer:
"Prinsar som kan göra anspråk på en tron" låter väldigt operettaktigt. Efter kommunismens fall försökte flera av de gamla monarkierna att göra comeback t.ex. i Jugoslavien och Ungern (Otto v. Habsburg) utan större framgång. Den ende som något så när lyckades var exkungen av Bulgarien, Simeon Sachsen Coburg Gotha, som bytte namn till Saxocoburgotski och blev regeringschef ett tag men sedan försvann i en av historiens falluckor.
Så jag tror knappast att det är någon marknad i statskuppsbranschen för prinsar och prinsessor numera.
Haha!
Jag tänkte väl det att Bengt O skulle dyka upp och ha järnkoll på de europeiska prinsarna och hela den branschen!
Och vad skådar mitt norra öga.
Har också dömt ut statskupp som realistiskt för egen del. Men nu kommer ett inlägg om vad som hände sen.
Som hängiven republikan måste jag ha järnkoll på motståndasidan.
Aux armed citoyenne!
Jag vet. Snart dyker väl Lennart upp och klistrar in sina stickers också.
Men jag är i alla fall för. Kungahuset. Även om jag unnar nuvarande regent lite mysig tid som pensionär också.
Du glömmer väl Spanien, där lyckades väl Franco återinföra någon sorts monarki som om ingenting hade hänt ungefär? Jättkonstig historia om man tänker efter. Men monarkier är ofta underliga.
Skicka en kommentar