Nå. Mina barns och min egen skoltid under dessa år var förvånansvärt lika.
Blandade klasser vad gäller social sammansättning. En hel del läxor. Enkla ämnen av nära slag, läsa och skriva först, matematik, men sen geografi och då börjar man med det egna landet. Fransmännen läser mer historia och vi läste mer om inlandsis och lokal natur. Som jag minns det.
Ingen som helst chans att välja en annan skola i mitt fall. Privatskolorna var få och hade som regel en specialitet som ett språk att erbjuda. Om inte så var de dyra.
I Frankrike finns möjligheten men den stora majoriteten väljer den statliga skolan.
Och idag har man alltså framför allt i Sverige just valfri skola. Föräldrar och barn kan välja mellan flera olika skolor (i alla fall i storstadsområdena?) och det från tidig ålder.
Enligt någon rapport jag läste vill tre av fyra svenskar behålla detta.
Jamen dåså. Då GÅR det inte att ändra.
Och i och med det så antar jag att det lutande planet är satt på plats. Segregeringen är ett faktum och den kan egentligen inte annat än öka.
Vilket alltså får till följd att framför allt de dåliga eleverna tappar. Men också de bra, om man nu ska tro PISA och Sverige.
Dock inte i Frankrike. Här finns ett av de mest segregerade skolsystemen där den statistiska möjligheten att göra en klassresa för dem som kommer från problemskola är minst i hela PISA.
Men, Frankrike ligger kvar på ungefär samma värde i alla PISA därför att de förhållandevis många duktiga eleverna fortsätter att vara duktiga. De halkar alltså inte ned ihop med resten som i Sverige.
Jag skulle vilja påstå att det är en kulturell fråga.
I mycket större grupper är skolarbetet viktigt i Frankrike. Skolan är tuffare, mer plugg, föräldrarna ligger också på. Pressen är förhållandevis stor. En av två elever har behövt utomstående läxhjälp eller förstärkning under sin grundskoletid här. (Här finns också en uppsjö av företag som säljer kurser och extraböcker.)
Och i de här förhållandevis stora skikten av befolkningen så funkar skolan. Man kommer i tid, gör sina läxor, är tyst då läraren går igenom (även om man inte lyssnar och antecknar), man åker inte på semester under terminen.
Allt det är självklart för skola, elever och föräldrar, som jag tror att det var då jag själv gick i skolan. Men som det inte verkar vara för alltför många svenska familjer, för att inte tala om skolor i Sverige idag? Jag menar, hela de här marknadsanpassade systemet som man läser om, friskolornas avarter... där finns inget gott att hämta. Lägg ned skiten och glöm den och skolans trend ska kunna vändas.
Säg så här, för att en friskola ska vara motiverad måste den erbjuda något som den vanliga skolan inte erbjuder. Ett språk. Religionsundervisning (med måtta), en pedagogik...
Och gör den det så drivs den förmodligen av människor som intresserar sig för detta och inte för pengar. Det kunde ju vara ett krav?
Så ser i alla fall franska privatskolor ut, de drivs av ideella organisationer i någon sorts stiftelseform, som jag fattat det. Vinst finns inte på kartan. Däremot ska det förstås gå runt. Staten är också inblandad ekonomiskt, och med krav.
Nå, varför det inte går att vända den svenska skolan.
För det första tror jag alltså (tråkigt nog) att det beror på segregeringen. En majoritet vill kunna välja en annan skola. Det går ut över den minoritet som inte har kunskap nog att göra samma sak.
Egentligen borde man ta bort all valfrihet vad gäller skola på låg- och mellanstadiet (återigen utom de skolor som erbjuder ett språk t ex). Men låter det sig göras?
När barnen själva kan ta sig till en skola med buss etc, dvs i högstadiet, ja, då kan skolval komma ifråga. Tycker jag.
Men också en så beskedlig reform skulle jag tro är alltför svår att genomföra.
Höja lärarlönerna?
Ja, men inte utan motprestation. De nuvarande lärarna blir ju inte bättre bara de får högre lön. Höja vissa lärares lön? Tja... men tillåter facket det?
Få in bättre elever till lärarhögskolorna? Det är förmodligen ganska enkelt. Inrätta betalda lärarutbildningar med höga krav både in och ut (noll återbetalning av studielånen t ex), och snabb genomströmning så funkar nog det. Kanske ett krav på viss tids tjänstgöring inom skolan sen också kan vara befogat.
Och sen får man väl lov att se över läromedlen, svenska elever har ju ett par års eftersläpning gentemot sina asiatiska jämnåriga. Och gentemot tidigare svenska generationer. (Gäller även utbildade civilingenjörer etc, tydligen. Något att fundera över.)
Men det borde ju inte vara det svåraste egentligen.
Nä. Det är mycket annat som är svårt.
Uppenbarligen för svårt.
Tack för ordet.
6 kommentarer:
Hm, vi får den skola vi förtjänar, är det lite så du tänker? I så fall håller jag med. Jag kan tycka att folk i allmänhet klagar över en jäkla massa saker i det svenska samhället, men ingen är ju beredd att rucka en millimeter på sitt eget: pengarna, den härliga valfriheten, rätten att jobba dag och natt för att skaffa en massa fina saker man inte har tid att använda.
Det finns också en konstig inställning när det gäller barnuppfostran här, tycker jag. Alla vill att deras söner och döttrar ska lära sig ta plats, ta för sig, synas och höras, men det verkar vara svårare med sådant som hänsyn, kompromissande och respekten för andra. Det är som att man får ett klassrum fullt med blivande driftiga entreprenörer/företagsledare/idolvinnare medan det där med samarbete och lyssnande verkar ha glömts bort.
Ja, det är så jag tänker. Och samma här i Fr.
Jag menar, inte heller här är man nöjd med skolan, långt ifrån.
I båda länderna skulle jag tror att det också handlar om urholkat förtroende. I Fr gör folk nästan vad som helst för att få in sina ungar på de bästa statliga skolorna, från och med högstadiet. De fuskar, flyttar på pappret, köper en etta i skolans upptagningsområde för att ha rätt adress.
Förutom de (fast de är en minoritet) som sätter sina barn i de katolska skolorna. Är man inte troende kan ju det bli jobbigt.
Och segregeringen liksom RASAR vidare.
Jag gissar att Sverige, sen friskolereformen egentligen är inne i samma sorts race. Var väl t ex Ohly som försvarade att de egna ungarna gick i friskolor? Ja, men vem ska då gå kvar i den vanliga skolan?
Ingen.
Vad gäller barnuppfostran i Se kan jag bara hålla med dig. Väldigt många svenska barn (och deras föräldrar) är liksom outhärdliga. Dock inte alla, men som du säger, man har slutat att tänka på kollektivets bästa, om man nu någonsin gjort det. Kanske inte. Men förr hade man inget val och politikerna tänkte på kollektivet.
Nu tänker de på hur de ska bli kvar vid makten...
Ja, nu har jag grubblat på huruvida man tänkte mer på kollektivets bästa förr i tiden och tror kanske att det ändå var så. Att det fanns någon övergripande statlig idé om att så många som möjligt skulle få det så bra som möjligt, att folk jobbade tillsammans mot ett gemensamt mål osv. Nu känns det som att alla som vill något bra är så splittrade, att det finns miljoner smågrupper som jobbar för olika viktiga frågor, men att det är svårt att enas i kampen och att det därför blir lite härska och söndra av alltihop ... Alltså att de som roffar åt sig och förstör kan fortsätta roffa och förstöra medan allt vettigt folk springer runt som små myror utan stack. Eh, ja, jag vet inte, jag är ingen politisk analytiker, men så uppfattar jag det hela.
Jag har sett både friskola och kommunal skola på nära håll och kan säga att den kommunala vinner med hästlängder. Så det är synd att man inte lägger krut på att utveckla den i stället för att splittra upp systemet = härska och söndra även här? Eller är det kanske så att friskolesystemet är så pass nytt i Sverige att det lider av diverse barnsjukdomar? Att de bra friskolorna så småningom kommer att utvecklas och stanna kvar och de dåliga försvinna?
Helt klart. Om man läser om samlingsregeringen och andra världskriget så handlar det liksom bara om det. Och det var en politikergeneration som präglats av den epoken. Och så hela den här stagliga välviljan som tog sig uttryck i en massa saker: miljonprogram, enhetsskola, generella försäkringssystem, semester...
Jag minns även mina föräldrar som människor som kände sig delaktiga i samhällsbygget på ett helt annat sätt än jag tycker mig se i min egen generation. De var aktiva i föreningar och politiskt, de deltog och trodde att det hade en betydelse. Jag tror att det var en tid som många kände så i. Att politikerna lyssnade på dem, kanske inte bara det, att de faktiskt representerade dem.
Men det kan förstås vara olika på olika ställen, det där.
Vad gäller det svenska friskolesystemet så kan man ju hoppas att det är så att de bra friskolorna blir kvar och att övriga försvinner. Mycket pekar väl egentligen på det. Tror jag.
Utan att gå i svaromål av större längd just nu. Skickar den här länken, som jag tror säger en hel del sanna saker. Tyvärr. https://storify.com/Hemligsson/om-en-havererad-lararutbildning
Jag har själv gått i tre privatskolor i mitt liv, och de var bra. Men nu gäller ju helt andra mål. Precis som i vårdbolagens fonder är det inte att förvåna sig över att taggade kvick-fixare går in på skolområdet också, och lämnar konkurser och skit bakom sig. Men läs Hemligsson insiktsfulla rant; för det är nånstans där det börjar i en "grupp"-betonad lärarutbildning.
Gabi,
Såg Hemligsons tweetar och de stämmer ju väl överens med många andras vittnesmål. Klart det är en stor del av problemet.
Skicka en kommentar