Ja, det är skumt, livet.
Idag på eftermiddagen ringde min man mig, det händer i stort sett aldrig, utom när något förskräckligt har hänt, nejdå, jag ska inte hålla er på sträckbänken.
De hade ringt från bostadsbolaget och erbjudit oss en större lägenhet.
Va? sa jag.
Ja, jo, det fanns en i de kvarter vi hade prickat för, en femma i en sjuttiotalskåk, ledig. Men själv kunde han inte gå och kolla idag (och inte i morgon, kanske fredag), så kunde jag ringa gubben och eventuellt gå dit och titta.
Till saken hör att jag hela dagen varit landsförvisad till vinden, de har bytt rör i vårt kök. Och klart blev det inte heller som de hade lovat. Dörren har stått öppen och folk har kommit och gått, typ.
Jag har suttit i vindskupan och fått ovanligt mycket skrivet, men allt vad näktergalar och prinsessor heter (Gabi) saknas, så det kanske inte blev så bra.
I alla fall. Maken ringde och samtidigt kom dottern hem.
Jag förklarade för henne. Vi stod liksom bara där och andades. Fattade inte.
Sen bytte jag skor (jag går omkring i walking-skor, det är ok i Sverige, men inte om man ska hyra en annan lägenhet) till ett par beiga med klickande klackar samtidigt som jag ringde gubben på bostadsbolaget och la ned datorn i axelremsväskan, mellanmål till minstingen, som skulle hämtas om två timmar.
Jodå, vi kunde ses utanför huset där lägenheten ligger om en halvtimme.
Okej.
Vi gick, vi gick med klickande klackar och försökte begripa.
På plats var snubben där, eller det var ju han, en typ i min ålder som klev av motorcykeln och drog av integralhjälmen så att ringen i örat syntes.
Vi hade setts förut, något både han och jag konstaterade, han mindes när: när grannen ovanpå hade en tvättmaskin som svämmade över och den canyon vi har i vår köksvägg skapades.
Och nu kommer vi till det surrealistiska. Huset högt, sjutton våningar i värsta miljonprogramsstilen, men, med liten trädgårdstäppa bakom smidesstaket, sen portvakt i glasbur med tusen vykort synliga - som kommer med nyckel och trycker på rätt knapp i hissen.
Nionde.
Vi står fortfarande och andas i hissen.
Och sen får vi kolla på en rätt normal lägenhet i ett hus byggt på sjuttiotalet. En stor fyra eller en liten femma, inget märkvärdigt alls. Balkong, såna där fönster som man ser i franska filmer från förorten, slitna trägolv och mosaik i köket.
Smal balkong som en ficka i betong, man kan ställa en ställning för tvätt där. Utsikt mot place d'It, stor utsikt, men vi fattade liksom inte.
Väldiga mängder klädkammare och våtutrymmen. Jalusier, ja, såna där man drar ner utanpå fönstren med små små hål i.
Inga dofter.
Och ett annat kvarter. Place d'It, det är liksom storstan. Biografer, massor av människor i rörelse, stort köpcentrum bredvid. Människor som driver, sådär som människor gör i stora städer, ja, kanske också på mindre gågator i småstäder. Men här är det dygnet runt.
Vi kollade paraboler på balkongerna, en. Namn på hyresgästerna, jag har ingen aning, men dottern sa tvärsäkert att det var franska och spanska namn, som vårt, som hon sa (vårt är italienskt).
Och sen gick vi nedför Gobelins, drev som alla andra där, drev tills vi hittade ett fik att fira på, utan att veta om vi ska fira eller inte. Kanske vill inte alla i familjen flytta hit, insåg vi.
Fiket var chicos, de vill ha betalt innan sa dottern.
Det ville de inte.
Det är nog bara när ni kommer och är ungdomar, sa jag.
Kanske det.
Jag drack en öl. Hon tog en kaffe. (Brukar hon det vid femtiden? Ingen aning. Men det kunde ju vara värre.)
Vi tittade på pappret vi fått med uppgifter om hyra, kvadratmeter, tider.
Och vi försökte fatta.
Alltså, vi var ju inställda (till slut) på att stanna. Alla tyckte att det verkade mindre dåligt om vi ändrar om i själva organisationen, alla var pepp på att hjälpa till att bära saker, slänga saker, ordna saker.
Och så ändrar någon i våra planer.
Man kan konstatera en sak. Jag har gjort det här bra. Jag har skött vår dossier visavi bostadsbolaget. Jag har skrivit, ringt och varit allmänt omedgörlig, som man ska.
Jag hade i och för sig insett att det inte hade fungerat och inte lett någonstans.
Men det hade det alltså.
Återstår nu att se om vi tar språnget.
6 kommentarer:
Spännande. Frågan är nu vilket av de här husen ni eventuellt ska bo i.
http://en.wikipedia.org/wiki/File:Metro_5-6-7_Place_d_Italie_acc%C3%A8s.JPG
Om ni inte ska titta på alternativ 2 och 3 också (det brukade man få göra i Sverige).
Och omedgörlig är just det rätta i alla sammanhang som har med (framförallt misshandlade) bostäder att göra. Brava!
Gabrielle,
Det där är köpcentret vid plats d'It, (i förgrunden en metronedgång typ), det här huset ligger strax söder om platsen.
Några fler alternativ tror jag inte att det blir, i alla fall inte nu INNAN det här bygget brakar loss på riktigt hos oss. Det finns inte så många så pass stora lägenheter, särskilt om man inte vill bo i Kinakvarteren.
Sen grälade barnen hela kvällen om hur man skulle fördela rum och det ena med det andra, så till slut kändes det som att det vore enklare att bo kvar här. Det där skulle vara ett helt annat sätt att leva. Var och en sitter i sin lilla bur och tittar ut genom fönstret ungefär. Och så duschar alla minst två gånger om dagen utan att behöva bråka om att varmvattnet ska räcka, knappt utan att möta någon familjemedlem.
Jag vet inte riktigt om vi är mogna för det.
Nej, norr om platsen blir det, jag tänkte fel.
Jag håller med Gabrielle fullständigt, fast att flytta är så mycket mer än att kånka grejor och bestämma vem som skall ha vilket rum. Det är allt det där mikroskopiska som har att göra med att man kan göra saker utan att tänka. Som att åka hiss utan att behöva fundera vilken knapp som skall tryckas in, handla mat utan att behöva leta efter de olika avdelningarna med mera: Att inte behöva fundera över livets småsaker.
Fast ibland kan det kanske vara bra att få sina cirklar rubbade?
Och kanske finns det några alternativ som ni får titta på?
Ja, det är ju det, en massa annat liksom. Fast det sätter sig ju efter ett tag, om man väl flyttar alltså.
I vårt fall är det nog mest frågan om kvarter, det är en jäkla skillnad på de här två kvarteren, det måste liksom tas in i analysen.
Rubbade cirklar kan vara bra, det här var ju i princip positivt, rubbade cirklar för att de håller på och jobbar hemma hos dig (vilket de gör just nu hos oss) är värdelöst, det orsakar förmodligen hjärnblödning på sikt.
Men man måste liksom försöka att se längre än så...
Hantverkare hemma hos sig är trevligast när de är klara. Definitivt sjukdomsframkallande att vara nära medan de arbetar. Som under ett större operativt ingrepp, då är det bra att vara frånvarande, mentalt borta, nedsövd.
Det mest skrämmande med att flytta är att när det gått en tid och jag återvänder till mina forna hemkvarter ("hoods" säger barnen här i Sverige) så är allt bekant och främmande på samma gång. Som om man smyger på sig själv och sitt liv från en annan tid.
Konstigt är sånt där.
Skicka en kommentar