Har ägnat eftermiddagen åt att sätta mig in i Millet-affären, eller Millet-debatten som det väl skulle heta på svenska. Om det var en särskilt bra sysselsättning vet jag inte, heller inte om jag fått med allt, eller ens det mesta.
Millet är alltså mannen som skrev en text som innehåller en hyllning till Brevik. Eftersom jag inte läst Millets text och heller inte har för avsikt att göra det så får jag väl helt enkelt lita på att det är vad som står i den. Där står säkert en massa annat också, att döma av reaktionerna.
Alltsammans har, ungefär på svenskt manér, istället för att handla om texten, som alla tar avstånd ifrån, handla om Millets ställning.
Millet är tydligen utöver författare även förläggare och det på anrika förlaget Gallimard, (ABB-texten kom ut på ett annat förlag) där han även sitter i någon sorts "läsarkomitté", vid googling visar det sig vara en grupp bestående av förläggare och namnkunniga författare. Man får väl gissa att det är en sorts styrgrupp, för jag orkar inte googla mer på det just nu.
I alla fall, Millet satt i den kommitén är väl sanningen idag. För det var vad debatten kom att handla om. Ett stort antal författare (118 stycken) tvingade förlaget att välja mellan dem och Millet i en artikel publicerad i Le Monde. Och här tycker då bloggaren Assouline (min främsta källa) att det hela blir krångligt. Istället för att handla om Millets text kommer det hela att handla om Millets person och position. De som uttalar sig i pressen för Millet säger att han varit och är en bra förläggare, men att han ger uttryck för väldigt dåliga idéer i sina egna böcker. Här ett exempel.
Och så har vi en filosof som konstaterar att dagens motsvarighet till det katolska/kristna ondska har idag blivit rasism. Med andra ord, det värsta man kan vara idag är inte ond, utan helt enkelt rasist.
Ska inte säga att jag kan ha en klar och tydlig åsikt i detta. Ska en människa som ger uttryck för hårresande åsikter som författare straffas för det? Även om han gör sitt förläggarjobb bra? Och, i såna fall, vem ska döma? Knappast en författarmobb väl. Eller?
För så vitt jag förstår debatten så är det ingen som säger att Millets text inte borde ha publicerats. Det är alla överens om att det var ok.
Men däremot ska han alltså bort från ansvar inom bokbranschen.
Ja, inte vet jag. Blir man klokare av detta? Liknar det inte rätt mycket svensk debatt och svensk rättskipning via media? Millet gjorde förstås en (av förlagets direktör beställd) pudel i ett teveprogram. Men som filosofen konstaterar i sin artikel, den sortens pudel kommer aldrig att hjälpa eller få någon tro att Millet någonsin kan vara något annat än rasist. Det är ett spel för gallerierna, en del av showen eller drevet. Och nej, det hjälpte ju inte Millet heller.
Samtidigt framgår det ju också, till skillnad från svenska förlag, att skönlitterära författare har viktiga positioner inom förlagen. En enorm skillnad mot den svenska motsvarigheten till Gallimard, nämligen Bonniers, där inte ens förläggarna har sista ordet. Det har marknadsavdelningen.
Nå, nu tror jag i och för sig att även Gallimard har en marknadsavdelning som har en del resurser. Men besluten om var de ska läggas verkar inte fattas av den.
Hela den här debatten speglar också ett politiskt fält inom litteraturen. I det senaste numret av Lire, en månadstidning om litteratur, konstaterar Beigbeder, en relativt lättsam författare (men som har skrivit i alla fall en bra bok) att den här historien riskerar att få alla konservativa författare att framstå som rasister om det vill sig illa.
Beigbeder räknar upp ett antal mer eller mindre konservativa författare som enligt honom inte är ett dugg rasistiska eller mot invandring, utan tvärtom öppna, fördomsfri och nyfikna. Men däremot bekymrade vad gäller kulturens och litteraturens ställning.
Känns det igen?
Jag tycker väl inte riktigt det.
Hur många etablerade skönlitterära svenska författare kan ni ställa till höger om socialdemokratin? Jag kan väl en. Lars Gustafsson.
Och som Bengt brukar skriva: Varning. Alla länkade texter är på franska. Hej.
11 kommentarer:
Jag har inte heller läst Millets text, och har heller ingen avsikt att göra det. Det du skriver om överensstämmelsen mellan katolicismens ondska och vårt samhälles rasism-stämpel intresserar mig dock.
På väldigt kort tid har vi fått ett samtalsklimat i Sverige där man får passa sin tunga noga för att inte uttala sig på ett sätt som någon kan uppfatta som rasistiskt - så slipprig tunga som Millet har förstås ingen i Sverige, det räcker med betydligt lindrigare saker än så för att bli kölhalad i media. Lars Vilks har skrivit träffande om detta på sin blogg. http://www.vilks.net/2012/10/14/1558-utan-rasism-stannar-sverige/.
Det hela verkar höra ihop med tanken om strukturell rasism, jmf strukturellt förtryck av kvinnor, könsmaktsordningen. Kanske också syndafallet. Vi är alla skyldiga. Kvinnor lite mindre än män, när det gäller strukturellt förtryck av kvinnor, men det förekommer även där. Vi bidrar alla till att upprätthålla strukturen.
Detta sker samtidigt som en sällan skådad dumhet breder ut sig i det svenska debattklimatet. En oförmåga att hålla två tankar i huvudet samtidigt, som man brukar säga.
Anna,
Ja, helt klart har debatten i Sverige och Frankrike klara beröringspunkter, och även jag tyckte att den där artikeln av en filosof som likställer rasism med ondska hade klara poänger.
För hela grejen om Tintin och barnfilmen (i Sverige är det ju barnkultur man diskuterar, förutom i fallet Vilks) är ju exempel på exakt samma fenomen.
Nu tyckte jag ändå att jag lärde mig något, i alla fall vad gäller barnfilmen. Det FINNS förmodligen rasistiska undertoner i den sortens bildspråk. Frågan är hur stor vikt man ska lägga vid det.
Vad gäller Vilks text, som jag läste, så tangerar den samma problem. Han är närmast förtvivlat sarkastisk i den, vad jag kan se.
Det blir ju naturligtvis helt hopplöst om vi allihop, som Vilks ironiskt föreslår, ständigt ska gå och knacka oss på bröstet och be om ursäkt för vår skuld, vår stora skuld.
Och samtidigt, det är ju faktiskt jättesorgligt om t ex svarta barn som växer upp i Sverige och/eller Frankrike faktiskt utsätts för, möjligen omedveten, men ändå, rasism?
Tänkte att jag skulle kosta på mig att läsa Millets text eftersom debatten rasat så vilt och fått sådana konsekvenser. Jag kan emellertid inte hitta den någonstans på nätet, däremot förstås massor av skriverier om Millets text. Är det en smittskyddsåtgärd eller något med copyright som ligger bakom svårigheten att hitta texten?
Wikipedia (om vilken jag i dagarna f.ö. fått alla mina gamla fördomar bestyrkta med råge) säger att det är ett "ironiskt" försvar av B. Så kan det väl ändå inte vara?
Tills jag läst texten blir min första reaktion att man inte kan eller skall inskränka yttrandefriheten men man är inte heller skyldig att ge vad som helst ett forum. "Man kan inte hindra fåglarna från att flyga över ens huvud men man kan hindra dem från att bygga bo där" brukade min gamle far säga.
Nu förstår jag iofs att diskussionen huvudsakligen gäller om man skall behöva umgås med eller om man kan jobba med en person som M. Där tycker jag nog att de 118 kan ha en poäng. Men som sagt utan att läsa grundtexten blir det svårt att ha en välgrundad uppfattning.
Bengt,
Vad jag fattar är det en liten bok, "pamflett" kallar dom det:
Langue fantôme suivi d'Eloge littéraire d'Anders Breivik P.-G. de Roux, 120 p., 16 €
går nog att hitta på vilken nätbokhandel som helst.
Det som jag uppfattar som paradoxalt att döma av det jag läst, är att ingen klagar på Millets nedlagda jobb som förläggare och som medlem av någon sorts redaktionskomitté.
Och då blir det ju lite märkligt att ge sig på honom DÄR.
Okej om hans förlag hade sagt: Nej, den här smörjan får du ge ut på egen hand. Visst, vi har åsiktsfrihet och hela biddevitten, men JAG vill inte göra det.
Nu går Millets förläggare fri, liksom Millet i egenskap av författare, däremot förlorar han då sin prestigeplats och eventuellt inkomster därmed.
Det som stör mig är att det är en sorts mobb som dömer. Inte en domstol. Men det stör mig alltid i såna här frågor.
Tack Karin för informationen. Jag tror nog att jag spar mina €16 för ett högre ändamål.
Därmed har jag väl också avsagt mig rätten att uttala mig i denna fråga. Men problemet att skilja mellan mannen och verket har jag ju ägnat mig en del åt som du möjligen minns. Mina åsikter om Wagner, Hamsun, Karajan, Lars Noren med flera skiljer sig väl dessvärre från andra, mera storsinta, bedömares. Men då har det väl alltid varit frågan om att "verket är bra även om mannen är dålig". Här har vi möjligen det omvända fallet: "mannen är bra men verket är dåligt."
Jag får väl dra konsekvenserna av mitt tidigare "tänkande" och sluta mig till att verket dömer också mannen. Liksom det omvända är sant.
Författare ska protestera. Det är deras genetiska skyldighet. Och om jag - mot all förmodan - hamnade hos ett förlag som hade en redaktör med faiblesse för Machiavelliska "motsols"-tankar, nazibelastning, allmänt rashat, och dessutom har intelligens nog att mocka ihop något intressant av det, skulle jag utan tvekan tillhöra de 118. Att kalla dem mobb är lite - vad ska jag säga - att ta i.
Jag skulle inte äta middag med Céline heller ... i den imaginära världen.
Varsågod, Bengt.
Och du har ju rätt. Inte heller jag tänker lägga 16€ på boken ifråga.
Vad jag gjorde i det här inlägget var ett försök att sammanfatta en eftermiddags läsning OM historien ifråga. Och det var kanske dumt.
Gabrielle,
Jag hade inte skrivit på något upprop, jag skriver väldigt sällan på kollektiva grejer, även om det händer. Och mot en enda människa - nej. Fast jag kanske har fel.
Om jag kom ut på ett förlag vars utgivning inte passade mig i övrigt skulle jag söka ett annat förlag. Fast visst, nu är ju detta Gallimard, motsvarigheten (fast liksom värre) till Bonniers. Jag förmodar att många tycker att det är en kulturinstitution i sig.
Jag gillar inte mobbing. Även om jag antagligen inte heller skulle börja umgås med Millet (gissar jag) om nu tillfälle gavs.
Fast nu sker det ju en liten glidning här, både språkligt och historiskt, i SAOL 1923 betyder mobb: pöbel, pack, slödder. Det menar du väl inte...eller?
I 2008 års SAOL har vi mobbning/mobbing, och alla vet vad det betyder.
Hälsning från en mobbfri ickemobbare ; )
Nä, jag menar nog inte riktigt det. Det kan du ha rätt i. Fast jag tycker alltså att de ägnar sig åt en sorts utpressning och det är inte heller vackert.
Jag lämnar detta värdefulla meningsutbyte och växlar in på ett stickspår. Karin skriver om sin ovilja att skriva på "kollektiva grejer" (och känner sig uppenbarligen tveksam till gruppaktionen i det diskuterade fallet). Det är något som jag mycket väl känner igen hos mig själv. Någon gång har jag väl skrivit på ett upprop (t.ex. i frågorna om Slussen i Stockholm) men alltid med en obestämd känsla av obehag. Än värre: ibland ser jag demonstrationståg gå genom Stockholm eller Wien. Deltagarna är uppenbarligen djupt engagerade för något som jag också sympatiserar med och i förekommande fall röstar på. Men när jag ser hundratals människor fösas fram av megafonförsedda aktivister som ropar ut slagord som hopen sedan slaviskt upprepar grips jag av djup förstämning, rent av motvilja även om det är för en bra sak. Varför? Det är svårt att förklara men jag får en känsla av att om ledarna med megafonerna plötsligt skulle ropa "Ut med invandrarna", "Ned med judemedia" eller liknande skulle hopen lika villigt och entusiastiskt upprepa även dessa budskap. Så är det naturligtvis inte men massan skrämmer mig.
(Å andra sidan minns jag den gigantiska marsch från alla stadsdelar i Wien som tågade till Heldenplatz med facklor i handen för att protestera mot FPÖ:s intåg i regeringen. Inga slagord skreks och vid målet höll ett par kulturpersonligheter några enkla tal och några sånger framfördes. Vi drog mera folk än Hitler gjort på samma ställe men överträffades några år senare av påven JPII. Det var en värdig manifestation mot fascism och främlingsfientlighet.)
Jag är gammal nog att komma ihåg "Tage och Geijer, Lyndons lakejer" och det mera gulliga: "Ropen skalla, daghem åt alla." Trots att jag givetvis var emot Vietnamkriget och gärna ville se en utökad barnomsorg tyckte jag det var litet otäckt att se massorna - kanske mest för att de slaviskt upprepade vad ledarna förestavade.
Här kunde man referera till Canettis "Masse und Macht", en bok som jag hade problem med när jag först läste den. Men den vinner vid närmare eftertanke.
Men varför det så? Kanske bara ett elitistiskt tänkande: jag är inte som en i massan. Men det var jag ju och det är jag. Men jag vill inte stå där och upprepa färdiggjorda slagord.
Jag håller med komplett om obehaget med slagord, Bengt, även om det gällde invasionen av Irak, ville jag helst inte ropa ut illa formulerat tjat. Det är en sak.
En annan är att "Éloge littéraire d'Anders Breivik" - en "litterär eloge till Anders Breivik" enbart i kraft av sin titel är en sorts pamflett, för vad vet alla.
Litteraturen har makt. Orden flyger inte bara upp, de landar också.
Skicka en kommentar