Behöver sex Billy för böckerna, har jag kommit fram till. Ungefär. Tänkte ställa in en i en garderob och där ha böcker man inte vill visa upp, typ. Samt pärmar.
Är öht inställd på att få ordning på den där garderoben. Femtio centimeter djupa hyllor längst in, på vilka man ställer väl uppmärkta kartonger innehållande t ex målarprylar, dukar eller elsladdar. Resväskor och ryggsäckar högst upp på en ännu djupare hylla. Kanske åttio, så att man får in mer.
Och nederst hurts med plats för smågrejer. Och så precis innanför dörren till vänster en av Billysarna då.
Tror jag ska fixa det innan jag målar. För då får man bort en bit av kartongberget först.
Idag lunch hos svärmor. Först apero i salongen, muscat och salta kex. Sen till bords, sallad och paté, kyckling med gröna bönor och chips. Ost och sen éclairer till efterrätt. Dom hade vi tagit med. Det är gott. Choux-smet som gräddas blir full med hål i hålen sprutar man in chokladsmet, ovanpå glacerar man med ännu mer liksom blankare och hårdare chokladsmet.
Min svärmor är mycket traditionellt fransk. Nästan lika traditionellt svensk skulle jag påstå att min mamma är, fast på sitt håll.
Det är inte samma traditioner, inte samma värderingar, ändå möts de någonstans åtminstone ibland. Och där de inte möts låter man liksom bli att peta. Från båda sidor.
Läser fortfarande Némirovsky som med fascination undersöker dessa traditionellt franska 30-talsmiljöer. Samt ibland en och annan judisk invandrare, assimilerad men tvungen, av tidsandan, eller snarare den florerande antisemitismen att begrunda sitt öde, sina rötter.
Ett franskt par som bara tänker på att köpa jord. En gammal man som under kriger (14) stjäl från sin far och sen beskyller sin egen son för att göra samma sak, trots att denne inte gör det.
En prostituerad på en bar i Paris.
Traditionellt är alltsammans förstås inte, men det ger en god bild av det franska trettiotalet och av dem som fanns här då. På olika håll och kanter.
Och så även den fantastiska novellen om upploppen i en finsk stad vid havet...
Läste ni Torbjörn Elenskys artikel i Expressen idag? Om inte, så gör det. Elensky beskriver väl vad som väntar oss, spelar ingen roll om man bor i Frankrike eller Sverige. Sämre tider. Och det inte nödvändigtvis som något tillfälligt. Tål att tänkas på.
Och Ola Klippvik klipper twitterflöden som skrämmer honom. Mig med.
Samma jeppe länkar till sin egen recension av Göran Rosenbergs bok om sin. Även den texten tycker jag är helkass. Men onekligen på ett annat sätt.
Han vet alltså inte hur mycket som skrivs av och om Förintelsens barn och barnbarn? Om hur även förövarsidans barn och barnbarn skriver om samma epok och så tydligt har påverkats av den? Om hur alla dessa tar mycket klarare och mer explicit tar avstånd från allt vad tidigare generationer menat?
Jaja, Blott Sverige svenska kritiker har. Och det får man ju vara glad för.
2 kommentarer:
Jag hade läst Elenskys text men jag måste fundera litet över den.
I Österrike hade man ett postfascisitiskt parti (FPÖ) som av ungefär samma skäl växte sig större och större. Men så länge socialdemokrater och konservativa var överens om att inte ha något att göra med dem saknade de egentligen inflytande på den nationella politiken.Men de konservativa bröt detta tabu med samma argument som man hör i Sverige: "vi måste ta debatten", "vi måste ta väljarna på allvar" osv. osv. Och förstås de argument som de konservativa i Tyskland använde för att ta med Hitler i regeringen: på så sätt skulle man kunna kontrollera honom.
Så gick det som det gick. FPÖ är nu ett väletablerat, rumsrent parti som dämpat ner främlingsfientligheten och som förmodligen blir största parti i nästa val.
Konservativa och socialdemokrater måste däremot ta själva orsakerna till att folk väljer de extrema partierna på största allvar och göra någonting åt. Men inte genom att "ta debatten" med dem.
Du kan inte vänta dig något historiskt eller europeiskt perspektiv av svenska kritiker. För det första förstår de inte språket, för det andra är navelskådande bara förnamnet, om jag säger så.
Samma sak händer väl i Ungern? Fidesz som sitter i regeringsställning (konservativa) lyfter inte ett finger för att hindra nynazistiska Jobbiks framfart.
Är väl bara att hoppas att svenska politiker fortsätter på den inslagna vägen och låter bli att samarbeta.
Men det är ju resten som oroar. En långvarig global lågkonjunktur. Hur bra förutsättningar ger det för att ta itu med otryggheten? Istället för att "ta debatten".
Här är en annan artikel på samma tema som var rätt bra
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/otryggheten-kan-inte-skrattas-bort_7717314.svd
Skicka en kommentar