lördag 5 april 2008

Den postkoloniala tönten

Jag har hört sägas att han en gång har mördat ett träd med sin svada. Det föll, som den fura det var.
Ur hans mun kommer orden liksom i färdiga granitblock, han skulle kunna gå i cirkel på en blåsig engelsk slätt och bygga ett nytt Stonehenge.
Man blir aldrig av med honom. Det var vad Celestine och jag konstaterade.
Men minns du den sortens kille, insisterade jag. Och det gjorde hon förstås.
Man säger kanske, för man hade glömt hur han är, och han går ju där bredvid en, trogen som en hund "Men är det inte en ovanligt fin vårkväll?"
Men den postkoloniala tönten lyssnar inte på det örat. Han talar om sitt eget perspektiv på vädersituationen (som han kallar den).
Hej, säger man i ett gathörn, för man orkar inte riktigt med den, vädersituationen.

På Den flytande ön finns förstås Celestine. Man slår sig ner och beklagar sig.
Jag har fått en hund säger man.
Han går där och väntar på godbitar, minsta lilla så viftar han så våldsamt med svansen att han hårar ned ens duffel. Han hårar över huvud taget kraftigt.
Och man säger sjas och fy, men han blir kvar. Går hundlikt tigande med svansen rakt ut, i väntan på ett tecken. Får jag vara med? Får jag sätta mig vid era fötter. Jag ska inte skälla, snälla?
Men vi känner honom vid det här laget.
Ställer honom utanför. Han blir kvar som en (rökande) gammal madrass uppställd mot fasaden i väntan på sopbilen. Han är inte helt ny, han heller. Har fläckar. Men nu får jag inte börja tycka synd om honom!

Det går bra att ha honom så länge han är tyst. Han är inte särskilt renrasig, mer en byracka, och hans favoritämne är den postkoloniala teorin.
Oh my God, säger jag.
Inte nu igen.

Kanske kan jag inte med varken honom eller teorin för att något, nej, mycket i mig, är alldeles för känsligt. Redan alldeles för gammalt. Ett arv.
Pappas flygel och mammas sybord och fingerborgar. Den gustavianska möbeln, spegeln som har en mörk strimma över min panna. Fyrtiotalsljuset i vårt badrum.
Mattorna, spelmarkerna, det mörka träet i vissa möbler. Sekretären, empireljusstakarna med lejontassar. Porträttet på en släkting i napoelonfrisyr. Han ser ut som bilden av Karl XIV Johan i Sagan om den lilla katten. Av Elsa Beskow. Den med pelargoner kring.
Hyrkuskens berättelser i helfranskt band som håller på att bli till damm. Soffbordets silverbeslag i hörnen.
Arvet. Rösterna, mammas och pappas, hyrkuskens och de andra berättarnas.
Språket, orden.
Jag kan naturligtvis inte ta in honom här.
Han är vulgär med sitt långa hår och sina poppiga skor. Sina små elektroniska prylar. (Dessutom hårar han.)
Hit kan jag bara ta med den som har välstruken poplinskjorta, det gör inget om den har fransiga manchetter.
Näsduk med monogram.
Riktiga skor.

Eller en egen hjärna.

5 kommentarer:

Occident sa...

Lysande text Karin! Kan inte låta bli att skratta åt min egen reaktion under den nyss avslutade engelska resan. Ja, man är kanske en postkolonial tönt?
God helg! Thomas

Jacob C sa...

Mm... Oj oj. Någon sorts manlig sensibilitet och identifikationsmekanism inom mig tycker lite synd om postkolonialisten. Vilket förmodligen betyder att du lyckats med din text!

Karin S sa...

Hej på er!
Vi är förmodligen postkoloniala töntar alla tre.
Men roligt att ni kom hit ändå!

Agneta sa...

Quelle merveilleuse parabole!
Om man nu säger så på franska.

Karin S sa...

Tack, Agneta!