lördag 10 oktober 2009

Mer språk, allmän kurs

Sonen ska på audiens hos påven. Inte bara han förstås, utan hela klassen.
Vi tyckte att det lät jättespännande och frågade hur man tilltalar påven.
Pater eller padre? föreslog jag.
Fazzörr, sa maken.
Han är helig, sa sonen, Saint Père!
Jamen han är ju italiensk?
Han är tysk! ropade sonen.
Vater?
Vaterland! klämde någon i med.
Heilige Vaterland?
Han kan franska, sa dottern.
Va?
Han kan franska och ni är värdelösa på språk.
Då började barnens far (inte den helige, alltså) sjunga Oh Tannen Baum, vilket är det enda som finns kvar efter hans sex års studier i det tyska språket inom l'Education Nationale Française. Och då dör barnen.

Saken är den att maken satt (som pojke) längst fram vid katedern. Undervisningsmetoden var ny och modern. Den bestod i att en lärare kom och satte på en sån där stor rullbandspelare, ni vet. Efter att han spolat lite fram och tillbaka först.
Sen gick han och klassen skulle säga efter.
Någon bit in på terminen märkte maken att om han istället för att sätta i kontakten, vilket läraren bad honom, satte densamma mot sin stols ben så blev hela stolen elektrisk. Kul. Han gjorde de på kompisens stol och kompisen skrek rakt ut att det här var Zö Elektrikall Chair.
Läraren kunde naturligtvis inte fortsätta med bandspelaren, och på så sätt eliminerades det sista hindret och barnen slapp helt tyskan!

Mina barn lär sig också tyska inom det här utomordentliga undervisningssystemet.
Så man får ju vara glad om de lär sig sjunga Oh Tannen Baum.
Det är en jädra fin bit.

8 kommentarer:

Bengt O. Karlsson sa...

Jag har morsat på den gamle påven, JP alltså. Sedan jag blivit föreställd utspann sig följande samtal:

JPII - Which country are you from Mr. Karlsson?
Jag: -Sweden, Your Holiness.
JPII- Sweden. Aha.

Några dagar efter fick jag en "guldmedalj" från Vatikanen och massvis med fotografier med mig och påven. Mamma var väldigt stolt. Hoppas din som också får något.

Karin S sa...

Bengt O,
Kul! Ja, maken påstod att man fick en medalj, och du bekräftar alltså det? Själv ställde jag mig lite frågande till det, tyckte att ett litet kors vore mer passande, men nähä.
Och foton vill jag förstås ha! Jag kommer vara lika stolt som din mamma.

Hoppas han nu inte blir sjuk eller nåt. Påven alltså.

hej

einar askestad sa...

karin,

idag skriver ulf eriksson i svd en liten "kommentar" till "berättelse-debatten". som vanligt i denna ljumma, snälla och "lagom" men ändå påtagligt auktoritära generation får man liksom läsa mellan raderna för att förstå vad och vilka som åsyftas. ingen tvekan dock om att man vet var skåpet skall stå.

allt gott

einar

Karin S sa...

Einar,
Jo, jag tror jag hittade det hela, manifestförfattarna eller om det nu var vi allihop som skriver på svenska fick sig/oss en släng av sleven:

Den ängsliga svenska prosans paradgren är att knyta an till en ärkeberättelse, helst ur det moderna Sveriges nära förflutna. De stora författarna, däremot, skriver sig loss ur berättandet för att beröra desto mer.

Jomän, här är skåpet ställt i högsätet.

Det knasiga, om man nu ska kommentera, är väl i och för sig att de flesta verkar anse att alla andra tillhör "den ängsliga svenska prosan", dock inte de själva?

Och hur man än gör, svensk prosa skriver vi allihop, vare sig vi är ängsliga eller ej.
Det är något väldigt missunnsamt med alltsammans.
Bara därför:
Själv unnar jag Ulf Eriksson (som jag visserligen aldrig läst något av) framgång på framgång, och detta av hela mitt hjärta!

Ironiskt är att både Larsmo och Eriksson, så vitt jag förstår, är totalt okända för en större allmänhet? Rätta mig gärna om jag har fel...

einar askestad sa...

karin,

jag skrev en längre kommentar till ulf erikssons krönika hos therese bohman. jag borde ha låtit bli, möjligen skriva en artikel, men icke. larsmo och eriksson tillhör de mest bekanta författarna i sin generation, vilket gör det förvånande att du inte känner till dem väl. däremot kan jag förstå att du inte har läst dem, för det har ärligt talat inte många jag känner gjort. jag levde länge i en illusion om att de stora förlagen visste vad de höll på med, men efter dryga femton böcker av eriksson var jag tvungen att ge upp. men givetvis finns alltid möjligheten att jag helt enkelt inte begriper vad som är så väsentligt, begåvat och angeläget i böckerna ifråga. nu har jag som du ser slängt in ännu en kinapuff i den litterära ankdammens
dynamitförråd, så då kan jag lika gärna säga att detta omdöme gäller - underligt nog - de flesta författarna i den generation (femtiotalisterna). nåväl, låt mig ännu en gång påpeka att jag endast är intresserad av själva
sakfrågan, och att jag anser att just den frågan lyser med sin frånvaro i vårt kära offentliga rum. jag hänvisar alltså till mitt inlägg på therese bohmans blogg, kanske kan vi förena våra krafter där?

allt gott, du lyckliga i exil

einar

Karin S sa...

Einar,

Läste din kommentar hos Therese, och den var bra. Säger på sitt sätt ungefär det jag sa apropå på Larsmo, detta jäkla ruinlandskap vi ska behöva ärva och aldrig ifrågasätta!?

Känner till och känner till. Jag har ju hört dessa båda mäns namn nämnas och jag vet ju att de skriver litteraturkritik. Men jag har, som sagt, aldrig lockats att läsa deras böcker.
Men så har jag heller aldrig gjort mig några illusioner om att vara Författare. Jag har bara läst det som roat mig, här i livet. Kanske har jag en dag vänt på en bok av någon av dessa herrar i bokhandeln och - inte tagit med den till kassan.

Det som möjligen i sammanhanget (den "litterära" världen...) är ovanligt med mig är att jag inte läst litteraturhistoria eller språk på universitetet, att jag aldrig varit på en författaruppläsning/träff innan jag själv hade debuterat (sen dess har jag väl varit på två, tror jag, eller möjligen tre, då jag själv föreställde författaren), att jag aldrig någonsin varit författargruopie...

Jag höll på att få in en kortare text i någon tidning/tidskrift på åttiotalet någon gång. När den i och för sig vänlige redaktören sa ja, så ändrade jag mig snabbt.

Därför känner jag inte några författare. Och ärligt talat så är just det inget jag sörjer.
Litteratur och skrivande är för mig rent solitära sysselsättningar. Jag vill inte ha böcker upplästa på skiva, jag vill heller inte träffa några författare. Eller jo, det kan jag väl göra, men jag är inte så intresserad av dem på det sättet.

När jag debuterade gjorde även en hoper yngre kvinnor det samtidigt. Jag minns att vi satt med bonniersmänniskor och dessa på det där stället där man åt pyttipanna i bås och dessa unga kvinnor talade dels om att de skulle missa ett avsnitt av långuppläsningen av Proust som tilldrog sig någonstans. En Bonnierstant liksom sufflerade att detta var ett Evenemang just nu, och jag bara skakade på huvudet. Jag kan inte tänka mig något tråkigare.

Sen pratade vi om att Svensk Damtidning publicerade ett avsnitt ur min debutbok och de här unga kvinnorna tittade på mig som om jag var något katten släpat in.
Själva skrev de poesi om Odenplan som de framförde med stort allvar.

Jag tror att det handlar om att 95% i alla yrkesgrupper är - hur ska jag säga - kollektivister. Sociala varelser, gruppmänniskor.
Det är inte jag, det enda jag var ute efter då (och egentligen fortfarande nu) vad gäller umgänge med andra människor är att ha roligt. Att då och då skratta högt och hjärtligt.
Och att liksom bena ut saker och lägga dem bakom mig.
Resten struntar jag i.

Och ja, 95% av de svenska böcker jag försökt läsa de senaste tjugo åren har ju varit skrivna av de här människorna. Men. Inte alla.

Så därför känner jag nog till ovanligt få författare.

Både Larsmo och Eriksson, om man kollar på deras utgivning (kollade i alla fall Larsmos hemsida) verkar på så sätt ganska sorgliga att ingen läser dem. Visst, ett fåtal i deras egen generation. Men ta en sån läsare som min mamma, som verkligen är en trogen läsare av skönlitteratur - hon tycker att de är för tråkiga. Liksom hon tyckte om de unga kvinnorna som debuterade samtidigt som jag.

Det är inte bara den bildade borgerligheten som övergivit litteraturen, det är lika mycket litteraturen som övergivit den bildade borgerligheten. För att inte tala om kritiken.

einar askestad sa...

karin,

jag instämmer i allt du skriver ovan - ovanligt att göra, för en som inte hör till de kollektiv som du talar om. jag är dock glad över att ha "hittat" dig - och för detta måste jag tacka "nätet" - liksom jag är tacksam för några till människor/bloggar som jag annars antagligen inte hade kommit i kontakt med.

ja, "litteraturen" har övergivit läsarna, och då menar jag inte den breda massan läsare, utan det engagerade fåtal som behövs för att hålla det intellektuella livet levande och angeläget. (de stora) förlagen, kultursidorna, radio och teve - överallt har (anställda) "kulturarbetare" tagit över och i allt för hög grad glömt det egentliga ärendet - och det moraliska ansvar som hör till detsamma.

allt gott

einar

Karin S sa...

Einar,
Jo, vi har ofta ungefär samma syn, om än från olika utgångspunkter.

Jag skrev också en ilsken bit hos Therese, möjligen ilsknare än din? Nej, ungefär lika, tror jag.

Och även jag är glad att du dykt upp, liksom jag är glad för några bloggande själsfränder. Kanske, och det är vad jag i alla fall vill tro, är vi fler än vad det verkar just nu, som inte vill skriva in oss i den där - svenska samtidslunken med allt vad den nu innebär av löjligheter.

Att med djupsinne begrunda den (svenska) postkoloniala erfarenheten, att med stort allvar hävda den hela berättelsens död, att se allt ur könsperspektiv - som om vi skrev med könet och inte med hjärnan?, att i varje ögonblick ta mig själv på Väldigt Stort Allvar.

Finns mycket som gör att jag redan på den tiden jag bodde i Sverige var främmande i Sverige.
Å andra sidan, jag är främmande även här.