onsdag 23 januari 2013

Skrattar bäst som skrattar sist

Om ni kommer ihåg inlägget om svenska studenter som inte kan skriva svenska längre.
Det är inte bättre här.
På t ex elitskolan science po håller de rättstavningskurser för nykomna studenter. På den kommer bara de bästa in, ja, skolan alltså, inte rättstavningskursen.

Och mitt närmsta exempel, mitt eget kött och blod...
Dottern fick sitt avgångsbetyg i franska förra året, i år har de "istället" filosofi. Nå, i franska är det en muntlig del och en skriftlig. I den muntliga hade hon 17 av 20, i den skriftliga 9 av 20.
En pratkvarn, som hennes far så kärleksfullt uttryckte det hela.
I medel blir det ju ungefär trea, och det kunde varit värre, men antagligen också bättre.

Skulle gissa att hon är en ganska typisk fransk student av idag.
Hon läser ingenting, eller så gott som ingenting. Och alla hennes språk är ungefär så här. Engelska, svenska och i den mån hon hunnit lära sig någon - spanska.
Jag ska inte gå in på vad hon gör istället, det är liksom inte poängen med den här bloggen.
Däremot kan jag berätta om hennes två år yngre bror.
Han är nämligen exakt likadan förutom att han inte ens är en pratkvarn.
Ni hör vart det lutar? Riktigt dåliga betyg i språk.
Nej, han jobbar verkligen inte ihjäl sig, särskilt inte i tyskan. Och nej, inte heller han läser några andra skönlitterära böcker än de han verkligen måste.
Men eftersom det första barnet alltid är en sorts test som man sen rättar misstagen efter tänkte jag nu försöka tvinga sonen att i ett och ett halvt års tid läsa mer skönlitteratur. På franska. Inte bara det skolan bestämmer, utan sånt jag bestämmer.
Jag presenterade idén för honom igår och han gormade och skrek att jag alltid kom och bestämde saker.
Jag bestämmer inte, sa jag, men om du inte går med på det här så konfiskerar jag din dator.
Du kanske inte bestämmer, du ägnar dig åt utpressning, sa han. Fast på franska, på svenska har han inte en aning om ett sånt ord. Det är för att han inte läser på svenska heller.
Okej, sa jag. Bra.
Och så tvingade jag honom att börja.
En timme om dagen har jag sagt, men jag undrar om det håller. Minst en halvtimme kanske är mer realistiskt. Han får självfallet läsa mer.
Och sen förstår ni, sen ska vi, han och jag, först prata om boken ifråga, sen, när vi gjort det, ska han skriva om den. Och för det använder vi internet.
Vet inte om bloggen (för det blir en blogg) blir synlig i första taget, men det känns enklare att ha alltsammans där.
Igår bjöd jag in honom, han skrev snällt en harang som gick ut på att han skulle börja i morgon, men sen började han igår i alla fall.

Vad vi ska läsa? Vi började med Un pedigree av Modiano, en liten tunn bok om en barn- och ungdom som var ett riktigt hundliv.
Sen har jag ju faktiskt själv ägnat mig åt att läsa skönlitteratur på franska sen 2008, så jag har att ta av.

Och jäklar vad han ska få lov att jobba nu.
Och vad arg jag är på dem, inte bara mina barn, på allt och alla, för att det är så mycket enklare att göra en massa annat. Leka, spela, titta på film.
Jag vet inte om de blir dummare av det, men halva deras jag hamnar ju liksom i träda. Friche. Vårdas inte, kultiveras inte.
Till slut fattar de ju inte frågorna i matematik heller, och det beror på att de har så dålig nivå på sitt modersmål.

Nej, jag begär inte att han ska tycka att det här är roligt. Inte heller att han ska fortsätta läsa sen. Jag begär bara att han gör det, och att han gör det väl.
Och jag räknar, helt kallt med att datorn är så pass viktig för honom att han inser att han måste.

Med skägget i brevlådan, bästa hälsningar,

19 kommentarer:

Bodil Z sa...

Jag gjorde en ansats till något sådant med Rudolf då det begav sig (Alex verkade läsa av sig själv). Han skrev aldrig något om böckerna, men vi pratade lite om några i alla fall. Han läste och antecknade titlar och författare i ett litet häfte och faktum är att även detta lilla gör att han i efterhand minns bättre vad han har läst. Han är nu datatekniker i Riga och han läser nog inte mycket...

Härom dagen samtalade jag med mina studenter här i Zagreb om detta med en litterär kanon. Vid sidan om fick jag veta att man i kroatiska gymnasier läser mellan tjugo och femtio romaner per år. De suckade lite över det och sa att det nog är för mycket, men att det är bra - efteråt åtminstone.

Karin S sa...

Mmm, men så har du bra studenter sen, Bodil.

Är inte så säker på att Pelle kommer skriva så vidare värst heller. Men lite, och i skolan måste han ju.

Hjälpte din insats Rudolf något tror du?

einar a sa...

karin

ack det där känner jag igen allt för väl... och trots att jag gjorde vad jag kunde, läste varje kväll böcker för min dotter under hennes kanske tio första år (jack london var en av hennes favoriter), kom hon aldrig själv in i läsning (jo, potter, men det var allt, underligt nog). böckerna hon fick senare under tonåren... de förblev olästa, i en del fall med förklaringen att hon hade "sett filmen".

det är som om samtiden (med sin passiva samt passiviserande konsumtion) tagit över på alla nivåer, trängt in i de mest personliga och privata sfärerna. en enfaldig "offentlighet" blir till den enda "verkligheten".

en god vän flyttade med sin familj ut på landsbygden för att undvika denna "påverkan". vid ett besök något år senare kunde jag konstatera att de om möjligt blivit än mer "uppkopplade". det var filmer och spel för hela slanten.

och hur går det med förmågan till ett motstånd mot denna "utveckling"? inget språk, ingen hjärna. ingenting.

du sköna nya värld... ja, en bok som förblir just oläst - i den sköna nya världen.

allt gott

einar

Gabrielle RW sa...

Jag förstår verkligen att du arg på allt det där som drar dina barn från läsandet. Själv har jag många gånger känt mig tacksam över att mina söner (gott och väl vuxna och sen länge utflugna vid det här laget) "hann undan" och över att båda två läser mycket, både skönlitteratur och annat. Det fanns kompisar som hade datorspel som pojkarna förstås använde när de kom åt, men vi hade aldrig eget sånt hemma. Nu läser båda mycket, och jag får ofta boktips av dem och det är roligt och värdefullt.

Det där att tvinga sina barn är förstås inte så lätt. Jag tvingade min äldste till att gå på pianolektioner. Det gick inget vidare. Han var ofta jättearg och skrek och bråkade och jag stod på mig och han gick på lektionerna (jag följde med!). Tills en dag då han lugnt och sansat beskrev för mig att han inte ville spela piano. Då fick han sluta direkt. Med böcker och läsande är det annorlunda, och jag tycker det är fantastiskt om man kan få sina barn att komma in i den världen. Så jag önskar dig all lycka till!

Karin S sa...

Einar,
Ja, det är just det. In i det mest privata. Att läsa är ju en jäkligt osocial aktivitet, jag misstänker att det bidrar till att det "känns svårt". Man stänger ju liksom in sig i ett rum ihop med en annan hjärna, det är, om man ser det så, väldigt intimt.
Men det tillåter liksom inget annat. Det kräver närvaro, koncentration, avskärmning. Allt i motsats till dagens levnadssätt.

Och precis som du säger, utan språk står man sig ju slätt. Man kommer inte längre i sina tankar och resonemang än man har ord för.

Men det kommer de ju bli varse, alla dessa unga, och det vittnar ju alla som undervisar på universitetet om, att de MÅSTE få ordning på sitt språk, de måste liksom ha ett minimum.
Sent ska syndaren straffas, eller något ditåt.

Jag höll också på och läste böcker för dem, men tyckte i och för sig att det var ganska tråkigt.
Å andra sidan har jag med dottern ibland diskuterat den läsning hon haft i skolan, det har varit kul. Tänker nu då göra samma sak med sonen.

Vi får väl se hur det går.


Gabrielle,
Ja, där hade ni nog tur. Och det låter bra också nu. Hoppas förstås att mina barn ska ta upp läsningen en dag, men är inte så säker. Man kan fråga sig hur det ska gå för deras eventuella barn... Men en sak i taget.
Hur som helst, stort tack för uppmuntrande tillrop!

Bodil Z sa...

Jag tror faktiskt att det hjälpte Rudolf på det sättet att han skriver rätt originellt och kreativt - i mail, sms, whatsapp etc Det blir rätt fina små textstumpar som pekar mot ett inte så litet ordförråd. Och kanske läser han en del nu också, fast vi inte pratar om det...

Alexandra minns jag förresten att hon skrev sitt specialarbete på gymnasiet (hon var naturvetare) om litterära klassiker och då läste hon naturligtvis en rad stora klassiker (Dostojevskij, Cervantes, Flaubert, Kafka etc). Jag var lite inblandad i detta, vill jag minnas.

Lennart Erling sa...

Jag delar din syn på språket och läsandet, men vet inte om jag skulle ta till hårdhandskarna om jag vore i din situation. Mer åt morot än piska, tror jag. Å andra sidan växte våra tre söner upp med böcker överallt, bokhyllor i varje rum, högläsning och ständigt läsande föräldrar. Läsning vid matbordet mötte inget hinder.
Hur blev dom? En hinner nog bara läsa ljudböcker på väg till och från jobbet. En läser sig genom världslitteraturen och samlar för fullt. En läser när han hinner, mesta tiden går åt till musik och eget skrivande. Om jag är glad över det? You bet!

Karin S sa...

Bodil,
Man kanske kan börja hoppas lite då? Jag vore helnöjd om sonen blir dataingenjör i Riga OCH skriver kul små stumpar...

Lennart,
Du lever i en annan tid! Som Gabrielle var inne på, det fanns en tid INNAN nätet, spelen, filmerna, videorna och uppkopplingen, det fanns också en tid liksom i skarven då barnen fortfarande antagligen kunde tillbringa LAGOM med tid vid en dator, eller inte alls. Kommer ni ihåg modem? Och att det gick på telefonräkningen med uppkopplingen?

Nu är den tiden över.
Så jag vet inte om det funkar med morot... vilken skulle det vara, liksom? "Du får en dator TILL om du läser en bok? Snälla?!"

Jag är inte mycket för morötter, märker jag. Det känns som mutor. Däremot kan jag liksom ge ungarna t ex godis när de INTE gnällt om det, helt oväntat typ, eller något annat som de inte bett om heller.

Jag är nog som min mamma där. Jag och dottern städade hennes källarförråd och gick igenom allting och knogade och bar. Dottern var verkligen engagerad. Och efteråt frågade mamma mig om hon fick ge dottern en slant eftersom hon varit så duktig. Klart att hon fick det.
Men alltså inte: Om du städar snällt nu får du stålar.

Jag tycker att livet ska innehålla oväntade grejer också. Det är min enda princip...

Karin S sa...

PS.
Grattis Lennart, till fina pojkar! (obs, inte ironi)

Bodil Z sa...

Jo, oväntade (bra) grejer är bäst.

Lennart Erling sa...

Tack, Karin!

Lo sa...

Min dotter (11 1/2) läser i omgångar. Efter en lång tids ickeläsande lånade vi en bok till henne att läsa på iphonen, och det satte igång det hela igen. Nu läser hon både e-böcker och pappersditon i ett rätt bra tempo.

Karin S sa...

Lo,
Bra, slå vakt om det. Mina stora barn läste nog också en del i den åldern, i alla fall flickan. Men sen tog det stopp.
Och nu känns det som om dottern är förlorad, hon kommer få ett helsicke på universitetet, och sonen kan möjligen komma ikapp litegrann.
Men någon bokslukarålder var det aldrig frågan om för deras del...

Tomas Agdalen sa...

Fin text. Intressant att se att det minskande läsandet är universellt. Och glad över att båda mina barn läser massor, fast bara med tveksamma teman - sf och vampyrer. Och så konsumerar de oändligt mycket serier och film. På Samma teman. Och sonen spelar mycket på datan. Sf-grejer. Och just av den anledning rör sig barnen obehindrat i den engelska språkvärlden. En skillnad är emellertid att bara dottern, den yngre, också orkat skaffa sig toppbetyg.

Tomas Agdalen sa...

Skulle också säga att båda barnen stavar bra. Helt utan min förskyllan.

Charlie Truck sa...

Intressant experiment!

Mina barn är ju lite yngre och läser ännu rätt mycket, men bara om vi tar undan tabletter, telefoner och datorer...

Sonen är elva och går i 6ème, alltså första högstadieåret, den ålder barn i Sverige går i femman. Jag tycker de läser förvånantsvärt lite i franska skolan. Bara två böcker hitills i år tror jag. Hela klassen läser samma bok och sedan har de prov.

Han går en tvåspråkig variant av högstadium och i engelskan har de läst 3 eller fyra böcker i klassupsättning samt att han är inne på sin tredje individuella bok redan.

Den senaste individuella valda han Hungerspelen men läraren sa nej, jag vet inte varför. Den enda engelska boken vi hade hemma var Tom Sawyer som jag försökt få honom att läsa tidigare. Han gnällde men jag bestämde att han skulle läsa den. Det gick jättetrögt i början, den är skriven 1860 med mycket dialekt och slang, rätt knepigt. Dessutom hände det INGENTING i boken tydligen. Han kom igenom den till slut och skrev sin analys. Han skrev att han tyckte den var rätt svår och tråkig :)

Men jag är rätt glad att den nu är läst, måste allt vara lätt? Ska man bara läsa böcker man gillar? Hungerspelen har han läst ändå. Men han vill fortfarande inte medge att Tom Sawyer var något att ha. Misslyckande eller rätt bra ändå? Vad tycker ni?

Här ett inlägg som jag nog inte haller med om : http://www.svd.se/kultur/lasandet-mar-bast-av-valfrihet_7839908.svd?utm_source=twitter&utm_medium=tweet&utm_campaign=20130119

Karin S sa...

Charlie,

Kanske för att Hungerspelen är på sån där riktigt erbarmlig prosa... annars ser jag ingen förklaring. Det är väl lite som att läsa Lisa Marklund på svenska.

Konstigt att de läser så pass lite i din sons klass. Fast jag vet inte om mina barn läste så mycket mer då. Jo, kanske lite.
Tom Sawyer verkar jobbig, kan du inte skaffa lite annat och liksom mer lättsmält på engelska? Här läser de mycket Roald Dahl i översättning, men honom skulle du ju kunna testa på engelska? Och Sherlock förstås, det läste faktiskt Pelle några stycken i fransk översättning. Poe. Sen finns ju Narnia-sviten och hela den sortens litt. Och alltsammans kan nog läsas i fransk översättning också.

Nej, allt måste inte vara lätt (gräslig artikel du länkar till), å andra sidan kan man väl inte hålla på och tvinga på sina ungar hur mycket jobbiga böcker som helst. I mitt projekt här tänkte jag variera det hela rätt friskt. Och inget från 1800-talet, bara nyare än så. Men ibland kommer han att få lov att anstränga sig.

Charlie Truck sa...

Alltsa han väljer normalt böcker själv, bade pa franska och engelska. Det blir mest ungdomsromaner om spioner, drakar, fantasy etc. Han har läst Roald Dahl pa engelska ocksa. Narnia tycker han är för barnsligt.

I det här fallet akte vi pa semester, han behövde en bok för sitt projekt och vi tog den vi hade. Det är första gangen jag tvingat honom att läsa en specifik bok och det kanske jag inte ska göra för ofta. Men jag tycker skolan kan göra det. Jag tyckte det var bra att läraren sa ifran om hon tycker Hungerspelen är dalig (jag tycker den haller minst lika hög klass som mycket annat han läser, och den ÄR spännande).

I franska har de precis läst Jorden runt pa 80 dagar, det tyckte jag var kul. Annrs en ungdomsroman om Faraoner och inte sa mycket mer. Annars är hans franskalärare sträng, rätt hard betygssättning (du vet det där med avdrag för att de glömt skriva datum och sant)... Men det kommer väl mer litteratur framöver. Jag har ju inte sett till Nils Holgersson än :)

I engelskan läser de minst en bok/pjäs av Shakespear om aret fran och med nästa ar, jag gillar det även om han nog kommer sucka en del...

Det gäller väl att hitta ett "lagom" tvang som för framat utan att att man far backlash. Jag tycker nu att mina högstadie/gymnasiear kunde innehallit en hel del mer tvang att läsa Strindberg och Lagerlöf och färre antologier med korta snuttar!

Charlie Truck sa...

Om man nu ska skriva Shakespeare kanske man bör stava det rätt... Sorry alla bildade läsare av denna blogg :)