Slagen till slant

blir aldrig en daler. Var tvungen att kolla upp det nu, enligt wiki är uttrycket myntat (hehe) under första halvan av 1700-talet.
Och jag hade missförstått det delvis.
Min tolkning var nog snarare nåt i stil med ränderna går aldrig ur.
En gång zebra, alltid zebra.
En gång tiger, alltid tiger.
Och nu kommer jag till saken: en svensk tiger.

Jag har hittills aldrig kommit mig för med att ansöka om franskt medborgarskap. Jag har tagit reda på villkoren, och det är en formalitet, jag har bott här så länge, vårt äktenskap var inget skenäktenskap (eftersom vi fortfarande är gifta och har tre barn), jag behöver inte skaffa utdrag ur straffregistret i Sverige längre eftersom det var så länge sen jag bodde där.
Jag börjar liksom bli fransk i kanterna enligt franskt synsätt.

Ändå har jag en sorts idé om att om jag ansöker om franskt medborgarskap så borde jag vara beredd att släppa mitt svenska. En fullkomligt föråldrad idé, ska det ju visa sig. En modern människa har en flexibel identitet. I princip håller jag med om det, men i praktiken...
Så blir jag ju i vilket fall som helst aldrig fransk.
Men visst, formellt kan jag ju vara fransk, fransk medborgare kan jag förstås bli. Och om jag då istället för att liksom hålla på och känna efter, och vara ärlig, istället tillämpar de här lite modernare identitetsprinciperna så kan jag ju vara svensk också.

Som allra mest svensk är jag förstås här. Med min brytning som ibland hörs, ibland inte, med min kropp. Mitt ansikte. Det där med etnisk tillhörighet. Något man ofta hör liksom sjabblas med, "Men jag är ju inte blond", "Men jag har ju bruna ögon".
Jodå. Men kolla helheten. Du är 1,76 lång, du har råttfärgat hår. Ögon i obestämbar färg. Liten näsa. Små öron.
Visst. Om du inte talade svenska skulle du kunna vara vilken nordeuropé som helst.
Holländare, britt.
Förslagen är många.
Men nu råkar du vara svensk (i mitt fall).

Det är väl det som är bekvämast med att vara i Sverige. Ingen kommer någonsin tanken på att fråga mig var jag kommer ifrån.
Visst, det är ingen oartighet att fråga främlingar var de har sitt ursprung.
Ändå är det något lätt jobbigt med att behöva förklara det hela livet.
Ibland händer det mig numera, när frågan är oklar att jag missförstår och svarar trettonde.
Själv frågar jag så gott som aldrig folk var de kommer ifrån.

Om jag skulle räkna upp saker svenskar är bra på, betydligt bättre än fransmän i alla fall, naturligtvis utan att veta om det så blir det:
Naturarvet (i jämförelse med kulturarvet). Svenskar kan ofta mer om djur och natur, fågelsång, spår, artkännedom.
Visskatten. Alla svenskar sjunger och har en självklar repertoar. Det är kul att sjunga. Fransmän kan en massa texter utantill och har läst mer av klassikerna (med latinska förtecken), men de kan i stort sett aldrig samma visor.

Tja, det får nog räcka.

Själv är jag rätt glad att vara svensk. Det är ett oproblematiskt ursprung i Europa, kanske i stora delar av världen. I Frankrike finns en lag på att alla över 16 år ska bära identitetshandling på sig när de vistas utomhus. Ungdomar blir ofta tillfrågade om papper av polisen. Reva är bara förnamnet, skulle jag tro.
Mig har det förstås aldrig hänt.
Så jag tror att det är enklast så här.
Det enda jag stör mig lite på när jag kommer tillbaka till Sverige är att alla fruntimmer ser ut som Maud Olofsson, inklusive jag själv.
Och det är ju inte så kul.

Men svensk som jag är så väljer jag att inte göra något åt det. Hej.