Skolåret går mot sitt slut, och om man bestämt att man inte ska skriva så mycket om sin familj här, men däremot ägnar sig mer åt densamma än vanligt, så blir det inte så mycket att skriva om. Man skulle kunna sammanfatta. Utvärdera, som det heter.
För en gångs skull har vi (föräldrarna) inte legat efter, utan snarare lite före, eller åtminstone jäms med. Detta innebär att våra två stora barn till hösten byter skola. Vi har alltså (i tid) lyckats skriva in dem i en privat skola, och dessutom fått både barnen och skolan ifråga att acceptera det.
Det har tagit sin tid, kan jag säga. Barn i tio, tolvårsåldern vill ogärna lämna de sammanhang de känner till (och vem vill det?) för att kasta sig ut i det okända.
Men vi har faktiskt lyckats få dem att tro att det är bättre för dem.
Skolan här påstås ju gå på två farter, den statliga skolan (förutom några få s k elitskolor) ligger hästlängder efter den privata skolan.
Och då har man som förälder inte en miljon saker att välja på.
Egentligen är det något otroligt sorgligt med denna lidande, för att inte säga blödande institution som är l'Education Nationale Française. Den som en gång var nationens stolthet och ursprunget till alla franska "klassresor" för att använda ett svenskt ord.
Alla nu inblandade är pessimistiska och missnöjda - lärare, politiker, föräldrar och elever.
Alla föräldrar här i kvarteret som är lite om sig och kring sig gör allt som står i deras makt för att ätteläggen inte ska hamna i den statliga skola som vi tillhör, åtminstone vad gäller högstadiet. Det innebär mackel och mygel med adresser, inköp av ettor mitt emot elitskolor samt inskrivningar i privata alternativ.
Sonens kompisar hamnar i fyra olika skolor. Några går ju förstås i den statliga skolan i kvarteret också, framför allt lärarbarnen.
Det är något som brustit, ett förtroende, tilliten - allt sånt.
Eller inte allt, men en hel del, det som blir kvar är otillräckligt...
För egentligen tror jag inte riktigt på det här heller, ett än mer segregerat samhälle.
Jag vet bara inte hur man kommer åt det.
Skolan är hur som helst ett glasklart exempel på hur det går till i praktiken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar