Bloggaren M. Chêne (Eifelbenstornet, skrev jag och tyckte det såg konstigt ut men jag tycker att det var rätt kul så jag låter det stå kvar, Elfenbenstornet ska det vara) fortsätter den intressanta diskussionen som fördes på mao-bloggen för en tid sen.
Hos M. Chêne har nu diskussionen lutat över mot att handla om hur man bör agera om man är kristen. M Chêne själv kör på. Han sticker inte under stol med sin tro, och han säger att han försöker tolka sin omvärld genom den (ungefär) och antagligen också uttala sig om den genom tron.
Påven säger att man ska missionera som katolik. Ungefär alltså. Vad påven säger brukar ofta reduceras i svensk press. Allt kommer inte med så att säga.
Själv brukar jag ligga rätt lågt med att gå ut hårt. Jag tror i och för sig att mina ställningstaganden påverkas av, för att inte säga genomsyras av, min tro. Men jag talar sällan om själva tron. Sällan om Kristus och sanningen.
Jag vet hur arga folk blir, nämligen. Och då kan det vara enklare i en diskussion att låta bli att säga att man är katolik, men hålla fast vid vad man tycker, man kan få större gehör för sina åsikter på så sätt.
Troende människor anses ofta förblindade och lurade av allsköns irrläror. Troende anses också ofta inbilla sig veta något som icke-troende inte vet.
Man glömmer att troende just tror.
Grejen med att tro är att medge att man tror. I och med det så erkänner man att det finns saker som är större än man kan föreställa sig och att man är liten i världen. Liten men inte helt obetydlig.
Att säga "Jag tror" - är det. Jag medger att jag inte vet, men jag tror. Jag hoppas, jag önskar. Jag tror.
Och om någon blev klokare av det här så ber jag vederbörande höra av sig så ska jag göra vad jag kan för att förvirra begreppen ytterligare.
Att tro är att medge att det finns delar av en som är helt irrationella, både bra och dåliga, det är också att medge att man behöver stöd och hjälp för att få ordning på dessa delar. Bön. Bikt. Samtal med vänner och bekanta.
Att tro, att gå in i sin tro, att medge att den finns där att som att låta de andra binda för ens ögon och sen snurra en som då man var barn, snurrig och blind låter man andras händer leda en - i tillit.
Har jag missionerat nu?
Plikten framför allt?
Nej, sången - till Guds ära, framför allt!
Pax på er, vänner och bekanta!
10 kommentarer:
Jag tycker inte att begreppen i ditt inlägg var förvirrande!
Om någon frågar mig: Tror du? Svarar jag utan darr på rösten, JA! Men jag berättar det inte utan att först få en fråga. Jag tror att jag delar det förhållningssättet med många.
Hej förrsten igen, Karin, det gäller att hålla koll på dina bloggar, vart de tar vägen och vad de döps till. Bra att du finns!
Jacob,
Nähä, men så är du i och för sig en ovanligt begåvad läsare, skulle jag vilja påstå.
Vet inte vad jag ska göra för att få dig att tappa fattningen, och det verkar ju dessutom väldigt onödigt.
Helena,
Hej!
Roligt att se dig här, det var längesen. Ja, jag vet, bloggandet har grenat ut sig och vissa bloggar tycks ha somnat lite lätt, men den här gången låter jag det vara. Man vet aldrig när de kan komma till pass igen.
Vad gäller tron gör jag som du för det mesta.
Och ibland kan jag inte låta bli att retas med ateister, på pin kiv. För att det är så kul. (De blir så arga!)
Eifelbenstornet?
Inte helt tokigt, kan tolkas på olika sätt. Kul är det ; - )
"Jag vet hur arga folk blir, nämligen. Och då kan det vara enklare i en diskussion att låta bli att säga att man är katolik, men hålla fast vid vad man tycker, man kan få större gehör för sina åsikter på så sätt."
Vägen ser olika ut för olika människor. Herren ger oss olika vägar att vandra och vem kan säga vilken av dem som är mest gudfruktig?
Detta är den eviga frågan om taktik kontra idé. Vad går först - taktiskt kyla; med ev. större genomslag; eller oförblommerat idéengagemang; vars framgång kanske faller pga sin frånvaro av kyla. Ordet kyla skall inte uppfattas som nedsättande, det är ej min avsikt.
"Grejen med att tro är att medge att man tror. I och med det så erkänner man att det finns saker som är större än man kan föreställa sig och att man är liten i världen. Liten men inte helt obetydlig.
Att säga "Jag tror" - är det. Jag medger att jag inte vet, men jag tror. Jag hoppas, jag önskar. Jag tror."
Mycket väl talat. Jag delar din hållning helt. Sådan är min tro, eller snarare, så vill jag leva min tro. Hoppet är ett viktigt ord, Benedictus XVI senaste encyklika handlar om just Hoppet - "Spe Salvi".
"Att tro är att medge att det finns delar av en som är helt irrationella, både bra och dåliga, det är också att medge att man behöver stöd och hjälp för att få ordning på dessa delar. Bön. Bikt. Samtal med vänner och bekanta.
Att tro, att gå in i sin tro, att medge att den finns där att som att låta de andra binda för ens ögon och sen snurra en som då man var barn, snurrig och blind låter man andras händer leda en - i tillit."
Vi är återigen överens. Som ung gick jag igenom i princip alla stora världsreligioner. Mitt intresse var nästan helt och hållet rent existentiellt, en sorts prövning av religionens innersta budskap på min egen existens. Detta var oerhört utvecklande men också riskfyllt. Det bör också betonas att jag dessförinnan var en minst lika arg ateist, som de du nämner.
Jag har vandrat genom spektrat och därför har jag förståelse för, och inlevelse med, ateisten när jag träffar denne. Jag kan känna igen mig.
Det står klart för mig idag, lika klart som en mörk natt..., att om man samlar mystiker från samtliga världsreligioner i ett och samma rum så kommer de att inom kort peka mot samma mål, i förbluffande likartade termer. Sanningen finns framför oss var dag. Öppna ögonen som ett barn gör och du ser det lysa framför dig.
Mina ledord är kärlek, ödmjukhet och ännu mer kärlek. Ingen av oss är fullkomlig, inte ens skribenten vid Eifelbenstornet... ; - )
allt gott!
M. Chêne
^^
M Chêne,
Känner igen det där med att ha varit ateist, det TROR jag att jag också varit, jag är åtminstone uppfostrad i ett hem utan tro och närvarande kyrka. Och jag har grälat med en hel del religiösa människor som ung.
Har även läst religionsvetenskap på universitetet, men inte på ett särskilt systematiskt vis.
Så även jag kan känna igen mig i ateisten, det är bara som om jag öppnat dörren till ett rum som alltid funnits - trons rum. Jag kan fortfarande gå ut ur och in i det, men jag kan inte glömma det helt längre, eftersom jag sett lite hur där såg ut.
Och väl troende (detta låter kanske förvirrat i alla fall) så inser jag att jag alltid, på sätt och vis, varit troende.
Det är motsägelsefullt och det är det jag tycker om.
Om tron var som periodiska systemet skulle jag inte tro. Eller - jag skulle tycka att det var rätt ointressant.
"Och väl troende (detta låter kanske förvirrat i alla fall) så inser jag att jag alltid, på sätt och vis, varit troende. Det är motsägelsefullt och det är det jag tycker om."
Du beskriver det väl. Det du skriver är inte förvirrat - det äger sanning.
Min erfarenhet säger mig att sanningen alltid är paradoxal till sin natur. Att inkorporera det motsägelsefulla, in i sitt liv, är ett av de viktigaste stegen på vandringen.
Precis så - "att jag alltid, på sätt och vis, varit troende."
Även under min ateistiska ungdomsrevolterande tid, jag är inte heller uppvuxen i en bekännande kristen familj, ropade jag efter Herren. Människans rop till Gud kan vara mycket olika...
allt gott!
M. Chêne
^^
M Chêne,
Jo, varje människa har sina bilder och ord för allt detta, sökandet, tron.
Jag gillar dina, men det har jag ju sagt förut. De erbjuder både motstånd och vila.
Jag säger som Helena skrev nyss: Bra att du finns!
Det finns, menar jag, ingen anledning att redovisa sin tro bara så där. Den världsbild som följer av den katolska tron är rimlig och sund också ur allmänmänsklig synpunkt. T.ex estetiken och det hemlighetsfulla i tillvaron får förvisso ett förhöjt djup i och med tron, men är fördenskull inte nya dimensioner för den troende. Detta om trons objektiva och yttre sida.
Trons mera personliga sida (i motsats till den objektiva trosläran och de principer som följer av tron) är å sin sida inget man har anledning att berätta om för okända. Den intimitet som uppstår mellan Gud och den troendes inre bör förbli just intim.
I en tid då fördomarna mot kristendomen grasserar (ett slags organiserad hjärntvätt, faktiskt) och det kritiska tänkandet ofta saknas bör man nog, därtill, beakta den synpunkt som Karin anfört, nämligen att folk i allmänhet tyvärr inte förknippar katolicismen med dessa faktiska innehåll. Det kan då vara lättare att försvara det sanna och sunda om man inte låter sig etiketteras.
Aloysius,
Tack för din kommentar. Vi vet väl allihop här, åtminstone den troende skaran av oss, att det i vissa sammanhang är knepigt för att inte säga dumt att verka alltför "trosviss".
Se mitt svar genom att klicka på mitt namn ovanför eller kopiera länken nedan.
http://elfenbenstornet.blogspot.com/2008/05/r-du-en-etikett.html
allt gott!
M. Chêne
^^
Skicka en kommentar