Vår tids Big Fråga

En som vet mycket om hur det är på andra håll än i Sverige är Thomas. Han skriver bra om den pågående konflikten i Israel-Palestina. En knut som både är svår att hålla reda på trådarna i och som är svår därför att man inte kommer på någon bra lösning. Ibland känner jag mig fortfarande som en arkitekt - en arkitekt pratar i och för sig gärna men han eller hon vill trots allt alltid finna det bästa möjliga svaret på ett antal frågor, finna en lösning på ett problem. Och i Gaza verkar det svårt.
Arafat var förmodligen, som Thomas säger någonstans, en maktmänniska som personligen la beslag på de ekonomiska tillgångarna. Samtidigt säger man här (Arafat fick även hederslegionen, om jag minns rätt av de Gaule - är det verkligen möjligt?) att så länge han satt i toppen så fördes ändå en dialog. Hamas är fullkomligt ointresserade av dialog och erkänner inte Israel.
Bingo.
Och i Expressen har man översatt en text av Bernard Henri-Lévi, filosof och författare av judisk börd. (Lite som en fransk Göran Rosenberg, typ.)

På något sätt så tror jag att konflikten i Israel-Palestina är själva knuten eller nedfallsplatsen för den sten som sen sänder ut ringar över hela planeten, orkancentrum i Wangaratta, navet - eller kalla det vad man vill - här koncentreras motsättningen väst och öst, religion och ras, sekulärt och fundamentalism.

Och det är därför jag skriver det här, inte för att jag har några svar eller ens är tillräckligt insatt i frågan - utan för att det är en av de frågor som man måste sätta sig in i och, så gott det nu går, försöka föreställa sig en lösning på.

Putain, putain

Och nu urartar det här - med Arno, sista idolen i facket. Även han belgare. Sjunger på flamländsla, franska och engelska och det här är en tidig låt som han gjorde då han var med i gruppen TC Matic (tror jag) och som liksom är punk. Även om inspelningen är gjord senare.
Det som är kul är refrängen: Putain, putain, c'est vachement bien, nous sommes quand même tous des Européen. (Fri översättning: Fitta, fitta, det är för coolt, vi är, trots allt, allihop européer.)
Och det sista uttalar han hyperbelgiskt, öruppiäng, typ.

Killen verkar hur råddig som helst och har gjort helt fantastiska sånger. Les Yeux de Ma Mère tex. Men dem får ni leta reda på själva.
Och nu hoppas jag verkligen att det är slut på det här trallandet!

Piaf - La foule

Har tubat mig genom en massa franska chansoner här, och väljer den här. Den lilla, lilla tanten i det fullkomligt omänskliga strålkastarljuset på Olympia. Kolla hur händerna valsar, och hur hon liksom ser i ut i svärtan som om det vore frågan om universum.
Ingen (utom Brel) rullar på r-en som hon.
Och den där folkmassan hon vistas i, som hon sjunger om. En folkmassa i valstakt, en folkmassa i vågor som för henne fram och tillbaka, mot och ifrån någon.

Jef

Eftersom Bodil håller på att läsa Soffan fick jag för mig att jag skulle lägga in en av förebilderna till huvudpersonen, nämligen Brels "Jef".

Det handlar om Jef som är Brels kompis, de befinner sig på trottoaren och Jef är full som ett ägg och grinig - förstår man av Brels lockande på honom. Jef, kom nu, säger han hela tiden, kom, vi går härifrån, sluta gråta bara för att trekvartshora övergivit dig, en falsk blondin... Rör på hundrakilosskrovet, sluta larma, Jef, det här är ingen trottoar längre, det här är bio!
Kom så går vi och äter pommes och musslor och musslor och pommes, kom så går vi till Madame Françoise, där finns flickor, har visst hört att det till och med finns nya...
Nej, du ska inte dränka dig och det enda du klarar av är inte att hänga dig.
Kom nu Jef, kom så dricker vi lite till, kom, jag har fortfarande min gitarr...

Ja, ungefär så... Två äldre gentlemen på en trottoar nånstans i en stad i Belgien.

Existensen

Visserligen är jag väl politiskt nån sorts folkpartist - har i alla fall mest röstat på dem, men det underliga är hur man blir och vad man blir. Har en god vän som talar om sina olika existenser och att hon måste skriva julkort till dem som har med dem (existenserna) att göra. Jag skriver inte julkort till min historia, men borde antagligen. Hur som helst: just nu har jag en sorts liten existens som låtsasledarskribent. Kanske har politiken förlorat en talskrivare i mig?

Samtidigt så är man ju en sorts svar på de svar man får. Man skriver en bok. Det går bra. Då skriver man en till. Det går mindre bra. Då tar man reda på varför (och det tar ett tag!) och så försöker man göra något åt det och så försöker man redovisa vad man kommer fram till - skälen till att det gick mindre bra sas och då blir man folkpartistisk ledarskribent!
Det är där jag inte hänger med riktigt längre.

Vad jag menar? Jag menar bara att jag trodde att jag ville bli författare, men det verkar som om jag har fler läsare som - just det! - folkpartist!
Inga länkar finns, inga officiella dokument heller. Jag är inte med i något politiskt parti, lovar på heder och samvete,

Er tillgivna,

Snö

Alltså, idag har det snöat hela dagen och sonen kom hem vid lunchtid och sa glatt att man inte kunde spela pingis, man kunde inte göra nånting, bara kasta snöboll. Hans syster hade glidit förbi nedför boulevarden med sina kompisar och ropat titta, vi glider! på väg till McDonalds.

Och jag har inte varit utanför dörren och inte tagit några foton på Montparnassekyrkogården i snö, vilket jag tror hade blivit bra foton. Jag har försummat bloggen och dagen och själva snön.
Men jag har skrivit en bit på en underbar roman. En av många, men den mest underbara.
Det är inte så lätt. Icke underbara romaner är enklare.

Men vem har sagt att allting ska vara lätt?

Klimatfrågan löst

Jag har tänkt ganska mycket på det här med klimatfrågan och nu har jag tänkt att teflon nog faktiskt inte är bra. En teflonpanna bidrar i allra högsta grad till konsumtionshetsen. Den blir efter två år oduglig och måste ersättas med en ny. En väl instekt gjutjärnspanna däremot håller tre generationer. Minst.
Så om ni vill ha min uppfattning i frågan så är det bojkotta teflon.

Dagens outfit

Yes, jag hittade exakt den bild jag behövde! Har varit i balettshopen Repetto igen, inte för min egen skull direkt, utan för att jag har ett barn som dansar.
Men det är en flott affär. Högt i tak och kristallkronor, parkett på golvet och enorma provhytter bakom tunga röda sammetsdraperier med guldkrokar att hänga upp ena halvan på. Röd sammetsfåtölj för gamla mamma att vänta i framför fem meter hög spegelvägg som speglar draperierna - och så alla dessa skor och tossor, benvärmare, koftor och tutuer (vad heter det på svenska, en sån där rakt utstående hårt stärkt tyllkjol?) och märkliga puderfärgade plagg att värma bara armarna i...

I alla fall kom jag fram till att jag vill ha såna där dojor som Gainsbourg hade, vita knytskor från Repetto med jättetunna sulor, till det har man lite för korta svarta jeans och stor arméaktig parkas. Det har man redan, fast man har svarta skor istället - det ser mindre kriminellt ut, men det funkar ganska bra ändå. Om sulorna är tunna och brallorna korta, och det är de.

Tyvärr har man slutat röka, men om det blir aktuellt med fotografering (och man vet ju aldrig) så tänker man köpa ett par såna där vita gangsterdojor och ett paket cigaretter. Om man hade kunnat hade man fixat skäggstubb, men det kan man nog inte.
Bara så ni vet.

Stridens skönhet och sorg

heter som de flesta nog redan vet Peter Englunds bok som kom ut i höstas på Atlantis.
Nu har jag läst den i ett hus på franska landsbygden där minnen av just första världskriget finns på vindarna, hjälmar, granatbitar och uniformer - för resten också från andra krig. Min svärfars far och farfar blev båda offer för det första världskriget, den ene stupade och den andre dog i sviterna av skadorna. I en fransk släkt av militärer är det förstås inte så ovanligt.

Har även försökt förklara vad det är för sorts bok för franska svågrar och svägerskor. Och kommer fram till att det är en bok med utgångspunkt i enskilda öden, ”vanliga” människors egna berättelser om kriget. Svågrarna frågar om Englund har varit i privata arkiv då, för att få tag i brev och dagböcker, och jag konsulterar referenslitteraturen och ser att de flesta Englund här skriver om verkar på något sätt redan ha gett ut sina minnen i tryckt form. Eller också har någon annan gjort det i deras ställe, som dansken Kersten Adresens mamma.
Det är alltså en sorts parallelläsning av arton europeiska och ett amerikanskt vittnesmål (tillsammans med annan referenslitteratur) som Englund omformar till en krönika över det första världskriget, en berättelse med lika många fokus som berättare, men ändå tätt sammanhållen av Englunds egen ton och stora vetande.
När jag läser tänker jag att han funnit ypperliga skribenter, känsliga människor, kritiska eller entusiastiska till själva företaget som är kriget, men alltid uppmärksamma på den detalj som gör en text läsvärd. Det kan vara himlens färg eller som då den flottaste deltagaren, den ungerska officeren och kavalleristen Pál Kelemen, på avstånd ser på eleganta kvinnor med en ojämförlig melankoli.
Med hjälp av dessa öden reflekterar så Englund över det första världskriget, eller man kan säga att han blir dirigenten för nitton stämmor som faktiskt sjunger i harmoni under hans ledning, trots att de är av olika uppfattning om kriget i sig och trots att de kommer från båda lägren. Är motståndare.

Boken framstår i mer som ett musikstycke, här finns en sorts upptakt med krigsutbrott och i somliga fall en hel del entusiasm inför detta, här finns ständiga påminnelser om nationalism och propaganda och bevis för tesen att det första offret i kriget alltid är sanningen.
Men här finns också i själva upplägget något som påminner om Ravels Bolero, ett anslag som växer i omfång, en berättelse om en ordning som tar över, ekar och dånar och mullrar utan att mänksligt ingripande längre är möjligt. Kriget rullar på, blir mer och mer vansinnigt, allt fler inser galenskapen men ingen kan stoppa det.
Genomförandet av det faktiskt grandiosa temat är det som imponerar allra mest i den här boken. Lite är det som att stå på någon av dessa krigsskådeplatser, ett europeiskt landskap med byar, kullar, skogar och åkrar - och vid horisonten ana damm och buller. Så småningom kommer dammet och bullret närmare och visar sig innehålla en gigantisk här på marsch, inledningsvis med pukor och trumpeter, rätt snart mer dämpad för att i slutet då den försvinner vid ”den andra” horisonten vara ett litet gäng utmärglade trashankar som stultar fram på träben och med hjälp av varann.

Och som en ond och bortglömd fe kommer i en tjugonde kort stämma en viss Adolf till tals, citatet ur Mein Kampf är kort men sätter ord på känslan inför det tyska nederlaget, ord som då de publiceras 1925 kanske inte låter så farliga men som onekligen leder rakt in i dåtidens framtid - för oss som har facit i hand.

Mina litterära associationer går främst till Irène Némirovskys Storm över Frankrike som beskriver en bit av andra världskriget på ett likartat sätt. Ett antal öden blandas som korten i en kortlek, men i hennes fall binds de samman då hon skriver en roman.
I andra hand till (likaså franskryske) Makïnes De franska testamentet där Rysslands hela nittonhundratalshistoria finns med. Jag tänker främst på krigsinvaliderna som han kallar ”samovarerna”. Män som saknar både armar och ben och som tar sig fram genom att vara fästa på en liten bräda försedd med hjul.

Ja, med svenska mått mätt är Englunds bok ovanlig. Han tar sig an ett ämne som jag tror är just främmande och glömt för många svenskar, precis som det var för mig innan jag flyttade till Frankrike.
Och i förståelsen för den ”europeiska diskussionen” - det som format det Europa vi står i idag, är den här boken, återigen med svenska mått mätt, ovärderlig. Detta krig som så småningom ”imploderar”, faller på sin egen orimlighet, är tillsammans med det andra stora kriget och Förintelsen förutsättningarna också för den nation Sverige har blivit och är idag.
Att tänka bort det går förstås inte, ändå kan man konstatera: utan det hade allt varit helt annorlunda.

Gissa berget

Hej!
Är hemma igen och har sett ett berg i ett alldeles fantastiskt ljus. Himlen öppnade sig och ned mellan molnen for en sned solstråle just på bergets snötäckta krön.
Och för att pigga upp er så här i början på det nya året tänkte jag att ni skulle få gissa vilket berg det är! Ledtråd.
Det finns andra berg i omgivningarna så det här är inte jättelätt, vilket man först skulle kunna tro.

Imorgon lägger jag ut en text om en till asbra bok skriven på svenska av en svensk.
Annars har jag läst en liten text av Proust där han går lös på William Morris inredningsidéer och John Ruskins idéer om läsning.
Vet inte om jag eller Proust fått allting om bakfoten, eller om jag helt enkelt minns fel. Men som jag kommer ihåg det så var Morris en bra kille (nästan svensk sosse, liksom). Han ville att det skulle bli fint. Arts och crafts och allt det där. Jättefint.
Men Proust är skeptisk. Hans tolkning av Morris är att bara det funktionella eller utvalda är vackert. Man ska med andra ord (enligt Proust) ha ett rum där man ser att sängen är en säng och behöver man hänga upp något på väggen så slår man i en spik, men det ska synas att det är en spik, och på den kan man möjligen hänga en reproduktion av Botticellis våren.
Proust kontrar med sitt barndomsrum i en liten sömnig by i skuggan av en ENORM kyrka, där allt mest liknande ett litet kapell, på väggen ett kors med välsignade kvistar, en byrå lik ett litet altare och så vidare. Inget i Prousts pojkrum var valt av honom själv, inget var där för hans skull, hans förnimmelse av rummet är snarare att tingen där hade funnit sig till ro och att de var där för sin egen skull.
Han kan inte tänka sig något värre än ett rum där han själv valt allt. Där han aldrig möter en annan människas tanke eller för den delen "smak", vilket är ett rätt felaktigt ord i sammanhanget.
Och vad gäller Morris idéer om läsning är han ännu mer skeptisk, man kan faktiskt säga att han sågar dem rakt av med hjälp av Descartes. Som hade sagt samma sak men långt tidigare och dessutom dragit slutsatser som nådde längre än Morris'.

Jag tycker att det var rätt skönt att läsa den här lilla boken. Jag gillar också det råddiga och av någon annan valda, vem säger att jag väljer rätt?