Så blir det maktskifte i det här landet. Hollande vann och det var ju tippat.
Men nästan trettio procent av den franska valmanskåren röstade i första omgången på antingen extremvänstern, Mélenchon (tio) eller extremhögern Le Pen (nitton). Knappt tio på mitten (Bayrou), vilken av de flesta fransmän ses som en losergrej. Tror jag.
Men nästan en tredjedel av fransmännen missnöjesröstar alltså. Detta ihop med vad som händer i övriga Europa är rätt läskigt.
Greklands valresultat har jag inte riktigt begripit förutom att de röstat in sju procent nazister i parlamentet, men man skulle ju vilja veta lite mer om resten. Också. Även om det förstås är ruggigt, för det är det ju.
Ja, nästan trettio procent på extremer alltså, men nu är det franska systemet sådant att i slutändan kommer förmodligen dessa, som vanligt, befinna sig utanför parlamentet. Så är den franska konstitutionen, den femte republiken, och den är liksom skapad för det här folket som ju alltid haft extrema tendenser. Den är skapad för stabilitet och långsiktighet.
Låt oss hoppas att den vinner i längden.
Låt oss även hoppas att Hollande tar sitt förnuft till fånga och bromsar sina vidlyftigaste vallöften, liksom att Merkel säger nein till tysk (=europeisk) finansiering av lägre fransk pensionsålder och fler statliga tjänster.
Och så kanske vi slipper se ett Frankrike som inte sätter ut landminor längs gränserna, men som i alla fall ensidigt går ur Schengen - det hade ju inte heller varit någon höjdare.
Risken med hela det här spektaklet, om man ska måla fan på väggen alltså, är att även Hollande misslyckas med att hålla krisen stången och att infria vallöftena. Med fortsatt kräftgång (som det brukar heta i såna här sammanhang, jag försöker mig på ett nyhetsreferat här) för Europas ekonomi så skulle det kunna leda till än fler missnöjesröster om fem år. Då företrädesvis på Marine Le Pen, som, vad man än tycker om henne, har gjort ett bra val och som är ung och verkar ha hälsan - hon kan hålla på for ever verkar det som, och som i såna fall faktiskt skulle kunna företräda det största partiet till höger om mitten.
Det vore inget vidare.
När de går till val i det här landet känner jag ändå hur svensk jag är i många avseenden. Jag upprörs inte av algeriska fanor på Bastilj-platsen igår kväll då segern firades av socialisterna. Det kanske jag borde ha gjort, jag vet inte. Jag har fortfarande svårt att fatta flagganvändning, gäller både svensk (på sommarstugan) och fransk (då det handlar om "republiken").
Frågade maken som är pålitligt konservativ och han tyckte nog inte om de där algeriska flaggorna igår, nej. Det är antagligen folk som inte röstar här, sa han. Folk som var rädda att Sarkozy skulle ha slängt ut dem. Hur han nu kunde veta det. Själv antar jag snarare att det är den där andra- och tredjegenerationens invandrare, de som har endast franskt medborgarskap men dålig kläm på de länder deras föräldrar och farföräldrar kommer ifrån. De som mot all förmodan börjar bära slöja frivilligt och blir rätt nitiska muslimer. Men - inte heller jag har ju egentligen någon aning.
Dock tycks ju det här tillfället ha varit ett möjligt traditionellt franskt flaggviftartillfälle - "republiken". Men med fransk flagga, i såna fall. (Republiken igen.)
Annars är det tydligen så att socialisterna först med Royals kampanj förra presidentvalomgången körde med bleu-blanc-rouge. Tidigare har de haft samma ros-näve som s i Sverige och rosa/röda flaggor, typ. Medan höger och extremhöger hållit på länge med både Marseljäsen och trikoloren.
Som den konservative maken konstaterade så ligger alla partier nu i den nationalistiska mitten.
Fine.
I Sverige är det väl fortfarande så att endast sportsegrar firas med flaggor, eller?
Vidare läste jag den här klämkäcka liberala hästkuren för vad Frankrike behöver. Analysen att Sarko rök för att han flörtat med Le Pens väljare tror jag inte ett dugg på. Han flörtade väl med dem redan förra gången och de är besvikna, så det hjälpte liksom inte. Nej, Sarko röstades bort av andra skäl, hattighet, olik tidigare presidenter, bling-bling och framför allt - krisen har inte precis hjälpt Frankrike upp på fötterna igen.
Men vad gäller resten - ja, kanske skulle Frankrike behöva mer av öppenhet och liberalism, jag gillar idén, men är det någonting som aldrig kommer hända så är det just det. Socialisterna är konservativt socialistiska, och högern är konservativt höger.
Det ger ett polemiskt klimat och konstitutionen är medvetet gjord så att det hela ska gå långsamt och bli tungrott. Man ska inte kunna ändra något fort, som man gjort i Sverige.
På gott och ont, skulle jag säga.
För är det nånting jag tror att svenskarna kommer få ångra så är det alla dessa liberaliseringsreformer som kommit i rasande takt. En del var säkerligen bra och nödvändiga, andra kommer man få betala dyrt och länge. Och vi har liksom bara sett början på vart det hela håller på att ta vägen.
Nå. Jag måste väl avsluta detta gigantiska inlägg på något vis.
Barnen hade den optimistiska idén att man kan ju alltid utvandra, om det blir (ännu) sämre.
Det tror jag inte ett dugg på. Går Europa i putten så sjunker vi med det.
Med andra ord, bara att stanna kvar (var man än är) och försöka göra det bästa möjliga av saken.
Hej.
9 kommentarer:
Jag har svårt att samla mina intryck och fokusera dem efter allt som hände i söndags, än svårare att formulera mig i form av ett blogginlägg. Tack i alla fall för dina inside intryck. Ville bara berätta att jag läste Newsmillartikeln som du länkade till brast jag faktiskt ut i ett, låt vara kort, gapskratt när jag läste hans tolkning av de politikförslag som Hollande fört fram (låt vara att jag själv är ytterst skeptisk, åtminstone i vissa delar).
Men egentligen är det inget att skratta åt. Även Sveriges ekonomiska politik baseras till stor del på samma naiva tankar som genomsyrar Segerfeldts inlägg. Ekonomiska teorier och modeller är ovärderliga instrument när det gäller att analysera och förstå de samhällsekonomiska sammanhangen. Men om man därefter glömmer att ta med den nog så knepiga verkligheten i sitt resonemang, à la Segerfeldt och exempelvis Annie Lööf och P.J. Anders Linder, ja då hamnar man obönhörligen i diket.
Bengt O,
Så bra att ha dig på tråden. Ingen fattar exakt vad Hollande föreslår mer än fler lärarjobb, lägre pensionsålder för dem som började jobba unga och höjt skolstartsbidrag (kan man kanske kalla det, skolstaren kostar pengar, och tydligen är det ett problem) samt "omförhandling" av finanspakten eller vad det kallas.
Jag tyckte också att Segerfeldt var mer än lovligt naiv, både vad gäller analys och framför allt, vad som är möjligt.
Men du som ju förespråkar större frikostighet från staters sida (om jag minns rätt, en stat kan ha ett visst under skott, det är inte som ett hushåll, typ) och SAMTIDIGT vill behålla euron och Europasamarbetet, hur sjutton går det nu ihop? Om vi dessutom plockar in Grekland. Att det var fel från början att ta med Grekland tror jag att de flesta menar idag, men hur gör man nu då?
Pagrotsy i DN menar att allt det här är eurons fel. Kanske det (Hökmark muttrar att grekerna haft dåliga rådgivare, dvs Paggan). Men hur fortsätter man då?
Du får all den tid du behöver för att samla intryck och få ihop ett svar, men jag önskar mig inget högre än ett flarnfri på detta.
Här tar man det ganska lugnt tycker jag, folk jag pratat med säger att fransmännen INTE missnöjesröstat, Sarko blev ju inte utskåpad, vilket stämmer.
Själv vet jag inte vad jag ska tro och tycka om Hollande än, han har varit vag, säkert medvetet, och vad det sägs ofullständig i sina vallöften, möjligen för att behålla en viss handlingsfrihet.
Ändå oroar det inte bara mig med de här vallöftena om ökade utgifter för staten. Men kanske är jag fångad i den retoriken, liksom.
Fast jag tror faktiskt inte att han tänker göra Frankrike till Grekland, som Segerfeldt anser.
Tack Karin för dina förtydliganden. Länder som Tyskland och Sverige skulle utan vidare kunna öka sina statsutgifter och det vore gynnsamt både för det egna landet och för Europa. För Frankrike vore det definitivt inte bra men å andra sidan kanske omprioriteringar vore möjliga: jag antar att det är det som Hollande tänker sig.
Det jag inte gillat i hans program är främst "löftet" att "omförhandla" finanspakten. (Många röster från Europa, främst från Merkel, har ju under dagen också bestämt förklarat att något sådant inte kommer på fråga.) Detta inte för att jag tycker att "pakten" är speciellt bra men det strider mot alla vedertagna och rimliga umgängesformer att ett bindande internationellt avtal skall ändras så fort det blir regeringsväxel! (Jag har inga konkreta exempel men jag är övertygad om att Reinfeldt inte har ändrat i några avtal som Persson skrivit på.Likaså tror jag aldrig att vid ett eventuellt regeringsskifte socialdemokraterna skulle börja peta i bindande avtal som Reinfeldt/Borg slutit med andra länder.)
Nu har man ju under dagen börjat tala om "tilläggsavtal" eller t.o.m. en "tillväxtpakt" som komplettering och det vore väl bara att välkomna. Det finns gott utrymme för åtgärder via Investeringsbanken eller genom lösare tyglar för ECB. Här finns goda möjligheter för både Merkel och Hollande att göra praktiska kompromisser utn att förlora ansiktet på hemmaplan.
Nu måste ju Hollande få med sig parlamentet vid valen i juni så fram tills dess får man väl räkna med att valkampanjretoriken fortsätter. Hoppas bara att alla håller huvudet kallt under tiden.
Med Grekland är det ju en helt annan sak: här har man försatt sig i en helt omöjlig situation. Kanske blir det en militärkupp som i gamla tider? Då får vi annat att bekymra oss för...
Bengt O,
Tack för fint och bra svar. Jag fattar. Och ja, i såna fall lutar det nog åt att det blir ungefär som du säger.
Utom möjligen med Grekland, får man väl hoppas. Fast det verkar ju faktiskt inte som om de fixar det här. Finns det inget fredligare mellanting än militärkupp?
Tja, Segerfeldt har väl en mycket tydlig egen agenda. Killen är naiv, visst, men han är också en av Sveriges mest konsekventa marknadsfundamentalister (i den meningen att han hävdar att en totalt oreglerad marknad och en minimal stat är det enda som hjälper, i alla lägen, och att den klassiska pristeorin alltid pekar ut rätt pris, rätt värde). Och då är det så klart logiskt att försöka tänka bort att en grav recession kan skapa kostnader som politikerna, samhället och i sista hand ekonomin inte kan ta.
Att ett avtal mellan länder alltid skulle vara sakrosankt för att ett antal demokratiskt valda statsmän skrivit på köper jag nog inte. I fallet med europakten kördes den ju in av Merkel och Sarkozy bara några månader före valet i Frankrike, och paktens innehåll och modus operandi är dessutom ganska så ideologiskt färgat: det bygger på den där id+en om att nationella budgetar är precis som hushållskassor - vilket inte är san, och på en dimmig uppfattning om att länder med helt olika slags ekonomi kan strama åt tillsammans och däremed bygga en ny grund för framsteg . I princip såldes paketet in med argumentet "skriv på här annars kör vi över branten allihop" och det förankrades aldrig i hemmaopinionen någonstans, i alla fall inte i Frankrike eller Tyskland, liksom inte heler här hemma. Då får man nog vara beredd på att den tillträdande presidenten i Frankrike kan gå in för att riva upp eller modifiera detta avtal. Särskilt som det är vad han har sökt mandat för.
Anta att de Gaulle under sina sista år inte bara i hastigt mod hade utropat "Vive le Quebec libre!" utan också erkänt Quebec som suverän stat. Hade det då inte varit rimligt att näste president, gaullist eller inte, haft rätt att upphäva det erkännandet eftersom det skulle varit mycket överilat? Nu är europakten mycket större, framför allt på sikt, men Sarkos sätt att hantera frågan har ju också handlat om att försöka gå förbi de instanser som den här frågan egentligen skulle hanterats av, till exempel den vanliga rutinen för fördragsändringar (Merkozy vill uppenbarligen gärna ha det här inskrivet i själva Lissabonfördraget), och i sista hand att förankra konceptet i nationella val.
Det där med att anställa 60000 lärare är ju bara för att kompensera för de neddragningar som redan (nyligen) gjorts. Jag har haft mina barn i fransk statlig skola och har sett vad neddragningarna lett till. När man sätter 32 barn på 3 år med en ensam lärare blir det problem. Man kan inte skicka iväg en treåring ensam på toaletten i andra änden av korridoren och man kan inte heller lämna klassen.
Man har hittills sparat pengar på att dra in tjänster och istället ge stödundervisning på lunchrasten till de barn som inte hänger med. (Billigare så!) Från fyra års ålder!
Hanna,
Nu minns jag inte den exakta siffran, men jag tror att Frankrike har sex gånger fler statsanställda per capita än Tyskland och en statsskuld på 90% av BNP.
En annan modell vore förstås att låta föräldrar betala för t ex förskolan, som ju på intet vis är obligatorisk.
Nånstans måste prioriteringar göras och i den skola dina barn gick i så gjordes de så.
Jag kan bara tala om för dig att det kunde ha varit värre. Och att det förmodligen inte kommer bli särskilt mycket bättre, vad Hollande än påstår. Den franska statliga skolan är en koloss på lerfötter som måste reformeras. Låt det inte gå ut över undervisningens kvalitet, tycker jag. Men då talar vi förstås om motsvarigheten till grundskolan.
Alltså, den franska skolan är vid internationella jämförelser DYR, skriande dyr och dessutom tämligen ineffektiv. Pengar i sjön med andra ord, där den största utgiftsposten lönerna, som överallt.
Och jag håller givetvis med om att det är en skärande ironi att ett nynazistiskt parti nu har rasat in i det grekiska parlamentet - Grekland av alla länder, och dessutom medan oviljan mot Tyskland och de sliriga liknelserna mellan dagens Berlin och 40-talets florerar i grekisk debatt. Okay, Front National är betydligt starkare i Frankrike än det där gryningspartiet är i Grekland, men FrNat har man juy hunnit vänja sig vid och deras reella inflytande på den dagliga politiken har ju inte varit stort.
Skicka en kommentar