Ney har allt.

För att åtminstone för närvarande avsluta Misslyckade Monument-tråden klämmer jag här i med Napoleons general Ney, som alltså inte slutade som tysk kanonkula, vilket Lars konstaterade under de tomma socklarna (skrolla nedåt en bit).

Ney har alltså både sockel och staty och dessutom ett litet staket. Plus sabel i högsta hugg.

Port Royal, där Ney står är en ganska monumenttät plats, alla statyerna verkar även intakta. Kanske återvänder jag dit så småningom för att dokumentera mer.
Men jag måste erkänna att jag tycker bättre om det halvdana och lite misslyckade, i alla fall vad gäller såna här nationella historier. Det gör dem mer mänskliga.

Äldre judiska kvarter

med jädrigt snygga små hus i orientaliserande stil, som Beddan kunde skriva. Inspirerade av Egypten i 1800-talets fria stilblandingar. Typ.

Såna här kan få mig att vilja ta upp arkitekturen igen! Tänk att få rita små snygga monument!

Och mitt emot

augustinersystrarnas kollektivgrav med enkla vita kors i grund relief i stenen, utan några enskildas namn.

Precis som i själva staden blandas här religioner, det är en begravningsplats, inte en kyrkogård, en följd av den sekulära staten och reglerna kring begravningar.

Jag vet inte om det finns andra typer av anläggningar, faktiskt.

Nyare judiska kvarter

på begravningsplatsen, med småsten på gravarna.

På hemvägen

tog jag en annan väg genom begravningsplatsen, strök inte som en katt längs muren längre.

3. This is what we in France call a post modern monument

En tippad isbana? Nej. En slät disk som ligger i mitten av en rondell, över den ska vatten rinna, men det gör det bara som idag - då det regnar.

I bakgrunden kåkar av Bofill, om någon minns honom?

Man kan gå på olika sidor av muren

Här måste jag tillägga att jag gick på insidan av muren till Montparnasses begravningsplats, istället för på den trista gatan utanför.

2. Raspailsockel utan gubbe, men här kanske det är meningen?

1. Aragos sockel utan Arago själv

Misslyckade Monument förbereds

Om allt går som jag hade tänkt mig så ska jag ut i ett ärende nu. På vägen kommer jag gå förbi ett antal mindre lyckade monument. De är knappast misstänkta för något, däremot mer eller mindre misslyckade. Om jag har tur ser jag även något misstänkt i största allmänhet på vägen. Jag brukar ju göra det.
Hej.

Misstänkt personal i bokandel+misstänkt bokhandel it self

Jag sätter igång ett nytt dåliga-foton-projekt, denna gång med misstänkta. Av kommersiella skäl

Närbild på dörren

Fler misstänkta i inställd 60-talsmiljö

Ett länktips till

Och en bra text till, Bob Hansson som lämnar Bonnier-förlagen på, vad det verkar, goda grunder. Via svensk bokhandel.

Länktips

Bra rutet, av Kleen!
Visserligen känner även jag tveksamhet inför att någon använder sig av ett material (på facebook) för att skriva en recension av ett teveprogram. Det gjorde sagde af Kleen för en liten tid sen, och den artikeln blev inte lysande.
Men i den ovan länkade är han klarare och har tydligen tänkt igenom saken.
Jag kan bara hålla med honom. Har själv stängt av "vänner" vars trådar gjorde mig alltför illa berörd. Tonen går över gränsen, och som Johan Lundberg påpekar, folk smutskastas. Ofta utan att ha en aning om det och alltså utan att kunna bemöta de grovt felaktiga och faktiskt kränkande påståenden som förekommer.

Facebook är en del av offentligheten, åtminstone som den används av dessa med många många hundra "vänner".
Facebook kan även vara något annat, det de själva påstår, ett sätt att hålla kontakt. Men det är verkligen inte där problemet ligger.

Jacques Lamms villa

(Ludvigsberg 1859-60) på Skinnarviksberget i Stockholm. Lamm var fabriksägare och producerade gjutjärnsgods till byggen men också finare saker som ångmaskiner, säger Bedoire i Ett judiskt Europa. Bedoire börjar med några judiska familjer verksamma i Sverige, familjer som kom hit i slutet av 1700-talet, förmodligen som en följd av den reform Gustav III införde om dessas utökade möjligheter att bedriva verksamhet här, liksom om religionsfrihet. De var entreprnörer och kunniga inom sina verksamhetsområden och hade dessutom så gott som alltid ett internationellt kontaktnät.
Men nu citerar jag Beddan om det här huset:

Hans villa är med sitt utsiktstorn och rummen symmetriskt grupperade kring trapphus och centralt belägen sal inspirerad från Berlin. Stilblandningen är ovanlig, renässansaktiga former mot yttervärlden och fabriken, gotiska spetsbågar mot den inre, privata gården. Byggnaden var påtagligt elegant, inredd med kakelugnar i carraramarmor, nyrokokomöblemang i Cubamahogny, heltäckande Bryssel-mattor och i fabrikens rum en stor skinnklädd soffa av gjutjärn, dessutom en mängd stora oljemålningar av hans konstnärsvänner.

Låter det inte fantastiskt?
Men smolk i glädjebägaren fanns förstås. Villan låg nära kåkbebyggelse med en mängd krogar där judehatet levde oförställt.
Så småningom flyttade familjen till city istället, och även där lät Lamm bygga om kåken med det senaste, smäckra gjutjärnskolonner och dekorerad portal från judiska kollegor i New York.

Jag skulle kunna skriva av hela boken här, men det vore dels ett brott mot upphovsrätten och dels orealistiskt. Den är på 500 sidor ungefär.
Men jag tror att jag återkommer till den!
Hej så länge!

Ett judiskt Europa

Thomas länkar till en artikel i Sydsvenskan om judiska familjer som flyttar från Malmö. Och nu gör jag samma sak. Här är den, och det är verkligen sorglig läsning.

Bengt skrev för en liten tid sen en intressant recension av Arnstads bok Skyldig till skuld, och den läsningen tangerar i allra högsta grad Malmös problem (för det är Malmö som har problem i första hand, inte de judiska familjer som känner sig tvingade att lämna Malmö).

Bengt resonerar kring begreppet att upparbeta/bearbeta sitt förflutna. Arnstads bok handlar just om det, antisemitismen och hur efterkrigstidens intellektuella och politiker hanterat den i några olika europeiska länder.
Resultatet får nog sägas vara nedslående och bekräftar den bild jag själv har.

Tyskarna har bearbetat detta, egentligen till skillnad från alla andra europeiska länder, så säger åtminstone mina franska judiska bekanta. Enligt dem finns det två länder möjliga för judar att bo i idag: Tyskland och Israel.
Kanske kan man tillägga USA, men det gör inte de, möjligen för att de är just européer och aldrig skulle komma på tanken att lämna Europa.
Israel är ju en visserligen på sitt sätt konstig, men ändå del av, Europa.

Själv håller jag på att läsa Frederic Bedoires fantastiska bok Ett judiskt Europa. Den beskriver den här perioden jag är på jakt efter, den europeiska borgerligheten under 1800-talet, förutsättningen för en självmedveten medelklass, som Shwarz skrev.
Den som inte finns i Sverige.
Den som är en förutsättning för de intellektuella.
De som med några undantag inte finns i Sverige.

Läs den. Läs och begrunda vilka som åker ifrån Malmö, och vilka som blir kvar.

De skummaste var flintskalliga

Det finns väldigt många misstänkta par här i övre medelåldern

Jag väntar på mitt middagssällskap och leker spion

Eiffeltornet idag

Apropå ingenting

den här sajten har verkligen somnat in helt. Senaste diskussionerna i slutet av 2008 och Noréns dagbok som toppaktuell poesi.
Man är verkligen i en tung bransch.

Ur ett pågående projekt

Jag tänker på en mössa jag hade som barn, en hemstickad och stickig mössa. Av någon anledning finns den kvar hos mamma ute i Bollmora, hade den inte gjort det så hade jag inte kommit ihåg den. Men nu tänker jag mig den som en sorts modell för den här berättelsen. Låt mig förklara.
Mamma stickade mössan i grågrönt stickigt garn med stjärnmönster. Den blev både för stor och den kliade, så jag tyckte inte om den och ville inte använda den. Då kom hon på att hon skulle sätta foder i den.
Nu blev den istället hal och för stor, den gled ned framför ögonen på mig.
Inte förrän farmor hade kommit sig för med att ta in fodret lite grann blev mössan användbar, även om jag fortfarande inte tyckte om den.
En möjligen dålig bild för en berättelse, men jag tänker mig alltså ett plagg som inte blir bra utan ett foder. Det måste finnas två skikt i det för att det ska fungera, precis som det i en berättelse måste finnas flera skikt för att den ska få både djup och trovärdighet. Bärkraft.
Mina barns barndom har mycket små likheter med min egen. Tror jag.
Men det är det jag har för avsikt att undersöka. Min barndom = mössa. Deras barndom = foder. Helheten = berättelse.
Nähä. Inte det. Men kom på nåt bättre själv då.

svensk genialitet besitter

Känner att det är en sagolik tur att jag inte bor i Sverige. Där får man ju varken supa eller vara genial längre. Och då kan man fråga sig om det är så jäkla kul att lunka runt och vara "professionell" och "hemma med sjukt barn".
Fast en sak. Alla dessa female journalister som skriver om sin alkoholkonsumtion titt som tätt? Jag skulle kunna namnge tre, och så "liggen" förstås.
Ska vi avskaffa dem med?
Det bör vi väl, va?
Eller åtminstone avkräva dem nykterhet och trohet då de (s)vabbar?

Ärligt talat, det må vara svårt att vara geni i Sverige, men ännu svårare verkar det vara att ha ett avspänt förhållande till sprit. Det kan vara generna.

Faktum är att alla anammat de dåliga sidorna av genialiteten (spriten och promiskuiteten) utan att vara ett dugg geniala för det. I mina ögon är medelmåttighet i kombination med omåttlig vulgaritet det vanligaste kännetecknet för en svensk kulturjournalist.

För resten, det enda geniet av kvinnokön som själv geniförklarat sig och fått omvärlden att gå med då det jag kommer på är Gertrude Stein.
Kommer någon på fler är jag idel öra.

Steppdans

Jag har saknat er och internet och teven och telefonen. Fast det var kul att blogga från telefonen och det var ännu roligare att skicka foton. Somliga av er har säkert hållit på med det i flera år men det har inte jag, så jag hade roligt!
Fortsätter kanske att skicka en bild då och då. Det är ju helt otroligt, att det går! På åttiotalet när jag var ung var jag medlem i ett feministiskt nätverk som hette hack. (Kolla längst ned om ni inte tror mig.) I alla fall, en av de andra medlemmarna i nätverket (jag nämner inga namn här) tyckte att två saker här på jorden var helt obegripliga: hur barn blir till och fax.

Idag kan listan göras lång, för att använda ett hyperslitet uttryck.

I alla fall. Nu fungerar allt igen och jag sitter här och stirrar in i min skärm. Tur att det inte är min själ, ändå, min själ!

Och vi har tillbringat vår förhistoriska tid med att titta på film, Singing in the rain, närmare bestämt. Och nu ska jag försöka hitta favoritnumret på Youtube. Hej.

Svenska genier

är det som bekant gott om. Nu senast Stig Larsson, som tydligen för
cirkus femton år sen skällde ut ett antal kritiker på DN. Hårdast
tycks Åsa Beckman tagit det hela, och hämnas kan man så länge man
inte är död. Sagt och gjort - hos kvinnan är som bekant ord och
handling ett, numera.

En möjligen halvintressant fråga i sammanhanget är vem som har makt.
Larsson hade det då, idag tycks hans stjärna vara i dalande. Beckman
har det uppenbarligen fortfarande. Fast en sak tycker jag ändå är
rätt konstig - varför tillmäter så många en tidning med så pass
apparta och ofta provinsiella vinklar så stor betydelse?

För mig, på avstånd, genom en annan kultur, kan jag väl bara
konstatera att det är just det här som är den beryktade dammen.
Stig Larsson kanske betedde sig "svinigt" som ni säger, ett annat ord
vore ju illa. Men är det hela världen? Så länge folk bara skäller
menar jag att det får passera. När de börjar slåss är det en annan
sak. Och även då de börjar sprida lögner om sina
meningsmotståndare - där går viktiga gränser.

Och att det här ska hålla på att idisslas som om det vore "kultur"
är ju bara beklämmande.

När är man egentligen ett geni, undrar jag nu. Om Stig Larsson är
ett finns det väl rätt många?
Därmed inte sagt att Larsson inte skulle vara över medel begåvad.
Det är inflationen jag är emot.

Och för att avsluta: om bråket handlar om något, så är det om makt.

Envoyé de mon iPhone

Bildtext

Helt plötsligt är det varmt. Man kan ha öppen jacka och blippa med
mobilen utan att frysa.

Envoyé de mon iPhone

Vårvindar

Mobilbloggning

Hej,
Eftersom min internetleverantör är en sopa har jag nu blivit tvungen
att sätta mig in i hur man skickar inlägg från sin mobil. Inget ont
som inte har något gott med sig.
Å andra sidan tror jag inte att man kan länka och annat mer
sofistikerat på det här sättet. Det blir mer basic, liksom. Å
tredje sidan verkar det folk länkar till i min sfär just nu vara
tämligen dubiösa artiklar utan större allmänintresse, så det kan
ju vara detsamma.
Jag vill i alla fall tacka alla dem som bidrog till diskussionen efter
min länk till Rickard Shwarz text.
RS verkar vara en av de utrikeskorrar som nu helt sonika fått sparken
från SvD. Helt obegripligt eftersom han är en av deras få kunniga
journalister.

DNs kulturjournalister skriver ännu konstigare artiklar än vanligt.
Något Gunnar Pressylta kommenterar med att brittiska tidningar
fortfarande är någorlunda vettiga. Jag skulle nog påstå samma sak
här, även om nöje tar en hel del utrymme och Libé ägnar en hel del
plats åt vad andra skriver om pseudonyheter.
Le Monde tycks ha bestämt sig för att möta krisen med högklassigt
material som man endast får tillgång till om man på något vis
betalar för det. Det bör ju fungera, tycker man, även om antalet
läsare inte är stabilt än.

Envoyé de mon iPhone

Borgerliga föregångskvinnor

Har nu börjat läsa om de moderata föregångskvinnorna i Moderata kvinnor i stad och kommun efter 1909. Redaktörerna heter Ann-Cathrine Haglund och Ann-Marie Petersson och boken är utgiven av Sällskapet för Moderata Kvinnors Historia 2009. (Boken kan beställas via den här mailadressen moderatkvinnorna@moderat.se)
Jag har tidigare som hastigast nämnt boken här, apropå att min mormors mor, Gerda Assarsson alltså förekommer i den. Hon var en av dessa föregångskvinnor.

Men nu har jag läst ett första övergripande kapitel av Birgitta Wistrand som behandlar den tidiga organisationen och organiseringen som det heter av moderatkvinnorna.

Wistrand ställer ett antal frågor som även jag har ställt mig då jag inte särskilt välformulerat funderat kring denna mormors mor.
Saken är ju den att vi lärt oss att kvinnor fick rösträtt 1921, det är liksom det stora årtalet att hålla i minnet. Denna rösträtt föregicks självklart av kamp, och där har åtminstone jag läst och hört om Key, Wägner och Fogelstadgruppens kvinnor. Spännande kvinnor som drev de här frågorna, ordnade utbildning och föredrag, stred och kämpade.
Jag läste till exempel Ulrika Knutssons Fogelstadgruppen som kom för några år sen, och som jag fann ytlig och lite jamsig (Oj, oj, oj, kysstes de med öppen mun eller inte?) då hon i stor utsträckning fokuserade på kvinnornas inbördes relationer. Som jag minns det i alla fall. Hur som helst, här kan man läsa en lyrisk recension i Expressen av den boken om man har lust.

Men kvinnornas politiska engagemang och deras kamp för rösträtt och för att kunna bli valda, började redan i slutet av 1800-talet. Och, vid sidan av de liberala eller frisinnade kvinnorna kring Fogelstad fanns alltså högerns kvinnor. Och deras historia har inte i särskilt stor utsträckning berättats. Det påpekar Wistrand och det kan jag bara hålla med om.

Enligt Wistrand beror det här på att högerkvinnorna visserligen tidigt organiserade sig men snart motarbetades av sitt eget parti. Arvid Lindman gillade inte deras i hans ögon alltför stora självständighet och startade ett eget kvinnoförbund inom ramen för det egna partiet. Där plockades ett par mer "lydiga" fruntimmer in, och de två organisationerna stred med varandra om medlemmar och politik fram till 20-talet.
Att detta spelat in för historieskrivningen verkar troligt.
Det är ju inte någon vacker historia, direkt.

Men, när jag läser om dessa moderata föregångskvinnor som engagerar sig för rösträtt, utbildning av kvinnor, sedlighet, kristendom, nykterhet och försvaret av fosterlandet, så tänker jag i mitt stilla sinne att de heller inte passar in i den överlevande vänstermodellen av vad en politiskt engagerad kvinna ska stå för.
Viktigt för dessa kvinnor var hemmet och husmoderns roll även om självständighet förespråkades samtidigt, men framför allt var de för ett starkare försvar - visserligen en klassisk högerfråga, men knappast något man förknippar med "kvinnokampen". Detta att jämföra med Fogelstadgruppens pacifister och Ellen Key. Även Wägner var väl fredsförestpråkare?

Så dessa föregångskvinnor inom den kommunala sfären, invalda efter 1909 års lag som gjorde kvinnor med egen inkomst valbara, har kommit i skymundan. De existerar lika lite i våra medvetanden som någonsin t ex det sena 1800-talsmåleriet.

Att döma av recensionerna av boken, dem jag hittat på nätet alltså, är intresset fortfarande lika svagt. Landsortspress i städer där någon av de här pionjärerna var verksamma skriver, här är t ex Västervikstidningens text där Gerda Assarsson står i centrum. Dock stannar boken på en lokal nivå, som del av en lokal historia. Jag har inte sett någon recension av den som lyfter upp den till en nationell eller varför inte internationell nivå - där den faktiskt också hör hemma.
De stora tidningarna håller alltså tyst.

Det var väl bara vad man kunde vänta sig. Den borgerliga historieskrivningen väntar fortfarande på sina uttolkare, eller om det är omtolkare.
Och bra är hur som helst att den här boken ändå nu existerar!

Svenska himlar

har dock bara Sverige. Den här låg över Bollmora den 27 oktober 2006. Och jag har aldrig sett någon liknande över Paris.
Det måste bero på att solen står så lågt i några ögonblick, där uppe i norr, så att den lyser in under molnen. Håll med om att det är vackert!?
Det får mig att tänka på Marcus Larsson, som även Bodil skrev om häromdagen.

Jag håller på att sortera mitt bildbibliotek. Kanske kommer fler repriser. Har väldigt många himlar plåtade och ännu fler kopior på dessa himlar.

En till som är trött på sina landsmän

Är kanske denna vår arrogans ett arv från stormaktstiden som lever vidare genom den senare historiska förening mellan just överhet och folk som är så typisk för Sverige och som sker på bekostnad av vad vi aldrig haft här i landet: en stark, självmedveten medelklass?

skriver Richard Swartz i DN. (Tack Jorun, för länktips). Hela kolumnen är läsvärd men jag fäste mig vid passagen ovan eftersom det är det som för mig är det mest paradoxala med det land jag lämnat: bristen på en stark, självmedveten medelklass - en klass som med självklarhet bär vidare kulturarvet, som har ett materiellt men också intellektuellt arv att vårda och föra vidare.
Fast själv skulle jag kalla denna klass borgerlighet. Åtminstone i sin historiska form.

Och detta i ett land där journalistkåren mangrant håller på och tjatar om sin egen medelklassighet, sina kaffemaskiner, sina bussresor, sina manicker och prylar, sina barnkläder och sin konsumtion - och dess lilla prästerskap om hur ond denna konsumtion är. Hur omoralisk, hur "skit- och kräknödiga" dessa journalister blir av den. Ingenstans skits och kräks det så mycket som bland svenska journalister. Oj, vad de är sjuka.
Men, alla surrar de kring samma honungsburk.
Om nu konsumtionen är så förkastlig, varför inte skriva om något annat?
Varför inte försöka sig på att bli denna självmedvetna medelklass, och skriva om Högre Ting?
Nejdå. Kaffemaskiner, handväskor och delad vårdnad eller inte.

Klart att det inte går att skriva om något annat, när ingen har några andra värderingar. När ingen känner till något annat. När det inte finns några andra mönster inpräglade.
Slagen till slant blir aldrig daler, eller vad det heter.
Ett land av drängar och pigor som tror att de är medelklass. Läs Farmor och Vår Herre och känn igen er!
Och dö i misär i Berlin och ni har lyckats lämna denna svenska dynghög (jag använder mig av en vokabulär som den svenska medelklassen förstår och är van vid här, den mer bildade delen av läsekretsen (som förmodligen är hela läsekretsen) får ursäkta)) - men det är nog få av er som gör.

Jaha. Det här var en liten ilsken utvikning så här på söndagsmorgonen. Som mer indirekt har med det figurativa måleriet att göra. För i Danmark fanns (och finns) den där medelklassen som bar upp kulturarvet och som skapade den danska guldåldern.
Det var dit jag tänkte komma nu. Men läs hellre Swartz kolumn. Den är läsvärd, rakt igenom.
Något man verkligen kan fråga sig om den här texten var.
Hej.

Bra exiltext

hos Thomas på Occident just nu. Zinaida Lindén skriver.

Bilder av familjer

var min tanke att skriva om nu. Jag kom nämligen ihåg den här och ett par andra som finns avbildade i Lönnroth Delblancs Den Svenska Litteraturen, som för övrigt innehåller mycket fina bilder, betydligt fler än den här konsthistorian jag har, är väl lika bra att jag skriver upp namnet på den: Svensk Konsthistoria av Lindgren, Lyberg, Sandström och Wahlberg. Det var alltså den kursbok jag hade då jag läste (40 p) ämnet på Stockholms universitet. Min upplaga är från 1986. Nu ska jag väl inte klaga på att den har så få bilder, den är alltså en översikt och spänner över allt. Litteraturhistorien är i åtta band.
Men jag gruffar lite i alla fall, efter att ha läst de nedlåtande tonfallen om svenskt 18oo-tal.

Nå, bilden ovan föreställer prästfamiljen Hjortberg 1759 (här en länk till en större bild, tack Agneta). Som synes är den målad av en lokal konstnär (jämför med Roslins porträtt nedan som är från 1760), nämligen Jonas Dürch.
Ändå tycker jag att prästfamiljen säger mycket om den svenska modellen. Prästen är uppenbarligen naturvetenskapligt intresserad och har ett rikt bibliotek. Han är förmodligen en god representant för det svenska prästerskapet vid tiden.
Svenskarna var ju liksom bra på naturvetenskap. Av upplysningen var det kanske den delen vi tog till oss bäst. Man kan ju tänka på att Sverige producerat ett antal framstående naturvetenskapsmän med Linné i spetsen, men ingen filosof.

Samtidigt vilar över gestalterna en sorts arkaisk stillhet. De är uppställda på ett tämligen stelt vis. Man ser att det är svårt att måla! Men man ser också att det är roligt. Detaljerna är fint utformande och perspektivet och proportionerna helt kajko.
En fin detalj är även att de döda barnen är med på bilden. Så gjorde man och så tänkte man och där skiljer sig tidens föreställningar från våra.
Å andra sidan vet vi ju att barnadödligheten var minst 50%, i det här fallet har fyra pojkar överlevt, deras tre döda bröder är halvt dolda eller bortvända, liksom tre av sex flickor.

Jag gillar idén att också de döda har en plats som syns då man avbildar en familj. Jag tror att alla föräldrar som förlorat ett barn på ett känslomässigt vis delar den uppfattningen. Nej, kanske inte alla. Men många.
Ett sätt att se på tillvaron som någonstans i tiden sen gick förlorat.

För samtidigt målade alltså den världsberömde (i alla fall i Europa) svenske Roslin arkitekten Perronet och hans hustru på det här viset.
Roslin var en av tidens främste porträttmålare och han hade gräddan av Europas monarker och adel som beställare.

Men redan ca hundra år tidigare målade Vermeer t ex den här bilden av sig själv och en modell i sin ateljé. Nu är jag lite orättvis för Vermeer målade genremålningar, som de ju heter. Bilder av anonyma människor i vardagen. Den traditionen kom aldrig att utvecklas särskilt starkt i Sverige så vitt jag förstått, men det är i den traditionen de danska målarna i det tidiga 1800-talet delvis kommer att verka.
Ett nordeuropeiskt måleri som aldrig når upp till stormaktstidens Sverige.
Det tycker jag är spännande.

1800-talsmåleri jag har någon sorts förhållande till

Vilhelm Hammershøi, Amalienborg Square, 1896.
Nu har jag börjat läsa min bok om danskt 1800-talsmåleri (Patricia G. Berman, In another light). Författaren väljer den här bilden av Hammershøi som utgångspunkt för att kortfattat beskriva den historia som föreligger bilden. Danmark råkar illa ut i Napoleonkrigen, hälften av ytan försvinner (Norge till Sverige, andra bitar till Tyskland) och blir utfattigt. Tidigare har Danmark varit en liten stornation mellan Nordsjön och Östersjön. Man hade kolonier och blev rik. Nu pajar alltsammans och ett nytt samhälle byggs typ i askan av det gamla. Ett mer demokratiskt sådant, den absoluta monarkin avskaffas - och den växande borgerligheten tar plats i styret av landet.
Bilden föreställer alltså ett torg i centrala Köpenhamn, ett torg vid vilket ett palats bebott av den tidigare monarken, ligger.
Här finns, säger Berson, ett koncentrat av dansk historia.
Den växande stadens tinnar och torn ser man däremot inte till. Man hör liksom inte slamret av den heller. Platsen är stilla och ryttarstatyn ser ut att stå på sniskan framför den helt frontalt avbildade klassiska fasaden (1700-tal).

Hammershøi är alla svenska arkitekters älsklingsmålare. Gör en bildgoogling så ser ni varför! Rummen (för det är oftast rum) är stilla och ljuset grått och ändå ljust. Gestalterna är ofta vända från betraktaren och arkitekturdetaljerna i form av ljust listverk och monokroma golv är minutiöst avbildade - med en viss förenkling. Vackra mässingshandtag glöder stilla i gråskalan.

Jag frågar mig varför just Hammershøi fått den plats han har i den svenska arkitektkåren. Och kommer fram till att hans bilder fungerar ihop med svensk och om man så vill skandinavisk samtida "design". Han är "elitens" svar på Carl Larsson. Sträng och samtidigt harmonisk, men ändå med en sorts skruvning som gör att bilderna har laddning. Som ryttarstatyns position på den här bilden.

Höckerts Slottsbranden 1862-1866 skulle kunna vara en svensk motsvarighet till Hammershøis bild, både i tid och i innehåll. Slottsbranden 1697 då Vasaborgen Tre Kronor brann upp är startskottet för planerandet och byggandet av Stockholms slott, den byggnad som sent omsider manifesterar den svenska stormaktstiden, även om dess kulmen rent geografiskt, redan är över.

Och mig veterligt finns det ingen som refererar till den här bilden. Den är "1800-tal", hopplös, förlegad och mörk och dyster.
I mitten ser vi Karl XII, mannen som personifierar den svenska stormakten, trots att det är väl är han som sumpar den och bredvid honom riksvapnet - det gäller att inte vara otydlig! Bakom honom och hans närmaste, rök, eld och kaos.
Den stora skillnaden mellan de två bilderna är ändå ljuset. Höckert målar i en akademisk tradition, ljuset gör han till något som passar honom och den dramatik han vill ge uttryck för. Han verkar (faktiskt) i de gamla mästarnas anda, då han låter ett dramatiskt ljus vara en del av händelsen.
Men detta måleri är alltså mycket snart hopplöst förlegat. Storvulenheten och gesterna, vinden i gestalterna och mörkret gör att tiden springer ifrån Höckert med stormsteg.
Dock inte Hammersøi, som snarare ligger på rätt sida om tiden med sitt klara dagsljus. Och med sina understatements.


Georg von Rosens Erik XIV (1871).

Det här blir en något bakvänd bloggpost, för min första tanke var att visa några bilder jag sett genom livet då jag gått på Nationalmuseum, och som jag av någon anledning ändå gillar och kommer ihåg. Som jag har ett förhållande till. Erik XIV och Karin Månsdotter hör dit. Kung Erik leker på luta! hade jag en pojkvän som reciterade för mig. Liten Karin ingick nämligen där, liksom ett silverstickat knä, om jag minns rätt.
När jag var ung, riktigt ung, gick jag alltså på Nationalmuseum med boyfriend.
Uppdatering: Här är hela dikten, Snoilskys Kung Erik. Faktum är att jag tycker att den är jättefin!

Då såg vi även bilder av Marcus Larsson, som Vattenfall i Småland, målad i Paris på 1850-talet. Läs gärna texten på Nationalmuseums hemsida om bilden. Har sällan läst något så infantilt förut.
Efter lite mer klickande: Tydligen är det någon som skriver ihop med SVT - "Evas superkoll". Herregud.

Gustaf Cederström Karl XIIs likfärd. Som man möter till höger då man knogat uppför den långa trappan i museet.

Tre svenska 1800-talsmålningar som alla talar historiens språk. De har säkert annat att berätta också.
Under 1800-talet blev det tydligen viktigt att få kläm påå den egna historien, de egna rötterna, eller kanske att tolka dem på nytt, i det nya snabbt förändrade samhällets ljus.
Svenskt och danskt skiljer sig mycket åt under den här tiden, trots att det är delvis samma konflikter och problem samhället står inför.

Jag skulle nästan påstå att det finns en sorts parallell här idag. Det svenska mångkulturella samhället verkar ju också stå inför något av en identitetskris. Liksom det danska.
Och även idag förefaller svaren på frågorna vara rätt olika i respektive land.
Dock får man väl säga att konsten i de här frågorna i högre utsträckning lämnat oss i sticket.
Fast kanske inte helt?

Mer måleri

När jag för rätt länge sen läste konsthistoria minns jag att jag fäste mig vid det som kallades "dansk guldålder", ett intimt måleri från första halvan av 1800-talet där interiörer, porträtt och det nya samhället på olika sätt avbildades. Här ett exempel på en interiör av Wilhelm Bendz från 1826. För mig liknar det här låga rummet med de två männen, dagsljuset och de för tiden moderna möblerna mest de målningar jag sett av mamsell Josabeth, med den skillnaden att Bendz var utbildad - proffs. Ändå: Rummets proportioner är dem man ser hos Josabeth så ofta.

Jag kom att tänka på detta måleri både då jag skrev om den holländska skridskomålningen (som visserligen var från 1600-talet) och även då jag såg utställningen med figurativt måleri i Göteborg för en tid sen. Det är den framväxande borgerligheten som skildras och det i ett samhälle säkert statt i förvandling.

CW Eckersbergs målning från 1847 är lika typisk, den. En kvarhängande klassisism i posen och tygets drapering och samtidigt en intim bild, inte någon gudinnestudie.

Nu har jag alltså en bok om danskt 1800-talsmåleri, In another light, danish painting in the nineteenth century, och den är full av underbara målningar och dessutom intressanta om detta danska och helt egna måleri som växte fram i det tidiga 1800-talet.

Jag har inte läst den än, men av bilderna att döma är jag liksom hemma där, liksom jag på något sätt är i mamsellens kala rum på Söder i Stockholm.

När jag kommit så långt, att jag tittat på bilderna och googlat lite började jag fråga mig vad man samtidigt egentligen målade i Sverige. Det hade jag glömt. Kollade i Svensk Konsthistoria och har där läst ett långt kapitel om hur konstakademin reformerades 1810 men dessvärre inte undervisningen. Sen kom en rejäl beskrivning av varför det svenska måleriet inte var bra under den här perioden. Man målade akademiskt. Man målade historiskt. Man målade förstås också porträtt av den framväxande borgerligheten men framför allt målade man bilder i stil med den här, Winges Tors kamp med jättarna (1872):

Det finns ingenting som liknar den framväxande danska eller för den delen flamländska genremåleriet som ju funnits i ett par hundra år redan.
Hela texten var en sorts ursäkt och även mycket kritisk till det som faktiskt åstadkoms. Några bilder tyckte jag klarade sig rätt bra, som von Rosens Erik XIV även om den är lite senare, men inget fann egentligen konsthistorikerns nåd.
Och när man kollar på det och jämför med det danska - så ser man tydligt att det finns väldigt lite i det som en människa av idag kan referera till. Vi känner helt enkelt inte igen oss i det.
(Det svenska 1700-talet däremot fick godkänt, rokokon helt okej och den gustavianska eran banbrytande.)

Allt detta står i svart på vitt i varenda konsthistoria man kan få tag i. Det är vår historieskrivning på konstens område. Mot slutet av århundradet händer dock något. Konstnärer bryter sig ur konstakademin, flyttar till Paris och en ny tid börjar.
Det har vi också lärt oss. Föregångare för den nya tiden som framhålls i min konsthistoria är CF Hill, både som ung och framför allt som äldre och psykiskt sjuk. Då blev han före sin tid, står det också.

Detta är vad den som sätter igång att måla figurativt idag har att ta med i räkningen, tänker jag då. Det finns ingen tradition av intimt genremåleri parallell med historiemåleriet. Det finns i stort sett bara akademismen och den offentliga konsten, beställd av kungen och en del av adeln.

Jag tror inte att tiden är mogen för en omvärdering av 1800-talets svenska måleri, i alla fall inte nu. Själv är jag alltför präglad av den här synen jag fått mig itutad som jag nu redogjort för. Och inte heller jag känner igen mig i Tors kamp.
Men måste man då ständigt känna igen sig i konst?
Kanske inte.
Man kan också säga så här: Den svenska konsten har egentligen aldrig i någon högre utsträckning vänt sig till "verklighetens folk". Det gör den ju inte idag heller, den vänder sig till en internationell konstscen och har behov av statliga och internationella samlares pengar.

Det måste finnas förklaringar i respektive samhälle till att det ser så olika ut under den här perioden i måleriet.
Ser man på stadsplaneringen så ser man ju klart och tydligt att en framväxande borgerlighet sätter sin prägel även på Sveriges städer.
Men med bildkonsten är det annorlunda.

Nu ska jag läsa min tjocka bok så kanske jag får bättre koll på det här sen.

Hej.

Hur ska en baguette gräddas och hur ska man förhålla sig till bagaren. Ny serie.

Igår när vi kom hem, lagom till lunch, och hade varit ute och rest i åtta timmar innan dess, så skickade vi ett barn att köpa en baguette.
Denna slukade vi och barnens far började säga att vi (alla utom han) var löjliga som bad att få en inte alltför hårt gräddad baguette (vilket vi alltså gör, pas trop quite). Så gör man inte! menade han. Joho, hävdade jag och barnen. Det gör vi och alla andra, baguetterna är olika hårt gräddade beroende på att ugnen inte är en industriugn och det finns de som vill ha en välgräddad och det går också bra.
Nej, sa maken. Vill man visa respekt för bagarens nedlagda jobb så utgår man ifrån att alla hans baguetter är (lika) goda. Allt annat vore oförskämt. (Under tiden skickade vi ett annat barn att köpa en baguette till.) Nej, sa vi. Och så vidare.
Sen började vi diskutera vilket bageri av de två eller möjligen tre vi har inom två minuters promenad som är bäst, och varför.
Maken vidhöll sin ståndpunkt och tog till sist till det tämligen urdåliga argumentet att han väl ändå var mest fransk här.
Jaha. Men i såna fall har fransmännen förändrats, sa vi. Vi gör som de. Du är kvar i någon sorts mellankrigsuppfostran där man äter allt och säger att det är utsökt, även om det är vidbränt (vilket han är). Det är du rätt ensam om.

Och sen tänkte jag att det faktum att vi alla sitter där och gafflar om brödet (det dagliga) är just typiskt franskt. jag minns hur jag förundrades över hur de kunde sitta och diskutera baguetter i timmar i det här landet, då jag kom.
Och nu är jag alltså där.

Jag kanske annars börjar en serie om hushållsmaskiner sen. Jag har just utnämnt året (MMX) till hushållsmaskinens år.
I såna fall börjar jag med en liten elvisp vi har.
Men jag är inte säker än.
Hej.

Försök till sammanfattning

Alla dessa utvärderingar... Jag blir lite svårmodig av dem, tänker att jag inte riktigt vågar utvärdera en så lång tid som tio år. Utvärdera för resten. Vadå utvärdera. Försöka komma ihåg vad som hänt. Rättare sagt: se vad man kommer ihåg av det som hände.
2003: tredje barnets födelse
2004: romandebut
2005: första bloggen
2006: en andra roman

Och de senaste åren... har jag nog faktiskt inte gjort någon nämnvärd nytta. Ett antal halvklara romanmanuskript, en tilltagande känsla av främlingskap i och med en ökad konsumtion (min) av svenska media.
I och med att jag började blogga började jag också läsa svensk press, följa svensk debatt, både kultur- och samhälls-.

Samtidigt en klart ökad trivsel i det franska - där jag inte alls följer debatter lika nitiskt. Där jag har min vardag, min familj, mitt liv.
Och där jag börjar tänka att jag borde vara helt och hållet, i den mån det nu går. Det brukar det ju inte göra, men det skulle kunna vara mer än nu.
För så länge jag skriver på svenska så vänder jag en stor del av min tillvaro mot landet jag lämnade för över femton år sen.
Det känns mer och mer konstigt, mer och mer fel, mer och mer främmande. Dummare och dummare. Landet går sin väg och den kan jag inte påverka - jag är ju inte där. Jag går min. Det är som att följa en av två flodarmar - man kan inte gå på bägge stränderna -

Samtidigt som allt där i Sverige är så välbekant varje gång jag kommer dit. Samtidigt som jag själv ser ut som alla andra varje gång jag kommer dit. Samtidigt som jag också slås av skillnaderna, ödsligheten.
Herregud. En svensk kassa på coop är stor som ett bagageband på Arlanda. Det är bra. Då behöver man inte komma nära andra människor.
Flaskorna som klirrar i sina plastpåsar i den kalla nyårskvällen. Busschauffören som glatt meddelar att i natt går nästan inga bussar så titta på hemsidan innan ni försöker åka hem! Diset som är en sorts flytande rimfrost, som under natten fastnar på allt och försilvrar hela klabbet. Förorten blir oigenkännlig. Så heter det nog inte. Omöjlig att känna igen.
Toffeltvånget och lapparna. Sverige är en enorm tvättstuga med lappar över allt.
Gruset som ligger kvar i snömodden och som blir till en isskorpa med infrusen morän.

Jag uppskattade en sak i Reinfeldts artikel i SvD som jag råkade läsa, en artikel som jag inte orkar leta reda på, men som var en sorts sammanfattning av de sex månadernas EU-ledning. Han återkom flera gånger till att Sverige var en liten nation. I periferin. Det känns betryggande med en statsminister som har det klart för sig. Vad han i övrigt tänker om saken vet jag mindre om.

Ja, Sverige är ett litet land. I periferin.

Önskar er lycka till där borta!