Politik och slutrea

Jag har läst klart Lessings självbiografi del 2. I alla fall nästan. Och sen började jag på Den femte sanningen, del 1, och den har jag också läst ut. Nästan.
Och en gång i tiden läste jag sviten om Martha Quest helt och hållet. Nu tänker jag att det är samma historia, alltsammans. Jag borde nog läsa något annat av Lessing också. Vilket jag i och för sig gjort, men det var längre sen. Och inte tillräckligt.
Nå, om man nu läser just de här böckerna så blir man till slut tokig på hur politisk tillvaron är, genom Lessings ögon. Hon är i sin ungdom kommunist, det gör hon begripligt, det är det enda man kan vara strax efter kriget om man är europé och normal. Hon och hennes kamrater är unga och önskar sig en bättre värld, vill bidra till att skapa den.
Och sen blir det då svårare och svårare tills det inte går längre, att vara kommunist alltså. Och när man väl går ur partit så uppstår förstås ett tomrum. Vad blir man istället?

Men världen ter sig politisk och endast politisk då man läser de här böckerna. Visst, det finns en könsaspekt också. Och så finns det förstås klasser men det tillhör ju det politiska. Men överallt.

Sen gick jag på slutrea i stan och såg bara kläderna ur politisk synvinkel. Jaha, Marimekko som mina vänstersympatiserande (fast numera är ju det väldigt löst, som begrepp) arkitektvänner har skjortor från, och så Gudrun Sjödén som är för stora vänstertanter, några min första pojkvän kallade "vinalkoholister", och så får man naturligtvis inte säga, men nu gör jag det i alla fall.
För vilket är alternativet?
Det finns två. Skinntorra tanter på NK (det finns NK ung, NK kvinna och NK dam, men ännu inte NK tant eller NK vinalkoholist, men jag tror att det kommer - med pensionärsboomen i det här landet, så. Eller för resten, i den här världsdelen.) Och dessa skinntorra tanter (de har i regel ingen rumpa, jag tittar fortfarande med Lessnings ögon) i blekblå blusar står och nyper i dräkter och klänningar och blusar. Stenströms och konstiga märken jag aldrig sett. Typ Brax. Hur kan man döpa kläder till Brax? I alla fall, köper man de här kläderna så är man inte vänster, snarare höger, eller borgerlig.
Och så det tredje alternativet, det opolitiskt konsumistiska. Klädkejdorna, fula illasittande kläder en masse. Och så ser ju de flesta i den här stan ut. De har köpt sina kläder på någon av klädkedjorna. Tatuerat något mer eller mindre smaklöst på armar och axlar. Stuckit sönder navel, läppar och ögonbryn.
Är det ett politiskt ställningstagande att tatuera sig? Och varför är så väldigt många tatueringar så fula, alltså själva bilderna? Även om jag inte kan förlika mig med tanken att tatuera mig själv kan jag ju gilla teckningar ibland.
Tänkte idag apropå en ljusblå vag tatuering jag såg på en rödbränd skuldra att man borde tatuera in Europas flodsystem. I såna fall. Det är man nog ensam om, tänkte jag.
Under foten.

Naturligtvis är det inte en politisk handling att tatuera sig, eller åtminstone inte i de allra flesta fall. Det är väl för man vill bli snyggare som man gör det, förmodar jag.
Att jag sen är rätt ensam om att tycka att det sällan har den avsedda effekten är en bisak.
Men är det en politisk handling att bli fet då?

Hur ska man tolka synintrycket av dagens svenskar i politiska termer?
Frågan är omodern förstås. Ingen skriver som Lessing längre, allt hos Lessing är politik. Dialekt, bakgrund, yrke, föräldrar. Men franför allt föräldrar och bakgrund. Historia.

Och då är vi där igen, svenskarna verkar inte ha någon historia. Tatueringar (för min mamma) har sjömän och kåkfarare. Men så är hon en gammal borgerlig dam. Fel. En dam med rötter i borgerligheten.
Ränderna går aldrig ur. Inte tatueringarna heller.

Det är på sätt och vis som om hon har rätt, Lessing. Det finns liksom inga opolitiska alternativ när man går på rean. Antingen vänster eller höger.
Eller HM, då.