(Ludvigsberg 1859-60) på Skinnarviksberget i Stockholm. Lamm var fabriksägare och producerade gjutjärnsgods till byggen men också finare saker som ångmaskiner, säger Bedoire i Ett judiskt Europa. Bedoire börjar med några judiska familjer verksamma i Sverige, familjer som kom hit i slutet av 1700-talet, förmodligen som en följd av den reform Gustav III införde om dessas utökade möjligheter att bedriva verksamhet här, liksom om religionsfrihet. De var entreprnörer och kunniga inom sina verksamhetsområden och hade dessutom så gott som alltid ett internationellt kontaktnät.Men nu citerar jag Beddan om det här huset:
Hans villa är med sitt utsiktstorn och rummen symmetriskt grupperade kring trapphus och centralt belägen sal inspirerad från Berlin. Stilblandningen är ovanlig, renässansaktiga former mot yttervärlden och fabriken, gotiska spetsbågar mot den inre, privata gården. Byggnaden var påtagligt elegant, inredd med kakelugnar i carraramarmor, nyrokokomöblemang i Cubamahogny, heltäckande Bryssel-mattor och i fabrikens rum en stor skinnklädd soffa av gjutjärn, dessutom en mängd stora oljemålningar av hans konstnärsvänner.
Låter det inte fantastiskt?
Men smolk i glädjebägaren fanns förstås. Villan låg nära kåkbebyggelse med en mängd krogar där judehatet levde oförställt.
Så småningom flyttade familjen till city istället, och även där lät Lamm bygga om kåken med det senaste, smäckra gjutjärnskolonner och dekorerad portal från judiska kollegor i New York.
Jag skulle kunna skriva av hela boken här, men det vore dels ett brott mot upphovsrätten och dels orealistiskt. Den är på 500 sidor ungefär.
Men jag tror att jag återkommer till den!
Hej så länge!
14 kommentarer:
Och jag tänker att jag knappt visste att det fanns judar i Sverige. Jo, det är klart, Judiska Teatern och några kända ansikten men i vardagslivet träffade jag judar först i Frankrike. Eller snarare det var först i Frankrike jag visste att de var judar, och också att det var viktigt. I början reagerade jag ofta på att folk sa så; de är judar; han är jude etc. Vadå tänkte jag, vad spelar det för roll?
Men det spelar roll för dem, inser man snabbt. Först i Frankrike lärde jag mig skillnad på Serafader och Azkhenazer (hur nu detta stavas på svenska). De judar jag känner är unga par från sekulariserade familjer men med ett rätt tungt familjearv. Det är inte frågan om att gifta sig med någon som inte är jude, man äter kosher, inte av övertygelse utan av tradition etc. Det hela verkar ofta rätt jobbigt och krävande.
Utifrån sett verkar skillnaden mellan serfadernas kultur och den muslimska nordafrikanska kulturen marginell. Samma typ av mat, musik, familjens roll, "matriarkatet", traditionernas betydelse etc. Semitiska kusiner så långt från vår nordliga protestantiska kultur.
Det finns bara 13 miljoner judar i världen tror jag, det är ju ingeting. I Frankrike finns det knappt 500 000 och man måste ju säga att de inom många områden är oproportioneligt framgångsrika.
Charlie,
Jag håller på sätt och vis med dig. Även om jag visste att de fanns så tror jag inte att jag stött på mer än några få, och en enda infödd.
Men inte för inte har jag läst arkitekturhistoria för Fredric Bedoire, och om man intresserar sig för kulturhistoria dyker samma namn upp med jämna mellanrum.
Här sätts de in i sitt sammanhang och ibland jublar jag av igenkännandets glädje. Varuhuset Leja till exempel, som min farmor kunde referera till nämns här. Och alla bankirerna och palatsen och det orientaliska i kombintaion med det hypermoderna.
Det ÄR verkligen fascinerande och en del av den kontinentala historia jag brukar morra om saknas i Sverige. Fel av mig.
Fast TUNN är den nog, trots allt ändå.
Annars har även jag först här stött på judar i vardagen. Av olika slag. Och även först här har jag väl börjat haja komplexiteten i hela ämnet. Judarnas med européernas hårt sammantvinnade historia, liksom deras särart. Skillnaderna mellan öst och väst och genom Némirovsky tycker jag nästan att jag känner en till. Henne.
Men den judiska historien ÄR mindre närvarande i Sverige än i Frankrike, det kommer man inte ifrån.
För resten, fransmännens vana att påpeka att någon är jude hakade jag också upp mig på i början. Jag anade något antisemitiskt i det, och ibland dyker det ju upp, plumpa skämt, ordstäv med judar inblandade, samtidigt är åtminstone de fransmän jag stött på som kan kläcka ur sig liknande grejer på samma gång goda vänner med judar och respekterar dem i allra högsta grad.
För mig framstår det fortfarande som lite mysko och inkonsekvent.
Ja reagerade också väldigt negativt i början på påpekandena. Men efter ett tag förstod jag att det inte alltid låg någon värdering bakom, bara ett konstaterande, han är från Bretagne, hon är judinna. Här i USA påpekas det också hela tiden vad man har för ursprung.
Men visst finns den antisemitismen, på samma sätt som banaliserat skitsnack om araber. Samtidgit har den judiska minoriteten klättrat mycket högre på samhällsstegen än den muslimska. En helt annan historia förstås, ännu mer komplicerad pga kolonialismen, finns väl egentligen ingen anledning att jämföra.
Jag läste i artikeln att det inte fanns någn plats för dem utom Israel. Tror muslimer kan känna samma sak, de kan inte åka hem till Iran tex, men de är heller inte välkomna i Europa el. USA. Vad finns kvar?
Sedan har jag förstås att judar från Nordafrika, Séfarade, och från östeuropa, Ashkénaze, inte alltid känner sig som samma folk. Eller i alla fall inte samma kultur. Det finns mågna kulturer inom kuturen.
Det som gör det så speciellt är ju också att det både är en religion och ett folkslag. Man gör skillnad på västerlänningar och kristna, araber och muslimer, inom det judiska ska allt rymmas.
Jo, det har jag också fattat. De nordafrikanska judarna har verkligen en helt annan historia än de europeiska, liksom det är stor skillnad på judar i Västeuropa som oftast (som jag fattat det) är mer assilmilerade, sekulariserade och inlemmade i det land de "råkar" finnas i. De talar inte jiddish utan landets språk och de är sällan ortodoxa. Inte heller finns gettot.
Så egentligen blir det rätt puckat, vilket du ju är inne på, att dra alla över en kam.
Tja Charlie, om du "knappt viste att det fanns judar i Sverige" så är det bara att leta rätt på Radio Islam och Abdel Rami som gjort upp långa listor på svenska judar. Inget ont i det i och för sig - där fanns flera av mina vänner, kollegor och bekanta som jag iofs aldrig tänkt på som "judar" - men Ramis avsikter var ju inte på något sätt kosher om jag säger så.
Myrdal som vi diskuterat annorstädes har uppträtt i Radio Islam och bl.a. sagt "Det är bara fånigheter när de säger att ni är antisemiter". Tyvärr var domstolarna av annan uppfattning och dömde Rami för "hets mot folkgrupp".
Nu är jag iofs ingen vän av lagen om "hets mot folkgrupp" men Rami och Radio Islam är utan tvekan en av de vidrigaste företeelser som skyddats av yttrandefrihetsprincipen i Sverige.
Du har rätt Bengt, jag har aldrig tillhört radio Islams lyssnarskara!
Visst fick det här ändå rätt mycket uppmärksamhet i Sverige? Liksom gravskändningarna?
Jag tror det finns en hel del mer subtil och dold antisemitism också, kanske mer så i Frankrike dock där judar har en mycket mer framträdande roll i politik och affärsliv.
Det jag reagerade på när jag kom dit var just att alla "visste" vilka som var judar och inte. Och att man tyckte det spelade roll, det tror jag inte det gör för gemene man i Sverige på samma sätt. Däremot "vet" vi ofta vilka som är Araber (även om de råkar vara perser).
Charlie,
Jag börjar misstänka att det är precis tvärtom! Det vill säga det finns en sorts antisemitism i Frankrike, både allvarlig (utanför det judiska kulturcentret i vårt kvarter står två snutar i varsin kur, dygnet runt, och det är väl inte utan anledning) och som en obearbetad kvarleva - i språket, i värderingar etc. Men det finns också, som du påpekar, en livligare debatt om hela 1900-talshistorien och fler judar i offentligheten.
Men konflikten Palestina/Israel är minst lika närvarande här. Och 1900-talets historia och Förintelsen är MER närvarande.
Men, vad jag skulle komma till, är t ex den här Repaluu nu (eller vad han heter), han skulle ju aldrig själv medge att han är antisemit, men det han säger är ju faktiskt rent Israel/judefientligt?
Jag begriper inte hur en politiker inte tar avstånd från allt våld mot grupper av invånare i en kommun. Och det utan en massa hänvisningar till utrikesaffärer?!
Den svenska hållningen gentemot Israel är ju väldigt sval, massmedias bevakning så gott som undantagslöst ut en palestinsk synvinkel - visst, den måste finnas, men måste inte även den andra sidan komma till tals, så att vi får höra hur den resonerar?
Och judar i den svenska offentligheten har inte haft det lätt, tänk på Per Ahlmark.
Det du nämner om att påpeka att folk/familjer är judar förekommer faktiskt även i Sverige.
Och då OFTA i karakäristiska fördoms-situationer. Som när en fd kompis när jag beklagade mig över Bonniers snålhet i något sammanhang sa: Jamen, Karin, de är ju judar...
Vid läsningen av Bedoires bok inser jag att man kan se på den här gruppen (judarna) på två sätt. De kom, de var entreprenörer, de var och blev rika, de tillhörde snart samhällseliten, framförallt ekonomiskt men de var ofta mecenater och kände sig tvungna att donera MER än sina inhemska landsmän till stipendier och offentlighet. De måste liksom vara lite bättre medborgare än alla andra för att justifiera sin existens. Och man kunde beundra dem och "hänga på".
ELLER: De möttes med hat, fördomar och ofta avundsjuka. Jag undrar om denna högborgerliga judenhet i Sverige, just inte drabbades av samma avund som resten av borgerligheten, som ju redan var för liten i sig för att få något egentligt politiskt inflytande. Och för att kunna stå emot trycket på något vis.
Trycket in i mallen av likformighet och svenskhet.
Så, det finns antisemitism också. Man KAN se hela den vänster-liberala gruppens tämliga ensidiga kritik av staten Israel som en rest av en äldre form av antisemitism, den familjen Lamm drabbades av på Skinnarviksberget.
Vilket inte hindrar att man också kan kritisera staten Israels agerande UTAN att för den sakens skull vara antisemit.
Det beror på hur det görs.
Skulle jag säga.
Karin,
Jag håller nog med om allt du skriver. Reeplaus uttalanden är helt oförsvarsbara. Bra artikel här: http://madeleinesjostedt.wordpress.com/2010/01/27/sjalvklart-ar-kommunalpolitiken-global-atminstone-i-stockholm/
Man kanske ska puckla på svenskar också eftersom de inte tar avstånd från eh...Baltutlämningen?
Sedan vet jag inte hur biased de svenska medierna är, det är ju populärt att säga så, men nog kritiseras extrema muslimer och terrorister också? Extremister finns ju på båda sidorna, och en stor lidande befolkning i mitten.
Palestina - Israel är jättekomplicerat men faktiskt en helt annan fråga än att tolerera rasism i Sverige (även om det för utövarna finns en koppling).
Och det är ju sorgligt att se, i SE som i FR, att minoriteterna ger sig på varandra. Jag blir trampad på allså hittar jag någon att trampa på.
Charlie, och nu är det jag som håller med dig.
Oj, Villa Ludvigsberg! Där har jag varit några gånger, på den tiden när konsultfirman Consultus(?) hade det som kontor. Kommunikationsbyrån som jag jobbade på hyrde det gamla stallet inne på gården och där satt jag och slet några år i början av nittiotalet innan vi växte ur lokalerna och flyttade till Odengatan och sedan vidare till Gävlegatan.
Så överraskande att se det vackra huset här!
När jag ändå skriver: vad är en brysselmatta? Känns som något vi borde ha i våra korridorer.
Jorun,
Kul. Jag undrar också vad brysselmattor är, för mig låter det lite oseriöst, lite som brysselkål som jag tycker är en ovanligt fånig kål. Vi får väl googla!
Sagt och gjort:
En brysselmatta är en sorts maskinvävd sammetsaktig matta med invävda färgglada figurer.
Skämtsamt har ordet getts betydelsen "ful, ogräsbevuxen åker i EU-träda".
(källa: Wikipedias tveksamma brunnar, konsumera med en nypa salt och en koltablett)
Skicka en kommentar