Agneta, Ja. Jag TROR att man helst ska ha med sig en sten "hemifrån" att lägga på en judisk grav. Men vilken betydelsen egentligen är vet jag inte. Hedra? Levertins dikt hamnade under en annan bild men jag klämmer in den här med
Här är den från wiki:
På judiska kyrkogården (sic!) i Prag
Lägg icke blommor, band och fransar på vården över deras ben, ej livet gav dem gröna kransar men sten. På vårdarne lägg sten!
Så gjorde fädren, de som jagats från land till land i spe och skam och genom sekel som ej dagats sett ghettots jämmer slå sin stam.
Där den förtröttade fått somna från hemlös vandrings tistelstråt, och ängslat hjärta äntligt domna från andras hån och egen gråt,
där ej med sommarns löften gäcken den döda ro, som vunnits ren. Ej blommor lägg som kärlekstecken på vårdarne, ej grönt. Lägg sten!
Sicet klämder jag in för att det alltså inte är en kyrkogård.
Jag tror att begreppet kyrkogård sedan rätt länge är synonymt med begravningsplats. I större städer finns olika avdelningar, mer eller mindre separerade, för olika religioners begravningsskick.
Om stenarna på judiska begravningsplatser hittade jag följande i NE som har en rätt lång artikel om olika begravningsskick i Malmö. Lägg märke till att man växlar mellan att kalla den judiska för begravningsplats respektive kyrkogård.
Den judiska begravningsplatsen ligger vid sidan av en av tre sammanhängande kyrkogårdarna i Malmö.
»Det enda som egentligen syns över muren är det gråa kapellet, men väl innanför ser det ut ungefär som på en kristen kyrkogård. Judar ska begravas inom tjugofyra timmar och förs efter döden direkt till det judiska kapellet. Där utförs en religiös tvagning och kroppen kläs i vitt. Begravningsgudstjänsten sker i begravningskapellet och leds av rabbinen, kantorn eller en annan rättrogen judisk man och den döde får alltid en jordbegravning.
När vi tittar närmare på gravstenarna ser vi att det ligger småstenar på många av dem. Dessa stenar läggs i stället för blommor som en symbol för evigt minne. Inga blommor kantar heller kistan vid begravningen utan man använder ett bårtäcke med davidsstjärnan. När en anhörig dör täcker man speglarna i huset under en sorgevecka, då släkt och vänner hälsar på och har med sig mat.
– Enligt judendomen är kroppen inte vår utan den ägs av Gud och förvaltas av oss. Därför är varaktiga förändringar som tatueringar inte tillåtna.«
Wow, Agneta, det här måste jag nästan klippa in på det andra inlägget där de andra "är". Dumt med så många poster av mig, men det blir så med telefonen!
6 kommentarer:
Har småstenarna på gravarna någon symbolisk betydelse?
Agneta,
Ja. Jag TROR att man helst ska ha med sig en sten "hemifrån" att lägga på en judisk grav. Men vilken betydelsen egentligen är vet jag inte. Hedra?
Levertins dikt hamnade under en annan bild men jag klämmer in den här med
Här är den från wiki:
På judiska kyrkogården (sic!) i Prag
Lägg icke blommor, band och fransar
på vården över deras ben,
ej livet gav dem gröna kransar
men sten. På vårdarne lägg sten!
Så gjorde fädren, de som jagats
från land till land i spe och skam
och genom sekel som ej dagats
sett ghettots jämmer slå sin stam.
Där den förtröttade fått somna
från hemlös vandrings tistelstråt,
och ängslat hjärta äntligt domna
från andras hån och egen gråt,
där ej med sommarns löften gäcken
den döda ro, som vunnits ren.
Ej blommor lägg som kärlekstecken
på vårdarne, ej grönt. Lägg sten!
Sicet klämder jag in för att det alltså inte är en kyrkogård.
Jag tror att begreppet kyrkogård sedan rätt länge är synonymt med begravningsplats. I större städer finns olika avdelningar, mer eller mindre separerade, för olika religioners begravningsskick.
Om stenarna på judiska begravningsplatser hittade jag följande i NE som har en rätt lång artikel om olika begravningsskick i Malmö. Lägg märke till att man växlar mellan att kalla den judiska för begravningsplats respektive kyrkogård.
Den judiska begravningsplatsen ligger vid sidan av en av tre sammanhängande kyrkogårdarna i Malmö.
»Det enda som egentligen syns över muren är det gråa kapellet, men väl innanför ser det ut ungefär som på en kristen kyrkogård. Judar ska begravas inom tjugofyra timmar och förs efter döden direkt till det judiska kapellet. Där utförs en religiös tvagning och kroppen kläs i vitt. Begravningsgudstjänsten sker i begravningskapellet och leds av rabbinen, kantorn eller en annan rättrogen judisk man och den döde får alltid en jordbegravning.
När vi tittar närmare på gravstenarna ser vi att det ligger småstenar på många av dem. Dessa stenar läggs i stället för blommor som en symbol för evigt minne. Inga blommor kantar heller kistan vid begravningen utan man använder ett bårtäcke med davidsstjärnan. När en anhörig dör täcker man speglarna i huset under en sorgevecka, då släkt och vänner hälsar på och har med sig mat.
– Enligt judendomen är kroppen inte vår utan den ägs av Gud och förvaltas av oss. Därför är varaktiga förändringar som tatueringar inte tillåtna.«
Wow, Agneta, det här måste jag nästan klippa in på det andra inlägget där de andra "är". Dumt med så många poster av mig, men det blir så med telefonen!
"Ej blommor lägg som kärlekstecken
på vårdarne, ej grönt. Lägg sten!"
Vilken vacker dikt av Levertin!
Blommor vissnar men stenar symboliserar evigheten. Det är en fin tradition.
Tack Karin för dina fina inlägg och bilder.
Inget att tacka för Julia, det är jag som ska tacka! :)
Skicka en kommentar