Vet inte hur mycket svenska ledare ni läser, själv gör jag det sådär. I alla fall så pass mycket för att nu inse att Peter Wolodarski nu har ändrat sig. Det här är minst andra gången som han skriver nåt i den här stilen. Det vill säga nu måste Tyskland ändra sig. Inte grekerna. Förut var det alltså tvärtom.
Jag blir inte klok på det.
Men om han har rätt kanske Hollande, "vår" nya president är rätt bra ändå? Man kanske kan vara försiktigt positiv?
Skulle gått och tränat igår, blev istället kvar i parken i tre timmar, typ. Minsta barnet är nu i bästa parkåldern. Man går dit och hela hans kompisgäng är där. De leker så fint, allihop. Komplicerade lekar där man gömmer sig och har boll. Och så har de en koja inne i ett buskage som de igår förbättrade - han ritade en plan för att visa mig hur sen.
Och så spelar de pingis. Springer iväg och köper pain au choco själva. Lite godis för det som blir över på slanten.
Och jag pratar med andra föräldrar. Eller läser en bok. Eller spelar tetris på telefonen.
Nu härmar jag Gabi igen.
1. Jag är en glad pessimist, har jag kommit fram till.
2. Idag måste jag sortera våra papper, samt
3. Komma ihåg att ringa värden och ge honom mer papper. Han vill ha det för att vi ska kunna flytta. I fredags glömde jag bort att jag hade möte med honom och han ringde och jag fick ta en taxi från Montparnasse och var i och för sig hemma efter en kvart. Men ändå. Hur kan man glömma grejer man skrivit upp i almanackan? Jag gör det ganska ofta och det beror naturligtvis på att jag glömmer att titta i almanackan.
Telefonsvararen i mobilen glömmer jag också att kolla. Igår hade en av pojkens kompisars mamma ringt och ville bjuda in sonen. Jag bara inte tänkte på att någon kan ringa på den där grejen också. Den som jag spelar på.
Jaja, glad pessimist var det. Gäller att inte glömma det också. Hej
6 kommentarer:
Din övergång till det pessimistiska lägret gör mig glad... Det finns alltså hopp.
Övergång?
Jag menar nog snarare att jag alltid varit det (men glad). Nu KOMMER JAG UT som pessimist
Och du ser, det krävs rätt lite för att glädja en pessimist.
Peter W själv skulle givetvis aldrig medge att han ändrat åsikt på ganska kort tid (men visst har han det). Det gör man inte i hans position, inte i Sverige. Svenska ledarskribenter och ledarsideskrönikörer idag vill inte ens medge att de skriver i en tvåvägskommunikation med politikerna (och att de senare kanske har insikter som ledarnissen inte har); det man vill ha är rollen som den allvetande domaren, eller det politiskt obundna busfröet, läsekretsens storebrorsa. Och de typerna låter sig ju inte bjudas in i någon öppen diskussion.
Magnus,
Vadå medge. Det spelar väl ingen roll, han behöver inte hålla på och medge att han byter åsikt om han byter åsikt. Han motiverar ju sina åsikter i sina texter.
Och självklart är det texter som kommunicerar både med politiker och läsare. Jag ser inget större problem där.
Det jag är intresserad av åsikterna/innehållet, det diskuterar jag gärna, men inte Wolodarskis roll i dina ögon.
Här är ännu en bra ledarkrönika av W.
http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-ett-eko-fran-1930-talets-forodande-moralism
Varför släpper vi fram politiker som ingenting lärt och ingenting förstått?
Bengt,
Ja, det var en bra ledare, han säger ju dessutom ungefär samma sak som du har sagt tidigare. Och i mina öron låter det både trovärdigt och rimligt.
Problemet med att släppa fram politiker är väl att de INTE är nationalekonomer och ledarskribenter, typ.
Skicka en kommentar