Åskväder på väg

Vad är en förintelseförnekare?

kan man undra apropå Tyresös Miljöpartis syn på saken.

Bakgrunden står expo för. Expo är visserligen i första hand inriktat på att granska högerextremism i Sverige, men vad gäller just förintelseförnekande går höger- och vänsterextrema åsikter ibland ihop. Exempel ges i wiki-texten om Robert Faurisson, den kanske mest kände i den här svängen.

Men den inledande frågan i just det här fallet ställer jag apropå Åke Sandin, tidigare aktiv i Svenska Freds och numera endast i dess lokalavdelning TUFF. Ansvarig för Tyresös närradio där både det ena och det andra har sänts.
Expo går här igenom Sandins och TUFFs olika turer grundligt.
Det framgår att TUFF och Sandin har lyckats få till det med i stort sett alla förintelseförnekare som figurerat i media i Europa de senaste, säg, tjugo, trettio åren. Radioprogram har gjorts liksom intervjuer.

Och nu har Svenska Freds centralt reagerat, efter en artikel i Tyresös lokaltidning där den här soppan presenterades. Man kan fråga sig om det var första gången. Tidigare när jag googlat på de här figurerna så har informationen varit knapphändig och länkarna legat långt ned på sökmotorernas sidor.
Men nu kom alltså infon till alla Tyresöbor gratis i brevlådan.

TUFF har efter det tydligen haft någon sorts "krismöte", och hör och häpna, återigen tar man Sandin i försvar och säger att man "vet" att han inte är antisemit och att han inte är förintelseförnekare.
Och då undrar jag i mitt stilla sinne om man i TUFF vet vad en förintelseförnekare faktiskt är.
Mig veterligt handlar det aldrig om att blåneka. Utan det är just det här Sandin ägnar sig åt som är grejen. Man "ifrågasätter" siffror. Man påstår att sanningen inte helt kommer fram. Man understryker en del och förtiger annat.
Ordet kan låta missvisande, det inser jag med. Ungefär som man ibland får höra att antisemitism skulle innebära något annat än judehat. Visst, det finns andra semitiska folk, men ordet används idag om judehat.
Samma sak med förintelseförnekare, som det mig veterligt inte finns så väldigt många av i Sverige. Dock tycks de som finns, Europa igenom, ha fått en fristad i "Gröna sköna Tyresö", där alltså nu även mp (utöver TUFFs hårda kärna) uppmanar Tyresös moderater (lokalbladet är tydligen moderat) att sluta ägna sig åt "smutskastning" av Åke Sandin.

Jag ifrågasätter inte svensk yttrandefrihetslagstiftning.
Åke Sandin och hans gäng får förstås uttrycka vilka åsikter, sanningar och lögner de vill. De har tur, de bor inte i Tyskland eller Frankrike till exempel, där hade de hamnat i finkan.
Men, jag ifrågasätter starkt att "Gröna sköna Tyresö" ska låna ut sitt namn till en lokalradiostation där Åke Sandin har fria händer.

Låt honom hålla till på sin blogg, så länge google nu står ut med honom. Den länkar jag dock inte till, nån måtta får det vara.
Det räcker gott med de gröna sköna förintelseförnekarna i Tyresö för min del.

Tänk på det när ni röstar nästa gång !

Hej.

Slagen till slant

blir aldrig en daler. Var tvungen att kolla upp det nu, enligt wiki är uttrycket myntat (hehe) under första halvan av 1700-talet.
Och jag hade missförstått det delvis.
Min tolkning var nog snarare nåt i stil med ränderna går aldrig ur.
En gång zebra, alltid zebra.
En gång tiger, alltid tiger.
Och nu kommer jag till saken: en svensk tiger.

Jag har hittills aldrig kommit mig för med att ansöka om franskt medborgarskap. Jag har tagit reda på villkoren, och det är en formalitet, jag har bott här så länge, vårt äktenskap var inget skenäktenskap (eftersom vi fortfarande är gifta och har tre barn), jag behöver inte skaffa utdrag ur straffregistret i Sverige längre eftersom det var så länge sen jag bodde där.
Jag börjar liksom bli fransk i kanterna enligt franskt synsätt.

Ändå har jag en sorts idé om att om jag ansöker om franskt medborgarskap så borde jag vara beredd att släppa mitt svenska. En fullkomligt föråldrad idé, ska det ju visa sig. En modern människa har en flexibel identitet. I princip håller jag med om det, men i praktiken...
Så blir jag ju i vilket fall som helst aldrig fransk.
Men visst, formellt kan jag ju vara fransk, fransk medborgare kan jag förstås bli. Och om jag då istället för att liksom hålla på och känna efter, och vara ärlig, istället tillämpar de här lite modernare identitetsprinciperna så kan jag ju vara svensk också.

Som allra mest svensk är jag förstås här. Med min brytning som ibland hörs, ibland inte, med min kropp. Mitt ansikte. Det där med etnisk tillhörighet. Något man ofta hör liksom sjabblas med, "Men jag är ju inte blond", "Men jag har ju bruna ögon".
Jodå. Men kolla helheten. Du är 1,76 lång, du har råttfärgat hår. Ögon i obestämbar färg. Liten näsa. Små öron.
Visst. Om du inte talade svenska skulle du kunna vara vilken nordeuropé som helst.
Holländare, britt.
Förslagen är många.
Men nu råkar du vara svensk (i mitt fall).

Det är väl det som är bekvämast med att vara i Sverige. Ingen kommer någonsin tanken på att fråga mig var jag kommer ifrån.
Visst, det är ingen oartighet att fråga främlingar var de har sitt ursprung.
Ändå är det något lätt jobbigt med att behöva förklara det hela livet.
Ibland händer det mig numera, när frågan är oklar att jag missförstår och svarar trettonde.
Själv frågar jag så gott som aldrig folk var de kommer ifrån.

Om jag skulle räkna upp saker svenskar är bra på, betydligt bättre än fransmän i alla fall, naturligtvis utan att veta om det så blir det:
Naturarvet (i jämförelse med kulturarvet). Svenskar kan ofta mer om djur och natur, fågelsång, spår, artkännedom.
Visskatten. Alla svenskar sjunger och har en självklar repertoar. Det är kul att sjunga. Fransmän kan en massa texter utantill och har läst mer av klassikerna (med latinska förtecken), men de kan i stort sett aldrig samma visor.

Tja, det får nog räcka.

Själv är jag rätt glad att vara svensk. Det är ett oproblematiskt ursprung i Europa, kanske i stora delar av världen. I Frankrike finns en lag på att alla över 16 år ska bära identitetshandling på sig när de vistas utomhus. Ungdomar blir ofta tillfrågade om papper av polisen. Reva är bara förnamnet, skulle jag tro.
Mig har det förstås aldrig hänt.
Så jag tror att det är enklast så här.
Det enda jag stör mig lite på när jag kommer tillbaka till Sverige är att alla fruntimmer ser ut som Maud Olofsson, inklusive jag själv.
Och det är ju inte så kul.

Men svensk som jag är så väljer jag att inte göra något åt det. Hej.

Regn

Bara för att det äntligen blir fint väder hittar man två bra texter om regn.
Ralles på Husmusbibiliotek, och Francis Ponges (som man då letade upp) på någon sorts skolsida.

I Ralles text regnar det på en vänlig grönskas rika dräkt ungefär. I Ponges ned på en gård.
Båda blir de på något vis väldigt glada av att betrakta detta regn, vad som händer omkring det, hur det låter hur det känns hur det faktiskt bär sig åt.

Annars som sagt äntligen lite mindre dåligt här.
Nu får man bara hoppas att det håller i sig ett tag.
Kyss,

Majrovor

Vi har religiösa högtider här. Första nattvardsgången för den minste. Konfirmationen för den äldre sonen. (Dottern tar förhoppningsvis studenten här så småningom. Sen vill hon läsa juridik.)

Men jag lagar mat och införskaffar religiös litteratur. Hittade Bibeln i tre delar som tecknad serie av en bra Manga-tecknare. Den fick det bli.
Gjorde lammnavarin här. Blev jättegod. I mitt svenska recept ingår små färskpotatisar men det sa maken är FEL, och att det måste bero på av vi inte har navets (mamma säger att det är majrovor på svenska) i Sverige, men eftersom vi är i Frankrike där navets finns så ska vi ha dem. Istället för potatis.
Barnen, som gillar potatis, blev besvikna.
Men den blev god ändå.

Sen tänkte jag göra en rabarberpaj nästa gång med mandelapparat. Vid det här laget har jag väl vant mig vid franska konditorrecept, men jag har fortfarande ett kg rabarber, fast även en större pajform och det där med bönor vid första gräddningen skiter jag i. Jag står och kollar in i ugnen och gör degen en sorts blåsa så öppnar jag luckan och kör en förskärare i degen. Man får inte vara tappad bakom en ugn eller nåt.

Kanske rostbiff.
Sparris käkar vi ändå och nu finns det äntligen lite körsbär men jädrar vad allt går dåligt i det här landet, våren är kall och eländig.

När allt det här religiösa joxet är över återgår förhoppningsvis livet till något normalt. Kanske kommer även våren eller sommaren.
Då ska jag sortera mina papper och köpa ny peppar. Peppar ta i trä.
Papper, papper ta i tu.

Ursäkta röran, vi bygger om också. Hej.

Emeutes/Riots/Upplopp

Jag fick lov att plugga på upploppen i Paris förorter 2005, har rätt suddiga minnen av dem. Eller rättare sagt, inga minnen alls. Bara av Sarkozy som dök upp i teve och skulle rensa bort slöddret med högtrycksspruta.
Men i alla fall, för att få slut på dem införde man undantagstillstånd och typ, vid det laget hade de spritt sig (säger man så verkligen, som om det var ett virus, typ) över hela Frankrike.
10.000 bilar brända, otaliga skolor, förskolor, föreningslokaler etc.
Det tog tio dagar innan polisen (nånstans läst 25.000 extra-insatta) påstod sig ha situationen under kontroll.

Sen kom upploppen i London 2011, dom får ni googla på själva.

Och nu har ni upplopp i Stockholm, eller snarare i Stockholms förorter. Av en så vitt jag förstår, i Sverige inte tidigare sedd omfattning.

Pressen i hela världen rapporterar faktiskt om det här.
En engelskspråkig sida (amerikansk) skriver bland annat om hur svenskarna uppenbarligen misslyckats med att integrera de stora grupper invandrare man tagit emot.
En fransk nyhetssajt skriver exakt samma sak.
Och på en indisk sida konstaterar man förutom samma grej igen att det här händer i en av Europas rikaste städer, Stockholm.

Utifrån betraktat ser det alltså ganska enkelt ut.
Stor invandring, misslyckad integration (under två generationer, verkar det som) och voilà, upploppen som ett brev på posten.

Nu kan man förstås konstatera att upplopp inte bara utförs av invandrare, upplopp genomförs av alla möjliga, i samhällen med starka spänningar, som det brukar heta. Ojämlika samhällen.
Vet inte heller om det tjänar så mycket till att fundera på huruvida detta hade kunnat undvikas. Kanske, kanske inte.
Frågan nu är väl hur man kommer till rätta med problemen.
Och det lär ju inte precis bli enkelt.

Jag skulle ju inte påstå (men vet förstås inte det heller egentligen) att man fått någon vidare ordning på saken här. Det håller sig lugnt och sen blossar det upp igen. Förmodligen genomför man punktinsatser i förorterna, men själva förhållandet med massor av ungdomar utanför det normala samhället är fortfarande ett faktum. Också här.

Nej, jag har inga pigga förslag i den här frågan.
Att statsministern efter flera dagars tumult påstår att upplopp "inte är okej" gör ju i alla fall att man får sig ett gott skratt mitt i alltsammans.
Lite högtryckstvätt på honom kanske skulle göra att han kom ur sin förlamning?
Nå, så säger man förstås inte.

Nä. Jag ville bara visa att jag följer med i nyhetsrapporteringen, så nu vet ni det.

söndag

Kollade på melodifestivalen igår. Tycker att rätt låt vann, även om jag gillade Ungerns och Greklands låtar också.
Såg Bildts kavajchock. Kavajchock var ordet.

Det enda de franska kommentatorerna inte klagade på var Medes klänningar, i övrigt höll de låda precis hela tiden och sa ingenting begåvat. Jag körde svt parallellt på datorn.
Tyvärr var speakrarna där inte så mycket mer skärpta, men de höll åtminstone klaffen när föreställningen pågick.

Har i övrigt blivit klar med målningen. En blå vägg i ett i övrigt vitt rum. Sonen tyckte att vi skulle måla ett gult kors på den. Jag menade att det blir en mardröm med maskeringstejp.
Balkongen har nu även fått en sorts blomlådor, men inga växter. Det kanske kommer.

Nu handlar det om att sortera spik, samt lägga alla verktyg i sina lådor och sladdar i en annan och sen få in allt det där någonstans.

Här är återigen kallt. Inte så att man fryser inomhus men man bör ha en kofta till hands.

Slutligen, var på marknaden i lördags och höll på att komma hem med anklår för att göra på dem en ragu.
Det var kö och damen före mig i kön förklarade (då det behövdes med sång) en massa saker, barnvisan om Mor nånting som i sista versen äter upp sin katt (apropå kaninerna), hur man föder upp grisar, och sen pratade hon mycket om ragu. (Ragou) Det är inte estetiskt, sa hon, men finns det något godare?
Känner inte precis till raguer heller men höll för säkerhets skull med, ville inte att hon skulle brista ut i sång igen och uppfordrande fråga om jag verkligen inte kände igen den biten heller.
Till slut blev det hennes tur och då köpte hon alltså ankbitar.
Jag kom att tänka på när jag för tjugo år sen gick på marknaden och gjorde just det, köpte det som damen före köpte med sån självsäkerhet. En stor svarträdisa.
"Vackra" skinkskivor.
Bara för att se vad man får när man tar de där orden i sin mun.

Numera är jag rätt snabb i käften själv, behöver inte säga efter, men kan tydligen fortfarande hamna i det där hypnotiserade tillståndet.
Vad är en ragou?

Balkong

Var och handlade med maken idag, på LEROY-MERLIN. Jättestort, men verkligen JÄTTESTORT byggvaruhus eller vad det kan heta.
Vi har en balkong som liksom är som en smutsig betongficka framför vardagsrummet. Perspektivfönster ut mot den, men betongen sluter sig uppe och nere, lämnar bara som en remsa av utsikt. I den Kinakvarteren.
Men ändå. Det bestående intrycket är smutsig betong.

Nu köpte vi ett litet teakgolv (kanske) samt tre möbler, style Bistro, två rangliga stolar och ett bord.
Jag ville ha en fondtapet på betongen, själva räcket, badkarskanten liksom, men de verkade vara gjorda för inomhusbruk. Med bambu eller björkstammar.
Så det blev inget.
Ändå är förändringen, golv plus möbler, avsevärd.
Vi har tagit balkongen i besittning.

Om ni undrar hur det går med det vita vardagsrummet innanför.
Maken ville ha färg.
Vi gick runt bland kilometer av färg, som yoghurtarna på Auchan.
Och till slut kom vi överens om (ja, kom överens, fråga mig inte hur) om en ganska mörkt blå färg. Till en vägg.

Hemma försökte jag applicera rakt i hörnen/kanterna.
Deprime totale.
Jag lade ned och gjorde annat.
Maken kom tillbaka (efter vända två med golvet och möblerna) och tog över och målade blått.
Ännu värre. Jag hade målat svajigt men inom lagens råmärken. Han bredde ut sig helt.

Nu har vi maskeringstejpat där det gick. Den misslyckade kanten också, men den får vi maskeringstejpa  igen, när vi målat över det blå utanför.

Jag hatar att måla om. Men nu är lovet slut och i morgon börjar skolan igen, då kanske allt blir normalt. Som genom ett under.
hej.

Diverse

Nya tider. Nu skriver jag sådär stressat varje dag igen. Om allt och ingenting, sånt som gör att man tänker blablabla när man läser.
Det finns såna författare, jag är vän med åtminstone en av dem på fb.

Nä. Jag har tagit upp målningen igen. Eller rättare sagt, jag plockar ut grejerna ur ett rum för att kunna måla det. Men för att kunna plocka ur grejerna ur ett rum måste man tömma ett annat rum så att man kan ställa grejerna där.
Det har jag gjort. Hallen är nu tömd på vissa grejer, bland annat speldosorna.
Fy fan vad jag tycker illa om flyttkartonger med blandat innehåll. Typ: sladdar, stekpanna, fårskinn, foto i ram, multikontakt, övningsböcker i engelska, papper om en mobiltelefon. För att inte tala om pennor, suddigum, salladsskålar i plast och bålslev. Också i plast.
Det tar sån tid att ta ställning till det hela då.

Hittade t ex tre små speldosor. Ja, inte med dosa, bara själva maskineriet, made in China. De har drivit runt hos oss i åratal, vet inte riktigt var de kommer ifrån. Hade en kompis som hade en sån uppskruvad på torrdasset på landet.
Men vi har inte torrdass här och dörrkarmarna är av stål så det fick vara.
Till slut hittade jag tre små underliga brädbitar redan uppskruvade bredvid en dörr i garderoben. Tyckte att det var något av en ödets fingervisning och spikade upp en dosa på varje bräda.
Vi har: Oh when the saints, An die Freude samt en bit jag inte vet vad den heter, rätt lik Für Elise.
Jag ska inte gå in på hur det var i detalj att spika där, och jag vet att jag nog borde ha skruvat men så små skruvar hade vi inte. Dock kom jag ihåg att det finns en grej man använder, ett verktyg alltså, när man spikar ner i hål, en grej som förlänger spiken liksom.
Jag kom aldrig på vad den heter.
Vet någon?
Detta var en testfråga för att se om man orkade läsa klart texten. Hälften av alla svenska universitets- och högskolestudenter skulle aldrig komma hit. Tänk på det.

Lite mer om jordbruk

Ni tycker att jag är dålig på att uppdatera, ja? Det har ni rätt i.
Har varit nere i Södern och beskurit olivträd. Fast det fick jag rätt snart sluta med för maken hade köpt en liten motorsåg. Är ju ingen mening med att gå runt och fjutta med en sekatör när någon kommer efter och sågar ned hela skiten i stort sett.
Fick istället börja elda träd då. Inte lika kul. Jättejobbigt att släpa träd till brasan och att kasta upp dem på densamma också.
Men det gick.
Och solen sken, i alla fall ibland. Och vi träffade folk som bor på landet.
Det är ju möjligt att Frankrike får mest jordbruksstöd i hela världen, men de bönder som får något av det där stödet träffar man aldrig. Egentligen vet man väl vilka det är. Precis som i Sverige är det de största jordbruken som lyckas pricka in EU-bidragen.
Och de bönder vi lite slumpartat sådär träffar har väl ärvt sina jordar i mer eller mindre bördiga landsändor, och eftersom det inte lönar sig med jordbruk har de sålt av av sina jordar och tja.
När de dör så är det inget av barnen som vill eller kan ta över, eftersom det är rätt mycket jobb för något som inte ens innebär existensminimum i lön.

När vi vandrade i somras träffade vi en bonde som hade sin gård längs den stora leden mot Kompostella. Han insåg själv att han i och med det hade räddat sin gård, för han lät bygga om en del av den till vandrarhem och sen gjorde han goda middagar - hans grej var uppfödning av kalvar.
Och det gick.
Han berättade om alltsammans, hur de tagit stora lån för ombyggnaderna, hur han måste avväga pris kvalitet. Hur uppfödning av kalvar går till.
Och han gjorde jättegoda kalvgrytor till middag...

Men slutsatsen är alltså att jordbruk är ungefär som att skriva eller måla eller något annat man inte kan leva på. En hobby. Sen måste man ha en försörjning också.

Pratade även om det med svågrarna. Så kom vi in på glödlampor och en svägerska morrade över att de här nya lamporna går fort lika snabbt som den gamla typen men kostar cirka 100 gånger mer.
Jo, det stämmer, förklarade en annan svåger. De nya lamporna tål inte att tändas för ofta. Något vi alla kunde bekräfta, det är lampor i badrum och typ passager som går sönder hela tiden.
I alla fall, svaret är att inte släcka dem. De drar så lite energi så att det lönar sig bättre.
Eller också aldrig tända dem förstås.

Och då sa en svåger, antagligen både apropå jordbruk och glödlampor: Men är det inte en underlig tid vi lever i?

Och det är precis vad jag tycker.
Och underligare lär det väl bli.
Hej.