torsdag 6 juni 2013

Slagen till slant

blir aldrig en daler. Var tvungen att kolla upp det nu, enligt wiki är uttrycket myntat (hehe) under första halvan av 1700-talet.
Och jag hade missförstått det delvis.
Min tolkning var nog snarare nåt i stil med ränderna går aldrig ur.
En gång zebra, alltid zebra.
En gång tiger, alltid tiger.
Och nu kommer jag till saken: en svensk tiger.

Jag har hittills aldrig kommit mig för med att ansöka om franskt medborgarskap. Jag har tagit reda på villkoren, och det är en formalitet, jag har bott här så länge, vårt äktenskap var inget skenäktenskap (eftersom vi fortfarande är gifta och har tre barn), jag behöver inte skaffa utdrag ur straffregistret i Sverige längre eftersom det var så länge sen jag bodde där.
Jag börjar liksom bli fransk i kanterna enligt franskt synsätt.

Ändå har jag en sorts idé om att om jag ansöker om franskt medborgarskap så borde jag vara beredd att släppa mitt svenska. En fullkomligt föråldrad idé, ska det ju visa sig. En modern människa har en flexibel identitet. I princip håller jag med om det, men i praktiken...
Så blir jag ju i vilket fall som helst aldrig fransk.
Men visst, formellt kan jag ju vara fransk, fransk medborgare kan jag förstås bli. Och om jag då istället för att liksom hålla på och känna efter, och vara ärlig, istället tillämpar de här lite modernare identitetsprinciperna så kan jag ju vara svensk också.

Som allra mest svensk är jag förstås här. Med min brytning som ibland hörs, ibland inte, med min kropp. Mitt ansikte. Det där med etnisk tillhörighet. Något man ofta hör liksom sjabblas med, "Men jag är ju inte blond", "Men jag har ju bruna ögon".
Jodå. Men kolla helheten. Du är 1,76 lång, du har råttfärgat hår. Ögon i obestämbar färg. Liten näsa. Små öron.
Visst. Om du inte talade svenska skulle du kunna vara vilken nordeuropé som helst.
Holländare, britt.
Förslagen är många.
Men nu råkar du vara svensk (i mitt fall).

Det är väl det som är bekvämast med att vara i Sverige. Ingen kommer någonsin tanken på att fråga mig var jag kommer ifrån.
Visst, det är ingen oartighet att fråga främlingar var de har sitt ursprung.
Ändå är det något lätt jobbigt med att behöva förklara det hela livet.
Ibland händer det mig numera, när frågan är oklar att jag missförstår och svarar trettonde.
Själv frågar jag så gott som aldrig folk var de kommer ifrån.

Om jag skulle räkna upp saker svenskar är bra på, betydligt bättre än fransmän i alla fall, naturligtvis utan att veta om det så blir det:
Naturarvet (i jämförelse med kulturarvet). Svenskar kan ofta mer om djur och natur, fågelsång, spår, artkännedom.
Visskatten. Alla svenskar sjunger och har en självklar repertoar. Det är kul att sjunga. Fransmän kan en massa texter utantill och har läst mer av klassikerna (med latinska förtecken), men de kan i stort sett aldrig samma visor.

Tja, det får nog räcka.

Själv är jag rätt glad att vara svensk. Det är ett oproblematiskt ursprung i Europa, kanske i stora delar av världen. I Frankrike finns en lag på att alla över 16 år ska bära identitetshandling på sig när de vistas utomhus. Ungdomar blir ofta tillfrågade om papper av polisen. Reva är bara förnamnet, skulle jag tro.
Mig har det förstås aldrig hänt.
Så jag tror att det är enklast så här.
Det enda jag stör mig lite på när jag kommer tillbaka till Sverige är att alla fruntimmer ser ut som Maud Olofsson, inklusive jag själv.
Och det är ju inte så kul.

Men svensk som jag är så väljer jag att inte göra något åt det. Hej.

7 kommentarer:

Bengt O. sa...

Visst, alla svenskar har små öron. I motsats till grodor som inte har några alls enligt nationalsången.

Det där med medborgarskapet får väl numera helt bedömas på praktiska grunder. I och med EU har väl f.ö. mycket av problemen försvunnit men nog finns de kvar. Utan att rabbla upp en massa belägg tror jag nog att det är betydligt enklare att leva som svensk i Österrike än som Österrikare (eller Fransperson) i Sverige.

Men när nu dubbla medborgarskap är tillåtna varför inte behålla båda? Det är väl det praktiskaste.

"Du är vad du blir och du vet vad du var" eller hur det nu heter i "Små grodorna" som väl dagen till ära avsjunges landet runt.

einar a sa...

Praktik till döds! Men ett praktiskt döende onekligen.

Apropå svenskarna och deras kunskaper. Karin! de yngre vet överlag ingenting om naturen!

Och vad skulle de med en sådan kunskap till?!

Ingen praktisk nytta att finna.

Jämlikt, jämlikare, jämlikast! I alla fall.

Allt gott

Einar

Karin S sa...

Bengt,
Du tror inte på det där med öronen?!
Haha, säger jag.
Kolla brunbjörnar och andra stora däggdjur som finns t ex i Sverige OCH i såna länder som Spanien.
Samma djur, men öronen är betydligt mindre på de norröna exemplaren.
Och varför?
Jo, för att då fryser man mindre om öronen.

Gissar att samma sak gäller näsan för är det nånting som är litet i Sverige och stort i Frankrike så är det den. (Inget annat.)

Grodor har jag inget att säga om. Men praktiskt. Ja, det var så sant. Praktisk ska man ju vara som svensk. Också. Och det är onekligen praktiskare att vara dubbel.
Jag gör det när jag orkar!


Einar,
Jag tror att det fortfarande vet mer om naturen än sina franska motsvarigheter. I alla fall om man får tro P1s naturmorgon t ex. Jag tror att svenska ungar vet massor utan att liksom veta om det. Om rävar och att det finns sånt som sjöfågel och så vidare.
Men visst kan jag ha fel !

Själv pluggar jag sent omsider in fågelläten här. Det går framåt. Men Paris parker är kanske rätt artfattiga. Eller också rör jag mig ute vid fel tillfällen. Men jag har hittat en klubb som jag ska gå med i.

Hörs,

Gabrielle Björnstrand sa...

Du ser inte alls ut som Maud Olofsson. Hon är ju bara en plastisk doer. Du är mer av en plastisk tänkare, eller nåt...

Och du lär inte om tio år behöva försvara kärnkraftsplanen med eufemismer som: "Som alla minns..som alla vet..." och dylik utfyllnad.

Om du frågar mig ser jag ännu mindre ut som Olofsson, och det är jag glad för. I både tredje och fjärde led.

Anna Brodow Inzaina sa...

Maud Olofsson. Som glasögonprydd och kortklippt säger jag till frisörer att inte klippa mig som Maud Olofsson! Jag har en tendens att se ut som Maud Olofsson när jag kommer från frissan. Någon ung frisör har då frågat mig: vem är det? Förmodligen har svensk ungdom mer koll på fåglar än inrikespolitik.

Karin S sa...

Måste säga att det här blir mer och mer SKRÄMMANDE. Barnen känner varken till fåglar eller Maud olofsson?

För vår generation tycks hon dock vara något av en referens.

Jättegulligt att mena att jag inte kan se ut som MO för att jag liksom tänker, Gabi.
Men fungerar det verkligen så?

Vad dig anbelangar bestämmer förstås du. I alla tänkbara led.

I morgon kanske jag berättar om det ornitologiska sällskapet jag hittat här. 89 häckande arter i Parisregionen. Det ni!

Gabrielle Björnstrand sa...

Men, jag vet hur du ser ut Karin, lite i alla fall. Inte en Olofsson så långt ögat når.
Och inte heller unisex-uniformen. Va?

Själv är jag nog mer fransk, näsa till exempel. Men svensk: Mossa, fåglar, lodjur, koftor, öskar. Hörde för övrigt ejdrarna ojka i skärgården, lagom före avresan norrut. I takt med tranorna, ungefär.

Anna: Du ser inte alls ut som Olofsson, mera som nån brud ur en film av Godard. Flott komplimang va?