Korstågspuckot

till BodilSnodil

är naturligtvis, i dagens läge, en helt sekulariserad varelse, det kommer man inte ifrån. Hon är en produkt av Välfärdssverige, släkt med vinalkoholisten, möjligen tillhör hon denna skara, men än så länge lyckas hon dölja det. Hon har förstås även beröringspunkter med postkolonialisten, men hon är mer fanatisk. Mycket mer fanatisk.
Det är lätt att hamna i ett religiöst språk när man vill tala om Korstågspuckot. Säg så här: OM Korstågspuckot hade levat på trehundratalet så kan man ge sig fan på att hon hade dunsat in på Kyrkomötet i Nicea, gärna med en liten bag full av böcker. Hon hade presenterat sig (det gör hon alltid, med alla för- och efternamn, hon har väl en uppfostran för Guds skull!?) och sagt Hej killar, jag har en liten grej jag tycker ni ska få med här. Jag har gjort den själv och den heter Bibeln- för- dig- som- tycker- att- läsa- är- svårt. (Hon skriver gärna den sortens svenska, med lite diffusa fel inbyggda.)
Eftersom Korstågspuckot är mycket energiskt och gör halsbrytande saker så hade det antagligen dröjt en stund innan kyrkomötet hade fått ut henne. Under den tiden hade de fått höra mycket: Jaja, jag vet, ni killar håller er på en nivå som de flesta inte fattar, men jag gör det och jag har översatt den här grejen för att vanliga människor ska begripa!
Till slut hade kanske en av "killarna" tittat på boken (jag vet, boktryckarkonsten kom tusen år senare, men gör en ansträngning, kära läsare!), bläddrat och sagt: Jaha, men vad har hänt med den obefläckade avelsen? Bara som exempel, alltså.
Jaaa, den obefläckade avelsen, säger Korstågspuckot något brydd. Jamen, den fattar du väl att den kan man inte ta med!
Vadå, inte ta med. Den är helt central för den här religionen.
Den är för svår.
För svår?! Driver du med mig, och Helig Ande då? Är den också för svår? säger "killen" och ler vid det här laget spydigt.
Jaa, säger Korstågspuckot allvarligt, den klarar folk inte riktigt av.
Jösses, stönar prelaten. Ta ut henne! Hon far med irrläror!
Och så blir Korstågspuckot utkastad, under ljudliga protester förstås.
Ni kommer få se, ropar hon. Jag kommer få rätt, Den obefläckade avelsen kommer att försvinna, liksom Helig Ande och alla jävla skäggiga patriarker också!
Jag kommer vinna!

Och det kan man ju på sätt och vis säga att hon gjorde också. Idag orkar vi inte kasta ut Korstågspuckot. Hon får hållas med sina litanior. Vi låter henne tala till punkt, svarar Yxskaft och pratar med grannen på andra sidan. Vi ids inte säga emot.

Men, betänk, att det är på detta vis vi hamnat i den situation vi nu befinner oss i.

Politik och slutrea

Jag har läst klart Lessings självbiografi del 2. I alla fall nästan. Och sen började jag på Den femte sanningen, del 1, och den har jag också läst ut. Nästan.
Och en gång i tiden läste jag sviten om Martha Quest helt och hållet. Nu tänker jag att det är samma historia, alltsammans. Jag borde nog läsa något annat av Lessing också. Vilket jag i och för sig gjort, men det var längre sen. Och inte tillräckligt.
Nå, om man nu läser just de här böckerna så blir man till slut tokig på hur politisk tillvaron är, genom Lessings ögon. Hon är i sin ungdom kommunist, det gör hon begripligt, det är det enda man kan vara strax efter kriget om man är europé och normal. Hon och hennes kamrater är unga och önskar sig en bättre värld, vill bidra till att skapa den.
Och sen blir det då svårare och svårare tills det inte går längre, att vara kommunist alltså. Och när man väl går ur partit så uppstår förstås ett tomrum. Vad blir man istället?

Men världen ter sig politisk och endast politisk då man läser de här böckerna. Visst, det finns en könsaspekt också. Och så finns det förstås klasser men det tillhör ju det politiska. Men överallt.

Sen gick jag på slutrea i stan och såg bara kläderna ur politisk synvinkel. Jaha, Marimekko som mina vänstersympatiserande (fast numera är ju det väldigt löst, som begrepp) arkitektvänner har skjortor från, och så Gudrun Sjödén som är för stora vänstertanter, några min första pojkvän kallade "vinalkoholister", och så får man naturligtvis inte säga, men nu gör jag det i alla fall.
För vilket är alternativet?
Det finns två. Skinntorra tanter på NK (det finns NK ung, NK kvinna och NK dam, men ännu inte NK tant eller NK vinalkoholist, men jag tror att det kommer - med pensionärsboomen i det här landet, så. Eller för resten, i den här världsdelen.) Och dessa skinntorra tanter (de har i regel ingen rumpa, jag tittar fortfarande med Lessnings ögon) i blekblå blusar står och nyper i dräkter och klänningar och blusar. Stenströms och konstiga märken jag aldrig sett. Typ Brax. Hur kan man döpa kläder till Brax? I alla fall, köper man de här kläderna så är man inte vänster, snarare höger, eller borgerlig.
Och så det tredje alternativet, det opolitiskt konsumistiska. Klädkejdorna, fula illasittande kläder en masse. Och så ser ju de flesta i den här stan ut. De har köpt sina kläder på någon av klädkedjorna. Tatuerat något mer eller mindre smaklöst på armar och axlar. Stuckit sönder navel, läppar och ögonbryn.
Är det ett politiskt ställningstagande att tatuera sig? Och varför är så väldigt många tatueringar så fula, alltså själva bilderna? Även om jag inte kan förlika mig med tanken att tatuera mig själv kan jag ju gilla teckningar ibland.
Tänkte idag apropå en ljusblå vag tatuering jag såg på en rödbränd skuldra att man borde tatuera in Europas flodsystem. I såna fall. Det är man nog ensam om, tänkte jag.
Under foten.

Naturligtvis är det inte en politisk handling att tatuera sig, eller åtminstone inte i de allra flesta fall. Det är väl för man vill bli snyggare som man gör det, förmodar jag.
Att jag sen är rätt ensam om att tycka att det sällan har den avsedda effekten är en bisak.
Men är det en politisk handling att bli fet då?

Hur ska man tolka synintrycket av dagens svenskar i politiska termer?
Frågan är omodern förstås. Ingen skriver som Lessing längre, allt hos Lessing är politik. Dialekt, bakgrund, yrke, föräldrar. Men franför allt föräldrar och bakgrund. Historia.

Och då är vi där igen, svenskarna verkar inte ha någon historia. Tatueringar (för min mamma) har sjömän och kåkfarare. Men så är hon en gammal borgerlig dam. Fel. En dam med rötter i borgerligheten.
Ränderna går aldrig ur. Inte tatueringarna heller.

Det är på sätt och vis som om hon har rätt, Lessing. Det finns liksom inga opolitiska alternativ när man går på rean. Antingen vänster eller höger.
Eller HM, då.

Den postkoloniala tönten

Jag har hört sägas att han en gång har mördat ett träd med sin svada. Det föll, som den fura det var.
Ur hans mun kommer orden liksom i färdiga granitblock, han skulle kunna gå i cirkel på en blåsig engelsk slätt och bygga ett nytt Stonehenge.
Man blir aldrig av med honom. Det var vad Celestine och jag konstaterade.
Men minns du den sortens kille, insisterade jag. Och det gjorde hon förstås.
Man säger kanske, för man hade glömt hur han är, och han går ju där bredvid en, trogen som en hund "Men är det inte en ovanligt fin vårkväll?"
Men den postkoloniala tönten lyssnar inte på det örat. Han talar om sitt eget perspektiv på vädersituationen (som han kallar den).
Hej, säger man i ett gathörn, för man orkar inte riktigt med den, vädersituationen.

På Den flytande ön finns förstås Celestine. Man slår sig ner och beklagar sig.
Jag har fått en hund säger man.
Han går där och väntar på godbitar, minsta lilla så viftar han så våldsamt med svansen att han hårar ned ens duffel. Han hårar över huvud taget kraftigt.
Och man säger sjas och fy, men han blir kvar. Går hundlikt tigande med svansen rakt ut, i väntan på ett tecken. Får jag vara med? Får jag sätta mig vid era fötter. Jag ska inte skälla, snälla?
Men vi känner honom vid det här laget.
Ställer honom utanför. Han blir kvar som en (rökande) gammal madrass uppställd mot fasaden i väntan på sopbilen. Han är inte helt ny, han heller. Har fläckar. Men nu får jag inte börja tycka synd om honom!

Det går bra att ha honom så länge han är tyst. Han är inte särskilt renrasig, mer en byracka, och hans favoritämne är den postkoloniala teorin.
Oh my God, säger jag.
Inte nu igen.

Kanske kan jag inte med varken honom eller teorin för att något, nej, mycket i mig, är alldeles för känsligt. Redan alldeles för gammalt. Ett arv.
Pappas flygel och mammas sybord och fingerborgar. Den gustavianska möbeln, spegeln som har en mörk strimma över min panna. Fyrtiotalsljuset i vårt badrum.
Mattorna, spelmarkerna, det mörka träet i vissa möbler. Sekretären, empireljusstakarna med lejontassar. Porträttet på en släkting i napoelonfrisyr. Han ser ut som bilden av Karl XIV Johan i Sagan om den lilla katten. Av Elsa Beskow. Den med pelargoner kring.
Hyrkuskens berättelser i helfranskt band som håller på att bli till damm. Soffbordets silverbeslag i hörnen.
Arvet. Rösterna, mammas och pappas, hyrkuskens och de andra berättarnas.
Språket, orden.
Jag kan naturligtvis inte ta in honom här.
Han är vulgär med sitt långa hår och sina poppiga skor. Sina små elektroniska prylar. (Dessutom hårar han.)
Hit kan jag bara ta med den som har välstruken poplinskjorta, det gör inget om den har fransiga manchetter.
Näsduk med monogram.
Riktiga skor.

Eller en egen hjärna.