Här domineras fortfarande media av terrordåden i södra Frankrike och gripandet av den som utförde dem. Le salaud.
De franska presidentkandidaterna lyckades i sina första intervjuer hålla samman och sa allihop vettiga och självklara saker. Men sen började de hacka på varandra, Eva Joly t ex menade att Sarko gjorde fel då han på en högstadieskola igår hade sagt att det här hade kunnat hända även här. Nej, vuxna ska vara tjygga! sa Joly. Nej, det sa hon inte, men i stort sett sa hon det, vuxna ska inte oroa, de ska lugna och just skapa trygghet.
Kan inte hjälpa att jag tror att det var Sarko som gjorde rätt, det var alltså frågan om högstadiebarn.
Svenska judiska vänner är ledsna för att Reinfeldt inte sagt flasklock. Bildt har tydligen apropå något annat mer eller mindre på sin blogg skrivit att det här var ju inte bra. Men det var uppenbart, i samma post, att annat var väldigt mycket viktigare.
Själv tycker jag att det är jäkligt konstigt att den svenska regeringen uttalar sig via en bloggande medlem, lite sådär oförhappandes liksom. Jag tycker nog att man kunde göra ett officiellt uttalande via en officiell kanal. Och att statsministern gör det.
Men han tassar väl fram i svart slips om fjorton dagar och säger nåt lamt om något vid sidan om ämnet, sin vana trogen. (Det är ju nästan så att man hellre ser kungen i rollen.)
En sak jag inte begriper med svenska politiker: Detta hände i ett EU-land, det kunde lika gärna ha hänt i Sverige, jag menar att det är rätt viktigt att europeiska politiker utåt, både gentemot allmänhet och onda krafter, visar solidaritet och handlingskraft sinsemellan.
Svenska politiker verkar inte fatta att de även har en symbolisk roll. Norska statsmän axlade den vid attentaten på Utøya. Men svenskar verkar vara en sorts kamrerer som i första hand har hand om (eller vill ha hand om) rikets finanser.
Sverige är inte en ö i Söderhavet, Sverige sitter ihop med Europa.
Men det verkar inte ha gått in överallt än. Konstigt nog.
14 kommentarer:
"Det är ju nästan så att man hellre ser kungen i rollen." Underbart. På pricken!
Som det verkar just nu är ju gärningsmannen en islamist. Då lär vi nog få vänta länge på ett fördömande från Sverige. Man vill ju inte vara rasist.
"Sverige sitter ihop med Europa." Hur stor andel av politiker och medborgare i Sverige tror du skriver under på det? Max 5 - 10 % skulle jag gissa.
Nu har i alla fall Obama framfört sina kondoleanser, till Frankrike och familjer.
DET skulle väl statsministern ändå kunna klara. Eller??
Bengt,
Det är för bedrövligt, är vad det är.
På sin höjd fem, skulle jag säga. Och vad gäller politikerna lite lägre.
Anna,
:D
Ja, vi brukar avvakta här i utkanten av Europa, tyvärr! Finns det solidaritet, finns handlingskraft också. Önskar dig en fin dag, Karin!
Nej, Reinfeldt kommer inte att uttala sig om detta. Det skulle ju kunna ses som ett indirekt stöd för SD.
Leonardo,
Hur får du ihop det?
Jag vill påminna om att offren för attentaten alla var franska medborgare och att de hade både muslimskt/arabiskt och judiskt ursprung. Eller tillhörighet, eller hur man nu ska uttrycka det.
Och att Obama som sagt uttryckt sitt deltagande och att ledare för palestinierna fördömt dådet.
I och för sig håller jag med dig om att sannolikheten för ett uttalande från Reinfeldts sida är liten, men är det verkligen orsaken?
Karin,
Reinfeldt har i något sammanhang sagt att han aldrig kommer att medverka till något som SD kan dra fördel av. Vi ser nu hur Le Pen utnyttjar det faktum att förövaren var en knäppskalle med muslimsk bakgrund.
Detta kan vara en anledning till att Reinfeldt ligger lågt.
Leonardo,
Även om jag tycker att det skulle vara en usel anledning (kortsiktig och närmast dumdristig) så kan den förstås bidra. Själv gissar jag mer på personlig läggning (hämmad), dåliga rådgivare (också hämmade) och blek tradition. Svenska politiker gör inte sånt, liksom.
Dessvärre tror jag kanske att det ligger en del i det "Leonardo" säger. Inte så att Reinfeldt skulle tänka på SD, dem har han nog lärt sig hantera vid det här laget. Men en sympatiyttring eller ett fördömande av dåden i Toulouse skulle omedelbart framställas som ett stigmatiserande av muslimer av de som kan utnyttja det svenska offentliga opinionsbildarmonopolet. Och det vill han nog inte riskera i dagens litet knepiga opinionsläge. Någon tradition att lägga sig i tragedier i andra länder, utom möjligen de närmaste grannländerna, finns ju inte heller. Men nog är det ynkligt.
Fast kanske är det bättre att hålla k-n än att förfalla till den opportunism som Hollande, le Pen och andra i Frankrike lägger i dagen.
Bengt O,
Ja, det var väl det du var inne på redan i din första kommentar egentligen.
Vad gäller fransoserna, är det något särskilt du tänker på i just det här sammanhanget?
Svenska politiker vill till intet pris bidra till debatter kring "europeiska frågor" ifall de inte själva kan styra, starta och stoppa dessa debatter. Hemska tanke att väljare och medborgare skulle ta över någon sådan diskussion, eller uppträda som likställda med politruker och partiledningar. Dra sina egna slutsatser, ställa frågor och tvinga politikerna att faktiskt ta ansvar fölr vad de gör och säger. Eller tror du det är en tillfällighet att EU-frågor, och europafrågor i vid mening, lyser med sin frånvaro i varenda riksdagsvalkampanj, varenda partiledardebatt i riksdagen, liksom i stort sett i utgivningen av politiska debattböcker och reportage?
Blotta tanken att någon skulle ställa frågor som "hur skulle den svenska polisen hanterat en figur som Merah, före eller efter ett dåd av denna art?" eller "hur fungerar egentligen det dör som kallas Europol?" ger både statsråd och partihögkvarter kväljningar av olust. Och dagstidningar och tv hänger i stort sett på och ställer ytterst få kritiska frågor.
Magnus,
Jag är benägen att hålla med dig, fast med reservationen att jag inte bor i Sverige och därmed inte följer svensk debatt som jag kanske skulle kunna göra på plats.
Och det är klart att den grejen inte är möjlig här på samma sätt, med "Merkozy" som parhäst. Fast visst är mycket inrikespolitik, också här. Fast det är helt klart värre i Sverige. Som du säger, det finns en massa frågor som blir icke-frågor i Sverige, just pga detta. Försvar t ex. Det är ju helt osannolikt hur upprörda svenskarna blev över den där planerade vapenfabriken(?) i Saudiarabien. Jag menar, Sverige har en jättestor vapenindustri, som jag fattat det. Och om det råder i stort sett politisk konsensus.
Det finns säkert fler exempel.
Karin:
Ja, upphetsningen över vapenfabriken ter sig rätt överdriven - i sista hand bygger ju den svenska vapenexporten për se på en slags systematiserad dubbel bokföring. Tänker man efter en minut inser man att dogmen "svenska vapen får inte hamna i ett land som för krig, eller kan komma att hamna i krig inom överskådlig framtid" är fullständigt löjlig: vapen av denna sort görs för att *kunna* användas i krig., punkt.
Det är också slående att nedrustningen av det svenska försvaret - ännu större än på 20-talet - har beslutats och genomförts nästan helt utan öppen debatt, vare sig i partierna, ute bland folk eller i media. Wilhelm Agrell påpekade nyligen i DN att när man slängde ut värnplikten (i och för sig omodern) så hamnade man snabbt i ett mycket underdimensionerat försvar, som idag inte har en chans att leverera i en krissituation, t ex om Putin skulle angripa baltstaterna eller utöva påtryckningar direkt mot Sverige. Och där de stridande trupperna mest används i Afghanistan.
Politiken har blivit mycket ogenomskinlig, den innehåller inte längre någon diskussion, drivs inte av några principiella idéer. Det är anytthing goes, en arena för konsulter och doers (och symbiosen med PR-branschen märks ju på alla plan, både i toppen poch botten, från Göran Persson till Annie Lööf till ledarsidor och studentpolitiker). Förr var det en frihet att Sverige *inte* var en stormakt, men inte heller ett puttefnaskland, det betydde att vi inte var tydligt uppbundna i en massa frågor och det gav en viss bredd och stringens åt debatten. Efter 2000 eller så tycks alla i "eliten" och deras uppbackare ha kommit överens om att vi inte längre har något behov av en egen röst, och man vill inte heller höra någon röst som inte är upphäktad till det politiska frälset.
*djup suck* Det finns säkert andra länder där politikerna är lika teknokratiska kamrerstyper som hos oss (det finns dessutom många där de ljuger betydligt mer svängigt och oförfärat underhållande). Men i Europa kan det inte vara många länder som har lika blanka och mediokra politiker som Sverige, och där tröttheten dessutom backas upp av medierna.
Skicka en kommentar