Okej, sa jag, för de har tjatat ungefär en månad om det. En månad tycker jag är lagom.
Dottern och minstingen gick omedelbart och spände på sig sina rullskridskor.
Men är det så lämpligt, invände jag, får man gå in där med rullskridskor.
Jodå, det får man.
Och så gick jag ned med dem för att hämta ut pengar och det såg så otroligt härligt ut att bara glida iväg, faktiskt med viss elegans, nedför den lätt sluttande boulevarden i sommarkvällen.
Mina stora barn är uppfostrade i Paris parker. När de var små kunde man inte gå på museum, vi försökte en gång, de kröp under avspärrningarna och sprang genom salarna, vi hann inte se nånting på vår väg i deras kölvatten genom det där slottet. Ja, det var ett sånt där museislott.
Vi gjorde inte om det.
Istället har jag i ur och skur frekventerat de tre parker vi har i vår nära omgivning. De har hängt, slängt, hoppat, åkt och krälat. Åkt rullskridskor, spelat pingis och klättrat på murar. I buskage. I träd. De har haft vattenkrig och förmodligen haft samma träningsdos som såna där soldater man ser i tevereklam för armén. De kunde kasta sig framåt i hängande armar i såna där liggande ribbstolar - som soldater gör.
Och i Sverige, ja, där har de gjort samma sak, samt gungat tills de kräktes (här kostar fem minuter gunga tio spänn så varje sommar måste de ta igen gungandet de missat), seglat och åkt skridskor.
Utöver de har de tränat, spelat tennis, tränat judo, fäktats, dansat, simmat...
De var hyperfysiska och inte ett dugg intellektuella.
Är nog fortfarande, även om de numera begriper att de missat något. Tant pis.
I alla fall. Nu, som halvstora, är de då jävligt bra på rullskridskor. De kan hoppa, åka slalom, snurra, de åker sådär fort så att man blir rädd.
Medan minsta barnet har en helt annan uppväxt.
Det om detta. Snart kommer den friterade kycklingen om de inte brutit nacken av sig.
Och jag? Je mene une vie monacale. Je me leve, j'écris, je déjeune, je lis. Le soir, je me permet un tour de betapet ou deux. Le lendemain, tout recommence.
Ciao,
9 kommentarer:
Une vie monacale - comme mois.
Trevlig text - alltid roligt med barnen. Jag upprepar med en dåres envishet att jag ser en familjeroman i blivande, charm, harm, luxe, sport et volupté.
Gabrielle,
Det är grejen.
Ja, barnen är roliga, det kommer man inte ifrån. Men man kan ju inte ta dem rakt av och stoppa in i en roman, liksom.
Dock kommer jag aldrig kunna skriva en roman helt utan barn, tror jag. Om jag nu någonsin får ihop en till. Hur går det med dina?
Alltså. Det konstiga med de här barnen är att de inte alls är som vi, deras föräldrar... i alla fall inte just nu, so far. Vi är närsynta och går hellre på fest än åker skridskor, typ.
Klart du inte kan "stoppa in" barn. Men det hela kommer ju naturligt.
"Mina" = en, just nu; som kräver en tigers ansträngningar och ett intellekt som ska omfatta tvåhundra sidor. Vilket jag knappt mäktar med min min mycket lilla hjärna (fast den har fått Extra Credit Plus från nevrologtesten). Men alltså, jag har multitaskingproblem och vad är en roman om inte multitasking: Men hej och hå, det är vilja och lust som gäller. Jag har en bok, det är jag säker på. Och la vie monacale kommer att hjälpa mig ännu mer när jag "går av" första augusti.
Ja, en mycket läsvärd text, Karin.
Knausgård stoppade ju in sina barn och det blev storartad litteratur. Men etiskt - hur lever man med det som förälder? Och när barnen blir stora och förstår att de redan som nyfödda blev romanfigurer med vad jag kan förstå sina verkliga namn?
Gabrielle,
Ja, 200 sidor roman kräver sin man, det vet jag. Egentligen borde man skriva såna där tunna små romaner som liksom går på ett andetag. Men det är en helt annan typ, jag tycker ju inte att det är riktiga romaner (fast det är ju fel). Nä, flera teman tvinnade till ett, stora grepp i tid och rum, det är riktiga romaner. Och då blir det ju minst 200 manussidor.
Jag tror att du får ihop det!
Vad menar du förresten med "gå av" klosterlivet? Dyker det upp en lover då, som på beställning? Eller blir du friskförklarad?;)
Magnus,
Ja, det är just det, jag kan ju inte göra så, fast barn har jag i och för sig gärna med, det kommer rätt så naturligt, faktiskt. Men fiktiva barn.
Knausgård får göra som han vill för mig, jag gissar att hans ätteläggar blir skådisar eller författare de med, att de tar heder och ära av honom en dag. Och att det någonstans ingår i beräkningen.
Alltsâ, detta med gungor och ta igen gungandet till kräksel. Precis sâ... Vardagslunk för norrbor, vardagslyx för syd. Utflykter pâ landsbygden innebär ett suktande räknande av 1. gungställningar pâ privata ägor, 2. hästryggar pâ privata ägor (och sandlâdor, de är nästan samtliga borttagna pga ohygieniska, eller: hur göra det svârt för sig).
Klart du kommer finna vägen att stoppa in barnen utan att "göra en Knausgârd"!
"gå av" betyder inget annat än att vara färdig med externa plikter. Sen återstår enbart mina grejer. Great!
Skicka en kommentar