Yngste sonen har i år fått en ny bästa kompis. Det har liksom gått sakta över skolåret, men nu i slutet kan han bara konstatera att han har bytt bästis.
Det har heller inte gått friktionsfritt, men det kunde nog ha varit värre.
Grejen är att han blev placerad i skolan bredvid den här killen som heter Alex.
Alex har alltid haft lätt för sig i skolan, sonen också för den delen. De blir klara först och har i stort sett alltid alla rätt.
När det händer så får de läsa en bok eller rita t ex. Men det gör de inte, istället kastar de papperskulor på dem som inte är klara.
Varför? För att det är roligare.
Ja, ni hör vart det lutar.
Sonen går i trean. I år, för första gången, har han blivit inkallad till rektorn ihop med Alex och ibland andra. Igår hände det senast.
Då hade han och Alex från parken han är i efter skolan och som ligger så till att man kan överblicka skolgården från ett buskage, slängt små smällare ned på skolgården. Detta hade skolpersonal sett och dagen därpå var det alltså rektorn.
Det framkom igår kväll, för han ville inte göra sina läxor, så småningom kröp det fram vad som hänt och att han hade fått i uppgift att skriva ned något om det hela, han hade inte riktigt fattat vad. Vi diskuterade vad det skulle kunna vara, och till slut kom vi fram till att det borde vara något i stil med: Det var ju dumt, som jag och Alex gjorde, att slänga smällare på skolgården. Någon kunde ha blivit rädd och i värsta fall skadad. Jag gör inte om det.
Ja, så skrev han det då, först som utkast och sen en rättad upplaga och sen en till, som var förbättrad. Han väger orden: Tycker du att jag ska skriva dumt eller mycket dumt, frågar han mig.
Jag tycker dumt räcker, svarar jag.
Ja, sen ringer han Alex och hör hur han gör.
Han skriver sju rader (sonen fyra) som enligt sonen låter ungefär så här: Jag har gjort flera experiment med små smällare, jag har smällt dem på benen, i fingrarna och på magen. Det har inte känts alls! Jag fattar inte varför det här skulle vara dumt?
Detta tycker sonen är ganska kul, inte för att det inte stämmer, Alex är liksom naturvetenskapligt sinnad, mycket moralisk och totalt odiplomatisk. Och det är väl det sista som gör att han är kul. Och att han och sonen kommer bra överens. Min son väger alltså sina ord. Alex dundrar på.
Hur som helst, till slut blev det hela klart och vi var båda på bättre humör efter att ha tänkt på Alex sätt att se på saken.
Och sen säger sonen att jag är för snäll.
Hans kompisar får straff när de busat. Allt möjligt i stil med ingen efterrätt, inget barnkalas, ingen teve på en vecka.
Och det kör inte vi med. En gång sa barnens far vid matbordet: Men det där var väl dumt, nu får du ingen efterrätt.
Wow, sa den andra sonen, som i en tecknad serie!
Han konstaterade också att vi oftast inte har efterrätt. Istället en banan, typ.
Ingen banan, sa fadern strängt.
Men i alla fall, tillbaka till själva grundfrågan. Är jag för snäll?
Jag tror ju inte på straff av den där typen. Ibland, numera väldigt sällan, blir jag väldigt arg. Då skäller jag tills ungen börjar gråta, och sen håller jag på en stund till.
Men sen är det i princip över.
Förutom då att vi håller på och resonerar om saken tills jag anser att den är utagerad. Barnen reagerar lite olika där, yngsta barnet resonerar ännu längre. De två andra blir ganska snart trötta på det hela, men jag ger liksom inte upp förrän jag är klar.
Är det här en dålig metod?
Ingen aning. Men efterrätt får de.
Och i morse kom yngste sonen och gav mig de smällare som var kvar. Utan att jag ens hade tänkt på att be om dem.
Hur som helst. Med Alex har sonen roligare än han någonsin haft tidigare. De har kojor, de lånar böcker och filmer av varann, de delar musik och videos på youtube, de gör själva filmer med sina DS-konsoller(?), de bygger torn i kappla och river och filmar rivningen. De har under det här läsåret skapat en värld som är bara deras.
Det är jag jätteglad för.
Det värsta som skulle kunna hända är att de inte längre får leka med varann.
Det diskuterade vi också, jag tror att han fattade det, sonen.
Man får väl bara hoppas att även Alex begriper det.
Däremot inte hans föräldrar.
12 kommentarer:
Det låter väl som en väldigt bra metod. Mat är tillför att äta och njutas av, det verkar bara fånigt att ta bort det. Det hjäpte inte ens på min tid 150 år sedan. Jag blev arg när ungarna var små och gjorde ett o annat som numera finns i familjehistorian som udda komiska saker som hänt.
Att en bra vän betyder allt - o det verkar betydligt enklare för killar. (tror jag har inga egna) -det är viktigare än alla rektorers ilska.
Jag vet inte varför mina associationsbanor genast blir anarkiska. Jag var också alltid så där bra i skolan. Men ägnade en Lucia åt att malfunktionera hela gröna tavlan med ett stearinljus.
Minns inte hur det gick. Ingen brydde sig sså mycket om det.
Klart att Huckleberry Finn är en kul vän!
Och så tänker jag på De fyrahundra slagen: Pojkarna som ska gå i samlad tropp på fysisk marsch med magistern. Och hur de där två rötäggen gömmer sig i portarna. Du har sett?
En av världens allra bästa filmer. Särskilt slutscenen. Säger allt om att var ung.
Jag tycker ni verkar ha trevligt i er familj. Konfliktlösning prima vista.
Tack för era kommentarer!
Ja, De fyrahundra slagen är en jättebra film. Och så sorglig. Det har gjorts enorma mängder film om skolan i Frankrike, kommer nya hela tiden. Många väldigt bra.
För att hålla er uppdaterade om att gå till rektorn, som väl i och för sig är bra att man får göra när man gör bus? så pratade jag först med Alex mamma igår. Hon hade inte lagt sig i sin sons text, sa hon, men däremot haft svårt att hålla sig för skratt.
Och sen med sonen:
Alex hade blivit grälad på för han hade inte förstått. Sonen hade förstått, men blivit grälad på för han hade så mycket stavfel.
Well, det kommer nog göras mer film om fransk skola.
Fast om det där med vänner är enklare för killar vete sjutton. Jo, kanske, generellt, men de individuella variationerna är stora.
Enklast i den här barnaskaran verkar mellanbarnet ha haft det. (Pojke)
Han hade ett mysigt och snällt gäng liksom, där alla var glada och ingen uteslöts. De blev bara ännu gladare när en liten kille till dök upp, typ. Han har dessutom fortfarande kontakt med dem, trots att de går i olika skolor sen fyra år tillbaka.
Ja, ibland funkar konfliktlösning här, om det nu är detta som är konfliktlösning. Är inte så säker.
"De 400 slagen" är verkligen en bra film och slutscenen sitter starkt i mitt minne. Vi har också sett flera nyare franska filmer om skolan som har varit mycket bra.
Vad gäller "De 400 slagen" så har jag alldeles nyligen fått klart för mig vad den franska titeln betyder. "Faire les quatre cents coups" betyder tydligen göra bus, göra rackartyg. Egentligen borde filmen alltså ha fått en annan titel på svenska.
Det var lite beside the point för ämnet i ditt inlägg, Karin, men i alla fall...
Bara lite mer om ego - sen kom jag på - (att minnas aktivt hjälper) - att jag visst fick stå med kompisen och tvätta ren den där tavlan efteråt.
Men mina föräldrar var rätt coola när det gällde auktoriteterna. Jag tror att de ganska ofta skrattade, som Alex mamma.
Men mer respekt hade jag nog för min pappa, än för rektorer och dyl. Det räckte med en viss blick eller ton. Fast han var jättesnäll. Jag har - säg det inte till någon - en fullständigt utdaterad idé om att det nog är bäst om pappan tar i lite ibland, och att inte mamman alltid ska stå och tjöta. (Snälla alla jättejämlika, jag har inte tid att gå i debatt om det här. Jag menar nog snarare att många män smiter lite från sin auktoritet, vid konflikter. Rätta mig om jag har fel, men förvänta er ingen slutplädering)
Gabrielle,
:)
Ja, det där var utdaterat.
I det här landet har pappor mindre problem med auktoriteten, tror jag. Har en fransk kompis som är gift med en tysk. Hon säger samma som du, ungefär. Tyska män törs inte på något vis vara auktoritära längre, något hon tycker saknas. Men tacka fasen för det, samtidigt.
Svenskar som ju har en tendens att vara konflikträdda lider nog lite av samma sak.
Själv är jag inte så petig, men jag här märkt att det ofta är en av föräldrarna som är strängare än den andra, och att ungarna har mer respekt för (alternativt är räddare för) den föräldern. Det är en balansgång tycker jag, för är de rädda så har man nog förlorat mer än man vunnit.
Bus med kladd har jag också gjort. Och rätt många andra bus också. Ibland gör jag liknande grejer fortfarande. Det är ungefär som när man skriver, idén bara kommer och dålig impulskontroll som jag har så gör jag. Utan att tänka.
Fast inte särskilt farliga grejer, mest sånt som ska ställa till förtret för andra.
(Tex svärmor.)
Jo ja, hej och hå. Jag tror att det kan finnas en rätt lugn auktoritet, som inte är skrämmande, mer än ungefär som ett lejon som morrar lite åt ungarna. Och att bra fäder kan ta den grejen. Bra mödrar också - för allan del sa Svärd.
Jaså, hon busar ännu: det är väl konstnärsmänniskans privilegium kanske. Minns inget bus just nu, synd kanske.
Men när vi var barn skickade vi en jättegammal jättestor sko i ett paket till en bonde. Han skrattade också mest åt det, men tog oss i en liten förmaning i köket hans. Hur trevligt som helst. Jag tror barn busar också för att upprätta någon sorts kontakt. Nåt som steppar över gränsen och därför ger ett svar som steppar över...
Dagens Summerhill var det!
Skön midsommar till dig och alla !
Är rätt säker på att du busar ibland, Gabrielle. Fast det är klart, man ska helst vara arg när man gör det. Tror jag. Eller vilja retas. Eller inte kunna låta bli.
Glad midsommar tillbaks!
Jo, förresten, för några år sen reste jag med färjan över Stora Bält utan att betala. Jag skyllde på slumpen, att ingen kom med lilla biljetten, osv. Men det var bus, rent bus. Och det gör en glad!
Ja! Om man lyckas, om man misslyckas känner man sig asdum.
Just det. Och misslyckandet fanns inte. Eftersom den lille mannen med biljettväskan inte kom fram till mig, och jag inte uppsökte honom.
Ett bus med grace, kan man säga.
Skicka en kommentar