Julklappstips

Del 6, jag har missat de fem första.

Tikkanens gubbar i DN är en del av min barndom, själva gestalten, Henrik Tikkanen.
Naturligtvis går det inte att ge bort en barndom.
Äsch, ingenting blir någonsin som man har tänkt.
Kan bara säga att det jag läste i den här lilla volymen känns delvis rätt passé...

God Jul!

Nu blir det nog låg aktivitet här ett tag. Men, som sagt, önskar er allihop en riktigt god jul och ett gott nytt år!

Manual för popkulturskribenterna (på kultursidorna)

Fick en kommentar till förra inlägget per mail som föranleder den här lilla betraktelsen.

Hon är en typisk Helig Jungfru (läs Muminmamma).
Han är en typisk farisé (läs mumrik).
Hon ägnar sig för mycket åt sina martaplikter (läs hon är en typisk Misa, en sorts hembiträde).
En riktig Judas (läs En kille som är lite som Stinky).
En riktig Maria Magdalena (Snorkfröken).

Jag tvår mina händer (Jag känner mig lite som filifjonkan nu)
NT (handlar i själva verket om knytt, som bekant)
GT (är förfadern bakom kakelugnen, ni vet)
Brödet och vinet - ja, det är kakor och saft, hädanefter.
Ta din säng och gå! =Kan du inte ta fram ditt munspel?
Återuppstå från de döda= Vakna ur vinteridet.
Korsfästa= spika upp nya tavlor
Kalk= tekanna

Äh!

Vägra

På en blogg som jag inte vill länka till lär jag mig att BM under våren kommer ut med en bok som heter Där ute går hemulerna.
Vilket får mig att sälla mig till den skara (om den finns) som offentligt tar avstånd från mumintrollsjamset.

Kerstin Ekman skriver i En stad av ljus om sin ungdom i Uppsala. Om jag minns rätt gick alla omkring och sa tiddelipom och annat som huvudpersonen långt senare begrep kom ur Nalle Puh. Huvudpersonen gjorde det själv (jag har stött på jämnåriga med Ekman som fortfarande gör det), och hon blir i efterhand rätt förbannad på hur ungdomarna i Uppsala använde sig av Puh för att visa en gemenskap, en tillhörighet. Det är i alla fall så hon uppfattar saken. En tillhörighet hon själv inte har och en tillhörighet som man idag antagligen skulle kalla "medelklass". Eller nåt ditåt.

En senare generation (BM och diverse människor i min ålder som jag inte heller vill namnge) tycks ha annekterat just mumintrollen för samma ändamål. Om det nu är ändamålet. Man beskriver folk som att hon är en typisk gafsa eller han är en solklar hemul.
Och jag hate it.
Och nu ska jag inte bara gnälla utan redogöra för varför jag ogillar det.
1. Alla kanske inte har samma referenser. Det är det uppenbara. Och jag ogillar ett språkbruk som är just uteslutande.
2. Det är som att säga en Burberry istället för en beige poplinöverrock av bättre kvalitet (eller något liknande). Det är alltså att göra det förbannat enkelt för sig, det är alltså slött.

Jag vägrar alltså göra test för att se vilken "muninkaraktär" jag är, jag vägrar köpa muggar, jag vägrar säga Där ute går hemulerna som om det vore något självklart. Jag vägrar också förtingliga en egensinnig konstnärs skapelse. Göra den till något mindre än vad den är. För det är ju också vad de här människorna gör, de tar en värld och påstår att den är deras eller påstår att den beskriver deras, och underförstått självklart ingen annans.

Men jag är inte särskilt förvånad över att BM gör det.
Ungefär som den där hemska människan som numera sitter och talar om i teve vad Astrid Lindgren menade och egentligen ville. Det skulle Astrid ha gillar och det skulle Astrid ha ogillat.

Vad vet hon om det?

Slutligen är det något så osannolikt typiskt med att det alltid är barnböcker det refereras till, i Sverige. Nu kommer det säkert någon beskäftig jävel och säger att det är faktiskt allåldersböcker.
Ja, kanske det. Men hur vore det om vuxna människor läste böcker för vuxna och refererade till dem istället?
Men det går inte. För de har aldrig läst några böcker för vuxna, åtminstone inte samma bok.
Det enda svenskar har läst mangrant är tydligen Lindgren, Jansson och förr i tiden Milne.
Och det tror de alltså är ovärderligt och allomfattande, en självklar litterär referens...

Förslag

Jag fick en så strålande idé apropå det här med skolavslutning i kyrkan - eller inte.
Själv har jag aldrig gått i någon skola där man hade avslutning i kyrkan. I förorten där jag växte upp fanns för det första ingen kyrka länge och väl. Sen byggde man en men den såg ut ungefär som ett badhus. Kanske var det därför?
När jag gick i gymnasiet i stan så var det heller ingen kyrka inblandad.
Jag antar att vi var i aulan istället. I samtliga fall.
Eller i klassrummet, jag kommer faktiskt inte ihåg.

Men, nu kommer jag till saken. Jag förstår ju både sidan som menar att skolan inte har i kyrkan att göra - kyrkan är ju faktiskt numera skild från staten.
Så det borde ju vara konsekvent.
Å andra sidan, om folk alltid hållit på med skolavslutningar i kyrkan och gillar det och en majoritet vill fortsätta...
Tja, är en skolavslutning i kyrkan nödvändigt religiös?

I alla fall, jag har en idé. I anslutning till varje skola bygger man en "kyrkliknande lokal". Visst är det smart?
Det var i alla fall vad jag googlade på när jag fick in den där grejen i början av inlägget.
Då insåg jag att det kanske inte är självklart. Men vadå. Man måste ju pröva nytt ibland.

Apropå ingenting, med google reader kan man läsa alla bloggar man vill utan att gå in på dem? Eller har jag fattat fel? Är inte det ett misstag om varje klick inbringar pengar - nånstans?
Jag tycker att det är dubiöst.

Morgonens ärenden

Hade en helt fantastisk morgon, jag gick ut i tio minuter och fick upplevelser för hela dagen, kändes det som. Först gick jag till den lille kinesiske skomakaren på hörnet mitt emot och lämnade in ett par skor för sulning. Det är en gammal farbror med två tummar på ena handen. Eller ja, en liten extratumme. Han bryter starkt på kinesiska och är den ende på mils omkrets som kan sy på nya lädersulor på ett par skor. Det kostar skjortan, men skorna kostar mer. Tummarna är väl sånt man hade opererat om han hade fötts här.

Sen gick jag och köpte en tidning och jag vet inte hur jag fick reda på hur tidningsdistributionen fungerar i Frankrike. Det är helt sjukt! Tidningshandlarna måste köpa in det distributörerna bestämmer. Lägga ut pengar i förskott. Sen skickar de tillbaka och får betalt för sålda ex. Men om något inte säljer så måste de ta något annat istället som de inte bestämmer själva. Egentligen gör de ingenting mer än öppnar och stänger och sorterar och tar betalt!
Är inte det skumt?

Sen mötte jag en man med lejonhår som bar hela sänglinnet som uppdraget med roten i famnen. Han plöjde genom trafiken och försvann in på en tvättinrättning. Jag funderade på varför det hela skedde så brådstörtat. Men det angår ju faktiskt inte mig.

Sen köpte jag fyra kycklinglår och fick dem skurna i bitar.

Sen gick jag hem och sen hände inget mer.

Men var inte det ganska bra på tio minuter?
Tilläggas kan att vårt kafé blivit chicos. Vet inte om jag gillar det.

hej,

utdrag ur ett av många pågeående projekt...

Den här staden. Den här staden som en kalkavlagring i hennes hjärtas kammare. Som något Seine förflyttat, slam i krökar, något hårt infattat i ett mjukt system av levande vävnad.
Landskapet med de skuttande kaninerna, det året runt odlade och gröna, Ile de France, le Bassin Parisien. Den lätta urskålningen i landskapet, en gudinnas nätta hälavtryck i leran.
Floden i sin sirliga skrift över det, genom det. Vida bågar. Meandrar.
Och på platsen med de två öarna, en stenavlagring. Paris.

Les 400 coups

känner väl de flesta till, apropå skolfilmer?
Här en bild från filmen, hommage à Bergman med bilden av Monika på väggen.
Fast egentligen sökte jag en bild av pojkarna då de möts på gatan av en slump och allvarligt hälsar genom att skaka hand.
Jag tycker att det är så gulligt, jag kan inte hjälpa det, med småkillar som skakar hand.
Och det fortsätter. I söndags mötte sonen (11 år) en kompis (yngre) på gatan. De skakade hand och sen fortsatte de var och en åt sitt håll.

Filmen heter Les 400 coups, det betyder de 400 slagen. Men om man säger "faire les 400 coups" så betyder det göra alla bus och ofog som tänkas kan.
Det ger titeln en dimension till, en som saknas i de flesta översättningar.

Torn och julklappstips

Kollar gamla foton. Har nämligen köpt nya batterier till kameran så det finns hopp för nya foton. Ännu inte existerande foton.
Det här med svart bakgrund är ju till för att foton ska komma till sin rätt.
Så då får jag väl göra något åt det, tänker jag.
Nu måste jag nästan försöka hitta min tornfilm igen...

Jo, om man är haj på det här med media så ska man tydligen publicera listor så här års. Jag har aldrig riktigt förstått mig på den grejen men nu medverkar jag ändå till en sån här lista. Julklappstips. Trogna läsare av bloggen har redan sett tipsen, men även andra tipsar där, så det kan ju vara värt det.

Tredje advent

Bästa mässorna i kvarteret helt klart hos dominikanerna.

Fördelar: De är många, de är glada, de skojar, när det är dags för nattvarden blir det liksom ett slammer. Barnen får bära fram bröd och vin, de tar emot och häller upp och pytsar ut. Det är lite som när barnen hjälper till att duka hemma.
De sjunger i stämmor på latin och de predikar med kunskap och distans. De är djupt personliga, och samtidigt eller just därför allmängiltiga.
Att fira mässan är att delta i bön.
Hos dominikanerna blir det tydligt.

Ibland tänker jag att just det är skillnaden mellan Stockholm och kontinentens städer. Här finns, vägg i vägg med frestelsen alltid förlåtelsen. Andra ord, andra budskap.

Och till skillnad mot vad man tror så är det killar med humor framför allt. De drar skämt, de skrattar när det blir fel. De är allvarliga men aldrig allvarliga på det sätt prästerna i Bergmans filmer är.
Mitt förhållande till protestantismen är rätt glest.
Pingis på fritidsgård i tidiga tonår.
Sen ingenting, tror jag.
Och det var ju inte pingis jag sökte.

En expats lucia

När jag bodde i Sverige bodde jag vid en park. På ena sidan om parken låg ett litet Konsum i ett område av smalhus, utbudet var riktat till små hushåll ofta med pensionärer.
Där kunde man köpa massa grejer i sån där plastkorv, bruna bönor, ärtsoppa, stuvade morötter. Sånt.

Vilket får mig att osökt komma in på vårt luciafirande. Nu kommer övergången, den är asflott: Jo, och nu har jag köpt pepparkaksdeg i sån där plastkorv! Smart va!? Den kommer från pepparkaksfabriken i Tyresö men jag köpte den här och det är jättekonstigt att tänka sig på något vis. Att även pepparkaksdeg tar exakt samma vägar som vi.
Jo, då bakar vi, vi har såna där stålmojänger, och hästargrisar och pepparkakor. Jag kom in på fel spår.

Och sen? Jo, sen tar vi fram nån cool luciafilm på tuben. Ni får gärna tipsa!
Och vad har detta med Konsum att göra?
Jo, det är samma känsla. Man gör något lite halvdant. Köper frukost klockan ett på natten i den dygnetruntöppna macken eftersom man måste ut efter cigaretter. Man orkar inte gå ut fastän det är fint väder. Man röker en cigarett till fastän man redan rökt många. Man köper mat på tub.

Men barnen gillar det!

Brassaï

skrev jag om då.
Det här är nog en av hans mest kända bilder. Lika känd som "Absinth" som jag ska se om jag hittar nu...

Uppdatering, jag har bytt par i hörnet som kysser varann. Något urskumt hände med den förra...

Tillbakablick

Det var tre år sedan jag började blogga, så när som på några dagar. Vill minnas att jag la den här bilden (La Santé, fängelset i kvarteret intill vid ett sällsynt snöfall) på ett av mina tidigaste inlägg, och att det var jättesvårt! Jag hade inte uppdaterat min webläsare på två år och blogg.se ville inte ta mina bilder. Alltsammans var otroligt arkaiskt.

Och sen skrev och skrev jag i det rus som är början på bloggandet. Förälskelsens rus.

Min plan, för en sådan hade jag, var att jag lagom till det att min andra roman kom ut, skulle vara en etablerad och mer eller mindre "känd" bloggare...
Inte fan.
Bonniers brydde sig lika lite om min blogg som min roman. Liksom resten av media, "offentligheten".
Det borde jag antagligen ha kunnat räkna ut, men det kunde jag inte.

Hur som helst hann jag liksom blogga i ett år innan den där romanen kom ut. Jag hade kul nästan hela tiden. Jag har sällan haft så många fåniga projekt som under den tiden. Fotoprojekt och andra projekt.

Och sen kom den där romanen och jag lärde mig länka och jag lärde mig vartefter en hel del grejer.
Och nu?
Ja, nu måste jag väl säga att det här bloggandet förändrats. Det gäller inte bara mig, det gäller lika mycket Helena som var med nästan från början, som läsare och som bloggare.
Det gäller säkert lika mycket alla andra som hållit på i det här som kallades bloggosfären. Då. Sen dess har det ju i och för sig hänt massor. Facebook. Blogggbävning och allt vad det heter.

Jag ska inte vara nostalgisk.... eller för resten, varför skulle jag inte vara det?
Det var roligare då. Det kommer man inte ifrån. Samtidigt, som alla vet, så kan man inte backa de så kallade bandet. Som i och för sig inte heller finns längre.
Man kan sabba usb-minnet? Man kan tappa bort lösenordet?

Nå, tillbaka till den andra romanen, som ändå var en sorts milstolpe, inte i bloggosfären, men för mig. När jag väl begrep att den hade sålt 279 ex så började jag ta reda på varför.
Och den undersökningen är nog inte avslutad än, men ett svar står att läsa i den där artikeln i Expressen.
Jag skriver inte för en svensk publik. Jag är inte en del av ett svenskt kulturklimat. Eller är jag? Jo, kanske, men i såna fall en tämligen osynlig och i viss mån osynliggjord del.

Slutsatsen är ju att för mina romaner, och romaner som liknar mina, finns inte några läsare i Sverige. I stort sett.
Jag kommer fortfarande inte ifrån den slutsatsen.
Jag kan i och för sig fråga mig vad som är viktigast, att bråka om den saken eller fortsätta skriva romaner som om ingenting hänt.

Båda alternativen framstår som rätt omöjliga.

Länkar

Nu kör jag lite länkar, tänkte jag. Tog i så att det knakade lätt igår på mao-bloggen om skolan.
Vilket föranledde reaktion från Svenskans ledarblogg.
Gulp, som de säger i serierna. Men man får väl se det som något positivt, vilket även Linder är inne på, att andra åsikter om skolan börjar höras i offentligheten. Att det blir något av en diskussion igen.
Och här kommer nästa grej, och när jag skrev den var jag faktiskt arg. Det tål att diskuteras, menar jag, att mina franska ungar läser klassiker, däribland just Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Men att jag själv aldrig stött på den i min skolgång, och att jag heller aldrig hört talas om några svenska barn som gjort det.

Och så skrev Thomas en mycket bra text om Glasgow och Birmingham igen, eller om "England", ni vet.

Nu tänker jag inte skriva mer arga grejer på ett tag. Hoppas jag.

Julkort

Jag förstod inte varför barnen sjöng I Faderns, Sonens och den Helige Andens naaamn.... Aaaaammeen! lågt och dystert. De brukar inte göra det.
Fast sen kollade jag och då begrep jag.
Killen närmast i rött är organist. Möblerna består av kapla och bara de playmobilgubbar som kunde ta av rustningen fick komma in. Skateboards, vapen och andra tillbehör lämnades i vapenhuset.
Fast jag ser att polisen inte fått av sig mössan. Tar han inte av den så åker han ut!

snö

Det snöar här. Jättekonstigt och kallt framför allt. Och jag kommer på mig själv med att nynna på en norsk översättning av en bit som Nalle Puh ska ha sjungit på norska då, om snöfall.
Och som enligt den norrman som lärde mig biten, norrmannen Hybelkaninen (den som ger en korrekt svensk översättning av det ordet vinner ett armborst), var mycket mer kongenial med originalet än originalet självt.
Nåt i den stilen.
Alltså, den norska översättningen av Nalle Puh är bättre än originalet.

svensk kulturkonservatism har - det vill säga, det har vi inte alls det!

Visst. Och en städare kallar man lokalvårdare och och en avdankad militär kallar man "tillhörande ersättningsreserven"?
Jag håller nog snarare med Pressyltan. Säkert också beroende på att jag bor där jag bor. Kulturkonservatism är en realitet i större delen av världen, höll jag på att säga, men åtminstone i hela Europa, utom då möjligen dess nordligaste och mest avskurna delar.
Kulturkonservatism är vidare ej att blanda ihop med politisk konservatism.
Snarare begås tankefelet i den konformistiska svenska nomenklaturan just här. Man tänker: Hjälp! Om jag säger att jag är kulturkonservativ så tror de att jag röstar på borgarna!!!???

Och det vill man ju inte att någon ska tro.
Men jag kan lugna er kära landsmän: Vad ni än röstar på så röstar ni på obildade - eh, ja. Obildade människor. Får man väl säga.

I somras

Kände för att lägga in en bild med mycket sten.

Lucköppning

Är med på Joruns adventskalender idag!

Backlitt

Tack. Är månne detta också en konsekvens av "krisen"? Tänker DN verkligen införa litteraturbevakning igen (eller som det heter i branschen: bevakning av kvalitetslitteratur)? Okej, det finns tydligen en kritiker som är villig att försöka. Det är ju alltid en början.

Nya bloggar

Har två nya bloggar att tipsa om, den första är verkligen ny och jag fann den hos Thomas, det handlar om Den långsamma bloggen!
Den andra är Ask som har flyttat till en blogg han kallar Haschverandan. Jag tycker att det är ett helt underbart namn på en blogg.
När jag läste om Houllebecqs och Lévys brevväxling såg jag, av någon anledning, Houllebecq stå på den där verandan i ett regnigt knallgrönt Irland. Han förklarade det, att han flyttade till Irland av skatteskäl och att han var emot en stat som la sig i allt vad medborgarna gjorde. Man fick ju inte ens röka (vanligt) längre. Han ville nog ha en haschveranda nånstans ute på bonnvischan, kanske hade han det redan.
Det enda han verkade sakna från Frankrike var det franska språket som han menade var en av de bästa grejerna som uppfunnits, liksom några enskilda franska landskap... resten tyckte han var crap.

fint bibliotek

länk till intressant skoltext

Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen, jag är bara sagolikt glad över att mina barn slipper den svenska skolan.
Ström Melins erfarenheter via barnen kunde göras redan då jag var barn och ung. Men förmodligen i mindre omfattning än idag.

Volvo

Jag tror så här: Volvo kommer att säljas, men inte än. Priset måste sjunka ytterligare, en symbolisk spänn, typ. Då köper någon asiatisk biltillverkare eller kanske amerikanska pensionsfonder.

svensk byggnadsvård har

Är inte det här en konstig "tankefigur"? "Byggnadsvård" skulle alltså vara att närmast likställa med att vilja hänga med grizzlybjörnar? Jag ser rätt många avgörande skillnader mellan björnar och gamla hus, visst är björnarna vilda, men knappast husen.
Och poängen skulle alltså vara att om medelklassen blir "pank" så kan den inte söndervårda de gamla husen på samma sätt som - säg - under efterkrigstiden.
Men grejen är väl att de allra flesta husen redan är totalt söndervårdade. Fönstren är bytta och golvvärme inlagd, väggarna är tjockare och isolerade liksom taken, själva stommen, höljet är inte längre detsamma utom möjligen i panelen och teglet.
Och spelar det då någon roll om man skrapar bort tapeter och river ut ett "felaktigt" diskbänksbeslag?
För att ett hus ska ha kvar något av sin ursprunglighet kräver det panka ägare rakt igenom, ända fram till idag, ägare som lagat och lappat men som inte haft för mycket pengar. Ägare som gjort ett minimum.
Såna hus finns inte i Sverige. Eller jo, det gör de väl, men de kan räknas på ena handens fingrar.

Hus ses inte så i Sverige, hus är ju något man byter, inte en fast punkt i tillvaron som ligger kvar genom generationer. Och med det kommer det praktiska tänkandet, man tänker i första hand på sig - inte på huset.
Huset ska passa en barnfamilj?
Jamen, då anpassar vi det till en barnfamilj.
Huset ska passa ett gammalt par?
Inga problem, bort med trösklar och bredda dörrarna.
Och så vidare.

Hus i Sverige är gjorda av trä och byter ägare i snitt hur ofta? Ja, ofta i alla fall.
Och varje ny ägare kommer med pengar.

Den som vill ha ett svenskt hus att vårda får nog vårda spåren av de senaste femtio årens vartefter insatta bekvämligheter. Att saker har en historia betyder ju just det, att man ser historiens gång i dem. Hus där man försöker återgå till originalskick blir ju återigen berövade sin historia!
Att det är en motsägelse utan like att köpa ett hus för en kortare period av livet och sen tro att det ska kunna bli något "historiskt" av det tycks falla få svenskar in. För att höra det måste man tillkalla en slottsarkitekt och inte ens då är man säker...

Nej, för fan. Fortsätt se husen som en sorts koftor i trä, en sorts förlängning av personligheten i lite hårdare material, bara.
Allt annat är en omöjlighet i vilket fall som helst.