Alltså, den här "klasshatsdebatten", har ni följt den? Jag fattade länge ingenting av den och tänkte bara att det här var ju totalt ointressant om de artiklar som dök upp och sen tänkte jag: men det här måste ju i alla fall vara den sista texten i ämnet.
Men nej.
Detta är tydligen en Big Grej inom svensk kultursfär.
Och folk låter bara mer och mer galna.
Och alla ger sig in i den.

Den enda effekt den haft på mig är att jag funderat på om jag verkligen hatar något eller någon. Det åstadkom framför allt det här inlägget. Som jag tycker är helt uppåt väggarna.
Måste man bli arg för att man ska ta på sig mössa och vantar, eller inte stålmannen-kostymen, eller något annat, som barn? Måste man hata då?
Alltså, jag ser ju att mina barn kan bli jättearga om/på just kläder. Och att de gissningsvis kan hata mig i vissa ögonblick.
Och jag utgår ifrån att jag gjort samma sak, som barn.
Men sorry, det går ju över!?
Visst, man kan säkert fortsätta hata föräldrar som begått övergrepp, kränkt, försummat gravt och så vidare. Längre än för vantar och mössor.
Men kan man hata strukturer?
Hata politiska motståndare?
Visst kan man tycka illa om och förakta.
Men hata?
Om jag säger att jag hatar nazism eller nazister, stämmer det verkligen? Hatar under- eller överklass? Nä. Jag kan möjligen hata enskilda individer. En stund. För jag anser att de betett sig illa, främst mot mig. Men sen orkar jag inte hålla på med det längre.

För mig är det något spånigt med att hata. Jag tror att man måste försöka kringgå hatet, ungefär som man måste kringgå andra hinder. Man måste komma runt och bortom. Förbi.
Så att sitta och skriva långa artiklar om hat verkar för mig totalt meningslöst. För att inte tala om att publicera dem.

Tack för ordet. Hej,