fredag 12 december 2008

Tillbakablick


Det var tre år sedan jag började blogga, så när som på några dagar. Vill minnas att jag la den här bilden (La Santé, fängelset i kvarteret intill vid ett sällsynt snöfall) på ett av mina tidigaste inlägg, och att det var jättesvårt! Jag hade inte uppdaterat min webläsare på två år och blogg.se ville inte ta mina bilder. Alltsammans var otroligt arkaiskt.

Och sen skrev och skrev jag i det rus som är början på bloggandet. Förälskelsens rus.

Min plan, för en sådan hade jag, var att jag lagom till det att min andra roman kom ut, skulle vara en etablerad och mer eller mindre "känd" bloggare...
Inte fan.
Bonniers brydde sig lika lite om min blogg som min roman. Liksom resten av media, "offentligheten".
Det borde jag antagligen ha kunnat räkna ut, men det kunde jag inte.

Hur som helst hann jag liksom blogga i ett år innan den där romanen kom ut. Jag hade kul nästan hela tiden. Jag har sällan haft så många fåniga projekt som under den tiden. Fotoprojekt och andra projekt.

Och sen kom den där romanen och jag lärde mig länka och jag lärde mig vartefter en hel del grejer.
Och nu?
Ja, nu måste jag väl säga att det här bloggandet förändrats. Det gäller inte bara mig, det gäller lika mycket Helena som var med nästan från början, som läsare och som bloggare.
Det gäller säkert lika mycket alla andra som hållit på i det här som kallades bloggosfären. Då. Sen dess har det ju i och för sig hänt massor. Facebook. Blogggbävning och allt vad det heter.

Jag ska inte vara nostalgisk.... eller för resten, varför skulle jag inte vara det?
Det var roligare då. Det kommer man inte ifrån. Samtidigt, som alla vet, så kan man inte backa de så kallade bandet. Som i och för sig inte heller finns längre.
Man kan sabba usb-minnet? Man kan tappa bort lösenordet?

Nå, tillbaka till den andra romanen, som ändå var en sorts milstolpe, inte i bloggosfären, men för mig. När jag väl begrep att den hade sålt 279 ex så började jag ta reda på varför.
Och den undersökningen är nog inte avslutad än, men ett svar står att läsa i den där artikeln i Expressen.
Jag skriver inte för en svensk publik. Jag är inte en del av ett svenskt kulturklimat. Eller är jag? Jo, kanske, men i såna fall en tämligen osynlig och i viss mån osynliggjord del.

Slutsatsen är ju att för mina romaner, och romaner som liknar mina, finns inte några läsare i Sverige. I stort sett.
Jag kommer fortfarande inte ifrån den slutsatsen.
Jag kan i och för sig fråga mig vad som är viktigast, att bråka om den saken eller fortsätta skriva romaner som om ingenting hänt.

Båda alternativen framstår som rätt omöjliga.

10 kommentarer:

Anonym sa...

Nu är det 280 ex sålda. Misströsta icke.
Skriv av ditt inre tvång, som det så uppfordrande heter.

Karin S sa...

Wu,
Tvång och tvång.
I och för sig vore det väl rätt dumt att tro att det är ett enkelt "yrke", författarens...

Anonym sa...

Tja, yrke eller kall. Antagligen är det som med ditt andra "yrke" -arkitektens.
Själv ser jag det med viss bitterljuv eftersmak; ibland känns det mer som ett slags lyte. Man har det med sig för alltid, ser världen igenom, påverkar sina närmaste och i sina krumsprång eventuellt lyckas lämna ett avtryck, karva fram något lyckat. "Publiken" är alltid krävande, har - i bästa fall - en egen "smak" och lön för mödan... ja, du vet. Enligt någon vedertagen legend är hungern en nödvändig drivfjäder för kreativiten för fria yrkesutövare.
Nja... ord, ord, ord.

Din bok, halvvägs in, gillar jag mycket.

Karin S sa...

Wu,
Jovisst känns det som et lyte många gånger, båda kallen, eller yrkena. Att man är så pass omöjlig som man är på något vis.

Kul att du gillar boken.

Anonym sa...

...Att man är så pass omöjlig som man är på något vis...

Ja, herreje Karin, jag minns din formuleringslusta. Det är en väl så kreativ göra, känner jag.
"Romanbygge" är vad det kallas, det du sysslar med och visst, det handlar om byggnadsverk... Inget dåligt sätt att vara arkitekt på.
Man ryser ibland när det talas om "arkitekten bakom detta krig..." eller "arkitekten bakom denna djävulska plan..."

(Är nu färdig med soffans bottenvåning, har farit upp och ner med hissen ett par gånger och tänker ta mig till BRYTSKIVERUM i ett nafs:-)

Luciabetraktelsen högre upp... jo, nog har det sina poänger att vara utrikes och se sitt förflutna komma efter en. Som vore det lagbundet på något vis... Sedan, vid besök i "hemlandet", upptäcker man att det "utrikes" kan ha blivit väldigt hemma, också.

(Nu tänker jag inte "stalka" i alla dina trådar... det är nästan så att e-mail vore rakare)

Karin S sa...

Kör för det:

karin[punkt]stensdotter[at]gmail.com

det ska bli kul!

Anonym sa...

Dina slutsatser känns välbekanta. Det är som om det redan är ett så litet land, det där landet, att man, om man dessutom är en minoritet, blir så liten, att man knappt finns till. Hade du varit fransktalande och levt i ett annat land än Frankrike och skrivit på franska ändå, hade du med samma proportion intressenter genast haft ett par tusen ex i upplaga. Har du funderat på att skriva på franska?

Karin S sa...

Ja, eller det är som om man i och för sig kan skjuta mål men att man, när man gör det, är utanför planen.
Och då räknas inte målen...

Jag har funderat på att skriva på franska och jag har försökt. Jag tycker inte att det blir speciellt bra. I alla fall inte lika bra.

Fast nu läste jag just en bok av en fransyska bosatt i USA som själv sa att hon skrev på franglais, och hon fick hjälp av förlaget att ordna språket. Men jag som läsare var verkligen inte imponerad av hennes språk.
Som författare är jag mer beroende av språket än av berättelsen, om du förstår vad jag menar, det finns de som är tvärtom men tyvärr tillhör jag inte den skaran.

Anonym sa...

Jag förstår naturligtvis vad du menar Men jag undrar - eftersom jag själv funderar rätt mycket på det här - om man efter många år i ett annat språk inte långsamt kommer närmre det, och samtidigt förlorar fästet i det gamla. Jag är fast i glipan mellan svenska och tyska - det första har mer djup, men mindre rörlighet i nuet. Det andra är mer flackt, men på något sätt också mer tillgängligt. Som icke-modersmål kan det också vara mer ett instrument, och just därför fungera som skrivspråk och experimentfält. Men det är kanske en karaktärsfråga. En del författare har bytt språk ganska omgående, särskilt fransk litteratur har ju en del sådana exempel. Medan andra är helt oförmögna till det. Inte vet jag.

Karin S sa...

Jo, jag förstår också vad du menar. Man har en massa upplevelser i det här nya språket som man inte har i det gamla. Den glipan känner jag också av, särskilt nere i södra Frankrike där det finns en massa djur och växter som inte finns i Sverige.
Fast jag är nog lite nördig där, jag wikipediar mig fram i såna fall, går via latinet i fågelböcker till svenska ord - för de finns i regel.

Det är som om jag verkligen inte vill släppa svenskan, vilket inte hindrar att den släpper mig. Det händer ju att det första ord som slår mig inför något är på franska.

Fast då tänker jag att det kanske också är ett språk, svenska med franska inslag. Det är ju trots allt inte förbjudet?

Jag tror att min motsträviga inställning beror på flera saker. Att jag kom hit rätt sent i livet, att jag redan hade börjat skriva på svenska, att jag läst så väldigt mycket mer på svenska. Att jag INTE skriver särskilt mycket på franska.

Fast själva glipan som du nämner är lite oroande, eller mycket oroande.
Dépaysement. Som de säger här och som jag inte finner någon motsvarighet till...