Nytt avslöjande. För er som alltid undrat vem som egentligen drev bloggen Makramé och Dikter kan jag nu, unikt för er, avslöja att det var jag.
Jag har för mig att jag skapade den för att kunna göra lätt spåniga men ibland ganska skärpta kommentarer hos andra, som jag tyckte var om möjligt ännu dummare.
Men jag är inte säker. Hur som helst så kom jag mig aldrig för med det, och nu ligger den där, bloggen. Jag har ingen aning om hur jag ska komma in i den igen. Alla användarnamn och lösenord borta med vinden.
Och ibland saknar jag den där tiden, en tid då jag hittade på folk där ute i rymden, liksom spökade runt för att bara ha kul.
Det verkar jag ha slutat med.
Fast man vet ju aldrig, kanske dyker jag upp i nya, gamla skepnader. Hej.
Uppdaterar med ett Makramécitat:
Om jag skulle göra något konstnärligt som kunde förknippas med islam så skulle jag väl försöka mig på profeten i makramé. Jag tror att skägget kan bli särskilt bra. Men då finge jag väl en sån där fasta över mig. Så jag avstår. Men en snygg lampskärm kanske man kunde kosta på sig?
5 kommentarer:
Men Karin! Det där som är en så svår sjanger och du på en enda sida visat att du verkligen behärskar den. Kände inte till bloggen då det begav sig. Gillar den där läsarkänslan mellan "nej men det här kan väl aldrig vara på riktigt" och "det var väl fint skrivet."
Tar mig friheten att hänvisa till ett eget tidigare försök Jollen på världshavet. Så roligt har jag aldrig haft i bloggosfären (säger man så fortfarande?) inte minst för kommentarerna från politiker och politiska bloggare.(Eftersom jag just börjat fixa med Blogger igen står mitt rikiga namn där nu men på den tiden var jag "Bill Portland".)
Jag tillhör den försvinnande majoritet som missat makramé och dikter. Visar väl bara att jag inte alls har tummen på bloggosfärens kroppspulsåder nuförtiden.
Ser man min egen bloggfrekvens kan man ju tänka att jag har tummen någon helt annanstans och att den så att säga aldrig kommer ur.
Mitt mest älskade bloggprojekt under åren är nog The Righteous Indig Nation (http://indig.blogspot.be/) som till största delen skrevs av min syster. Det finns bitar dör som håller.
Annars var det ju roligt med Det här landet (http://detharlandet.wordpress.com/), som vi ju pratde om på Fejan härom veckan.
Bengt, vi ses för sällan. Hej!
Haha, bloggosfären är inte vad den var förr i tiden. För sisådär två år sen : )
Skämt åsido, massan har masat sig vidare. Det märks på alla de bloggar jag läser - folktomt och lampan är oftare och oftare släckt.
På sätt och vis är det ganska skönt.
Bengt och Jorun,
Den stackars lilla Makramé blev nog aldrig läst av någon, är jag rädd. Jag kom som sagt av mig.
Och Gunnar,
Håller med, vi ligger i bakvatten från twitter.
PS, Bengt,
Jollen är underbar och det finns ett släktskap, det där spontana och lite talspråksmässiga. Men jollen kan ju mer om något seriöst. Å andra sidan är Makramé en tydligare TYP kanske.
Nostalgi...
Skicka en kommentar